Topp 5 spel 2023
Då var det dags att utvärdera spelåret 2023 och göra lite subjektiv ranking igen!
Jag visste redan när året började att det skulle bli ett bra år: Redan under första halvåret spelade jag igenom fyra spel som alla tog 100+ timmar att spela igenom. Vad jag INTE var redo för var hur hooked jag skulle bli på New Pokémon Snap (Bästa spelet 2021), mycket tack vare det fina community jag hittat via spelet. Men reglerna är som tidigare, det gäller bara spel som jag har spelat för första gången 2023, så Snap är ute ur bilden (Likaså Final Fantasy 14 och Animal Crossing som jag också dammat av).
Totalt har jag spelat 28 spel för första gången i år, och hela 17 av dem var så pass bra att jag troligen hade satt dem på topp fem ett tidigare år. Men, jag håller mig till topp 5 och vad jag anser har varit det vackraste ädelstenarna under ett skinande år!
5: Fire Emblem: Engage (9/10)
Detta var ett av de första spelen jag spelade i år och jag tänkte väldigt länge att det inte skulle platsa på topp 5, men det var framförallt för att det inte går att jämföra det med mästerverket Fire Emblem: Three Houses.
Fire Emblem: Engage saknar de gripande, älskvärda karaktärerna. De hjärtskärande scenerna där du måste döda dina vänner som du lärt känna under spelets gång. Den mastodonta musiken som fortfarande lever kvar.
MEN vad spelet istället har är ett ordentligt finslipat gameplay som bara fortsätter och fortsätter att utmana, dialoger som är underhållande och inte känns lika cliché som den haft en tendens till att göra i serien, och förmågan att behålla min pepp hela spelet igenom (Medan många andra, även bra, spel har fått mig att tappa fokus ett tag).
Jag vet inte vad jag hoppas på att nästa Fire Emblem-spel ska vara, men jag litar på att jag kommer älska det och inspireras av det!
4: Venba (9/10)
2023 har varit ett år fyllt av korta spela-igenom-på-en-kväll indiespel och ingen story har slagit mig lika hårt som Venba.
Det handlar om ett indiskt par som emigrerat till Kanada och försöker stadga sig där och vi får se snuttar av tiden som går, hur de kämpar med att integrera sig samtidigt som de saknar sin indiska identitet. Mycket kärlek går till maten, när vi utslitna står där och försöker att laga mammas gamla recept men det går knappt att läsa vad det står längre.
Och det får mig såklart att tänka på Malmö. Ett kärleksfullt spel som tvingar en att reflektera, att förstå, vad är det som är viktigt för oss och hur hanterar vi när det tas ifrån oss.
Som sagt, kortare än en film, billigare än bio, rekommenderar starkt!
3: Case of the Golden Idol (9/10)
På tal om att jämföra spel med mästerverk är här ett spel som jag och Hanna spelade igenom (vi spelade även igenom Venba tillsammans) när vi törstade efter något som kändes som Return of the Obra Dinn. Hanna påstår att Golden Idol är bättre men riktigt så långt kan jag inte sträcka mig.
Däremot är det ännu ett briljant får-dig-att-känna-dig-smart spel som också går att spela igenom på en kväll. Det är, precis som i Obra Dinn, ett gäng mordmysterium där det gäller att titta på en bild och försöka förstå sammanhanget, vad var det egentligen som hände? Och varje pussel som löses ger en liten adrenalinkick och bara ett scenario till och whoops så var klockan 2 på natten och vi hade visst spelat igenom hela spelet + dlcn.
Väldigt pepp på uppföljaren som ska komma nu i år!
2: The Legend of Zelda - Tears of the Kingdom (10/10)
MEN JUNA HUR KAN DU INTE SÄTTA ZELDA HÖGST!?
Jag har extremt många komplexa känslor kring det här.
Till att börja med - Jag hade 0 hype för det här spelet, så fort de sa att det skulle bli en direkt uppföljare tappade jag peppen. När jag såg den första trailern gav jag nästan upp helt. Det såg ut som Breath of the Wild fast i himlen med lite nya förmågor. Och såhär långt har alla, ALLA, Zelda-spel känts nytt.
Det var mycket snack om att “Det skulle bli vad Majoras mask var för Ocarina of Time” men det stämmer inte alls för Majoras Mask hade ett helt annat fokus, en helt annan mekanik och var så onådigt mörkt på ett sätt som Tears of the Kingdom omöjligt kunde nå upp till med vad de visat såhär långt.
När spelet närmade sig hoppade jag helt över att se på de trailers som släpptes, för att inte sabba mina hopp ännu mer.
Men sen kom det och…
Ja, alltså, det är ju onekligen ett 10/10 spel.
Mekanikerna är innovativa och finslipade.
Storyn är 1000 gånger bättre än i Breath of the Wild.
Templena är bättre.
Bossarna är bättre.
Fienderna i Hyrule är bättre.
Sidequestsen är bättre.
Shrinesen är bättre.
Det är kul att flyga runt i himlen och smyga försiktigt under jorden.
Zelda är potentiellt den bästa Zelda-karaktären någonsin.
Slutet är hårt och häftigt.
Spelet är onekligen så mycket bättre än Breath of the Wild.
Spelet är troligen den bästa uppföljare som utspelar sig i samma värld som första spelet som jag har sett.
Men… Det skaver ändå. Det skaver att jag inte brydde mig om att utforska i världen. Det skaver att jag brände ut mig innan jag kom till slutet. Det skaver att Zelda följer trenden “Bigger is better”-uppföljare som jag känner är trendigt nu. Det skaver att det tog 6 år för att få en uppföljare som skaver. Det skaver att “Att det släpptes ett Zelda-spel” inte var det bästa som hände 2023. Breath of the Wild tog verkligen luften ur mig, och jag älskade det, men hur mycket Tears of the Kingdom är ett bättre spel så fick jag inte fram den kärleken.
Jag hoppas att få känna den igen, och att nästa berättelse är komprimerad och investerande från början till slut.
1: Octopath Traveler 2 (10/10)
Jag måste erkänna att jag tyckte bättre om det första Octopath Traveler mer än vad de flesta verkade göra. Ja, karaktärerna var lite generiska och ja det var lite synd att deras berättelser inte gick ihop men det var iallafall det bästa fighting-systemet jag har varit med om i ett rollspel i modern tid och musiken var fan-fucking-tastic.
Så att det finns ett spel som gör exakt det som gjorde ettan så bra, men med mycket bättre karaktärer, mycket bättre story och att karaktärernas story vävs ihop till ett tillfredsställande slut… Det är underbart!
Och inte bara det, spelet är mörkt! Åh vad jag har kärlek för spel som inte är skräck men som fortfarande vågar vara mörka, vågar ta stora steg så att en får svallvågor med känslor, vågar vara både oförlåtande naivt och fruktansvärt morbidt på samma gång. Åh, Octopath Traveler 2 <3
Det finns 0 skav i denna uppföljaren! Det var inte onödigt mycket längre/större, de lyckades behålla allt det bra och allt som var dåligt gjorde de amazing. Jag vågar inte säga att det är bättre än Final Fantasy 6 för mina nostalgiglasögon är väldigt tjocka, men det är iallafall det bästa rollspel jag har spelat på 20 år!
Tack, 2023, för att du var ett så bra spelår <3
Nu får vi se vad 2024 har att erbjuda :3
Topp 5 spel 2022
För att lättare kunna hitta tillbaka till de här inläggen väljer jag att damma av den här bloggen (2021s lista verkar aldrig ha blivit ett inlägg, det var inte ett överdrivet spännande spelår, New Pokémon Snap vann). Det har varit ett bra spelår, med flera långdragare och ett gäng härliga indiespel. Samtidigt har det inte varit jättemycket multiplayer; lite FF14, lite Overwatch 2, lite LoL, men inget som stannat längre än en månad eller så. Så ännu i år blir fokuset på singleplayer spel. Kommer min svindyra PS5 ha använts? Vilka fantastiska spel har jag upptäckt i år? Read more to find out! (obs: Det är inte clickbait om du redan klickat)
5. Pokémon: Arceus (8/10)
Nu när den senaste Pokémon generationen har släppts (Scarlet/Violet, har inte hunnit spela dem än) är det lätt att glömma bort denna pärla som rockade Pokémon-båten med storm i början av året. Det fick mycket kritik för hur fult det var, och ja, det är extremt tråkiga miljöer (i synnerhet när en börjat vänja sig vid PS5-grafik), men sättet som spelet spelades på var otroligt charmigt. Gå runt i Pokémon-världens forntid där varelserna inte har blivit en del av vardagen än, se dem gå runt i naturen och om de upptäcker dig så kommer de högst troligt att försöka slå ihjäl dig!
Att försöka hitta alla Pokémons har aldrig tidigare varit så underhållande och det blev det första Pokémonspelet sen gameboy som jag faktiskt hittat allihop. Jag hoppas på en magnifik uppföljare, gärna i en liknande era men med en inte lika gräslig grafik.
4. AI: The Somnium Files (8/10)
Efter att ha blivit totalt förälskad i Danganronpa-universat 2020 blev jag snabbt törstig för att spela fler spel i genren. 2021 spelade jag igenom Zero Escape-trilogin, där det första spelet, 999, var en riktig pärla. Så det föll sig naturligt att följa upp med AI: Somnium files, ett visual novel mysterium-spel av samma skapare som Zero Escape-trilogin.
Det var något segstartat, efter att ha spelat demot tog det mig lite tid att sätta igång men när jag väl tagit mig förbi de inledande kapitlena var jag helt fast. Ett häftigt spel där alla karaktärer känns välgjorda och får stunder av fokus där de går från att kännas “lite som vem som helst” till ganska dystra varelser som en bryr sig om och sympatiserar med. Absolut det spel som jag gråtit mest till det här året!
Om det bara inte hade haft scener som var alldeles för sexistiska (ett problem som Zero Escape och Danganronpa tyvärr också stundtals har haft) hade jag varit villig att ge den en nia och sätta den högre upp på listan. Jag hoppas på att dess uppföljare, AI: The Somnium Files - nirvanA Initiative, sköter detta bättre. Men ändå, en stark rekommendation för den som gillar deckar/mysterie-spel!
3. Horizon: Forbidden West (8/10)
Efter att ha släppt Horizon: Zero Dawn under det magiska spelåret 2017 kom det till slut en uppföljare med nya robotdinosaurier! Behövdes den? Nej. Men med det sagt är det det absolut vackraste spel som jag har spelat. Skogarna känns friska och levande och karaktärerna har ansiktsuttryck som visar så mycket mer än jag någonsin sett i spel förut, sidequestsen är ovanligt välskrivna för den här typen av spel.
Den korta recensionen är “Som det första spelet fast mer”. Mer strider, mer vapen, större karta, 2x-3x speltid. Tyvärr medför det att pacingen är katastrof. Det är helt enkelt för långt och det finns för mycket att göra där saker efter ett tag börjar kännas repetitivt. Handlingen är dessutom spretig och när en närmar sig slutet blir det uppenbart att det här är ett mellan-spel, tänkt att bygga upp till nästa spel i serien.
Skulle jag rekommendera något av de två Horizon-spelen så rekommenderar jag ändå det första spelet, men vill en bara gå runt och förundras över hur vackert ett spel kan vara så är det här +++++
2. Tunic (9/10)
Vad får du om du lägger ihop FEZ, gamla Zelda-spel och Dark Souls? Jo, du får ett pussligt indie-spel där du springer runt i en mysig värld som söt en liten räv.
Det är ett sånt spel där ju mindre du vet innan du sätter igång, desto bättre blir upplevelsen. Men ett väldigt utmärkande och charmigt element av spelet är att hitta sidor till en manual i samma stil som gamla tv-spel och använda informationen som står på sidorna för att försöka ta sig vidare. Det är ett spel där du sitter och stirrar på skärmen, går igenom samma sak gång på gång tills du till slut får ett “Ah, såklart!”-moment. Väldigt charmigt! Inte perfekt, och stundtals svårare strider än vad som kanske behövs i den här typen av spel, men väldigt mysigt!
Spel som också förtjänar lite kärlek
Fire Emblem Warriors: Three Hopes (7/10)
Som ett fan av både Hyrule Warriors och Fire Emblem Three Houses var det här en kul överraskning. Den bästa gameplayen i genren (vilket tyvärr gjorde det tråkigare att försöka 100%a Hyrule Warriors) med fokus på strategi som hör Fire Emblem till. Tyvärr tycker jag mycket faller på att alla karaktärerna känns likadana att spela och slutet var ett av de absolut sämsta slut jag någonsin varit med om i en berättelse. Men, cred when cred is due.
Triangle Strategy (7-8/10?)
Första spelet på många år som känns som gamla Final Fantasy Tactics, med bra story, bra voice acting, kul fighter. Men det är någonting som saknas, och jag har svårt att sätta fingret på vad eller varför… Jag tror det har med pacing att göra. Ändå, ser fram att spela klart det de närmsta dagarna.
The Messenger (6/10)
Typiskt modernt retro-plattformspel, en genre jag inte ger jättemycket för med en story som inte engagerade mig. Bra musik och jag förstår varför fans av genren älskar spelet. Jag tyckte om humorn iallafall!
Forbidden City (8/10)
Storyfokuserat pusselspel med lite känsla av Majora’s mask. Ett spel som jag egentligen kan rekommendera till vem som helst, gamer eller inte. Fick lära mig lite om romersk mytologi på köpet och det var ju en kul bonus!
Night In The Woods (8/10)
Ännu ett storyfokuserat spel, med många dialoger som var riktiga guldklimpar. Oklart varför det tog mig så lång tid att ta tag i den, men väldigt glad att jag gjorde det! Mysig stämning, starka beskrivningar av psykisk ohälsa, många tårar och klumpar i magen. Hoppas att det liknande spelet, Beacon Pines, är lika bra, för det tänkte jag spela så snart jag är klar med Triangle strategy!
1. Elden Ring (10/10)
Och här har vi den, besten som jag köpte PS5 för innan spelet ens hade släppts, spelet som vann Game of the year på The Game Awards: Elden Ring!
Jag har alltid varit ett stort fan av FromSoftwares spel, 2020 var Sekiro en av favoriterna och jag trodde att Dark Souls-formuläret hade gjort sitt. Men så fel jag hade!
Elden Ring är spelet som får Dark Souls, en av mina favorit-spelserier genom tiderna att se tamt och tråkigt ut. Det är första gången sen Zelda Breath of the Wild som jag ÄLSKAR att bara gå runt och upptäcka en gigantisk och öppen värld.
Jag ska gå till det där slottet. Oj, i det här trädet fanns det visst en hiss. Oj, här fanns en underjord. Oj, här var alla visst mycket starkare än mig. Men om jag är lite strategisk kan jag tända alla de här facklorna och WOW plötsligt står jag öga mot öga med en magnifik och vacker ren med lugn piano i bakgrunden. Oj, där dog den visst. Vart ska jag nu gå? Just det, slottet. Oj, här fanns det visst en katakomb.
FromSofts spel har alltid haft ett rykte att vara alldeles för svåra och oförlåtande, men här? Ja, om du inte vill slåss mot den där irriterande megabossen just nu så gå och gör någonting annat istället och till slut så har du blivit så pass stark att den där gud-liknande varelsen blir till pannkaka. Och för mig som uppskattar det svåra, utmaningarna, så finns det gott om saker att bita i också. Det här är absolut ett av de bästa spel som jag någonsin spelat! Nämnde jag att det är vackert? Det är vackert! Helt enastående snyggt! All kärlek till Elden Ring. Strunt samma att jag inte har en aning om vad det handlar om.
--------
Med det sagt önskar jag er ett gott nytt år! 2022 var ett bra år och 2023 kommer bara att bli bättre med massor av lovande spel som Hades 2, Silk Song, Theatrythm Final Fantasy, Zelda Tears of the Kingdom och massa fint som vi inte ens har hört talas om!
Love & Peace
Topp 5 spelade spel 2020
2020 är ett år som jag tror väldigt många kommer minnas som ett år då vi hade väldigt mycket tid över. För mig har det blivit en rekordhög mängd spelande. Och jag vill göra en ordentlig hyllning till några av de fantastiska spel som jag har upplevt under året. Några vill jag rekommendera till de som är vana vid elektroniska spel, svåra kontroller och snabba reflexer, och andra vill jag rekommendera till den som vill ha någonting amazing att distrahera lite av sin isolerade tid med.
Jag kommer inte att ranka spelen utifrån hur bra de är rent objektivt, det här är en otroligt personlig åsikt, vilket innebär att några spel kommer att petas bort trots deras popularitet. Jag kommer inte heller att bara ranka spel som släppts i år, utan fokuset är på spel som jag har spelat för första gången i år.
Nog om prat, nu kör vi!
5. Resident Evil 7
Att spela zombieapokalypsspel i Corona-tidens uppvaknande kanske inte är det som folk är mest taggade på. Men jag köpte både Resident evil 3 remake, 5 och 7.
RE3R var ett okej spel och det var ändå något tillfredsställande med att 100%a det, något som jag inte haft tålamod till att göra i de andra spelen i serien. Det var inte läskigt, men det var åtminstone snyggt och jag hade kul på vägen.
RE5 är väl i ärlighetens namn inte ett särskilt bra spel, men i och med att det går att spela det ihop med en kompis, något som är unikt för spelet i serien, och det gjorde att vi kunde skratta oss igenom dåliga dialoger och skrika tillsammans när vi blev avrättade på ett eller annat sätt.
Resident Evil 7, däremot, var precis tillräckligt läskigt men också lite pussligt och en drivande story. Det var några år sen det släpptes nu och jag har undvikit det för att jag helt enkelt varit för rädd för det. Jag såg några scener och så tänkte jag att, nej, nope, aldrig i livet. Men nu tog jag på modkappan och gav mig på det och jag är otroligt nöjd över detta!
Det mesta av spelet utspelar sig i ett hus, ägd av en hyfsat heltokig familj. Och målet är att fly, genom att lösa pussel och hålla sig vid liv. Det är ett visst fokus på att skjutas och döda monster, men inte i närheten av andra spel i serien. Och det är någonting med skräck i hus. Knarrande trappor. Ljuskronor. Och lite mysterier som vill få en att förstå vad det egentligen handlar om. Hoppas att uppföljaren blir lika bra!
4. Spiritfarer
Detta är ett litet indiespel som handlar om döden (ni kommer snart börja ana ett tema hos mina favoritspel detta pandemiår...). Men det handlar inte om att döda. Det handlar inte om våld, eller stress, eller monster.
Det bara handlar om döden. Att prata med de som inte har lång tid kvar att leva. Att krama dem och lyssna på dem när de berättar sina historier om när de var unga och att uppfylla deras sista önskningar. Att ge dem ett fint hem att bo i tills de är redo för att gå vidare, lite god mat för att avsluta resan.
Och vissa av karaktärerna gör så ont att vara med. Vissa som inte alls borde dö, vissa som kanske inte har varit så trevliga alltid men får sina insikter till slut, och vissa som har de godaste av hjärtan men hjärnor som inte riktigt hänger med längre.
Jag gråter bara av att tänka på spelet. På karaktärerna. På de sista kramarna. På Alice. Så mycket tårar som föll när jag spelade igenom det.
Det är inte mörkt och det är inte gjort för att ge ångest. Det är fint och gjort för att reflektera, för att sätta sig in i, för att förstå. Jag tror att jag blev lite vuxnare av att spela det. Eller lite klokare. Eller kanske åtminstone lite mer sympatisk.
Tyvärr hade det en del buggar när jag spelade det, vilket tog bort mig från delar av upplevelsen, annars hade det kommit högre upp på listan. Förhoppningsvis är det fixat nu. För det är ett spel som jag önskar att alla, gamers eller inte, unga eller äldre, fick uppleva någon gång.
3. Hades
Sa vi spel som handlade om döden? Japp.
Hades är ett actionfyllt spel, något som jag generellt inte är jättetaggad på. Att försöka fly dödsriket och misslyckas gång på gång för att en råkar springa i lava och på fällor och blir anfallen av tio fiender samtidigt låter ju inte som det bästa någonsin.
Men det har en helt fantastiskt skriven dialog och relationerna som byggs upp under spelets gång är top notch. Lägg till bra musik på det, tydliga mål, lite queerhet och en liten knuff som gör att spelet blir lättare och lättare (inte bara för att du blir bättre och bättre, men det hjälper också såklart), och du har Hades. Från skaparna av Bastion och Transistor. Två bra spel, men det här toppar det.
Ett sånt där spel som jag inte riktigt fastnade för de första timmarna, men ju mer jag kom in i det desto mer vill jag bara köra ett försök till. Testa en build till. Bli kompis med den här guden denna gången eller kanske samla ihop lite nektar som jag kan ge till Dusa för hon är ju typ den finaste karaktären någonsin och visst verkar hon tycka om mig i alla fall lite? Och Meg som har en fantastisk röstskådespelare och Thanatos som bara är sådär typiskt snygg som vissa animekaraktärer är ibland men som för en gång skull faktiskt hade en attraktiv personlighet också.
Bra spel, kanske inte rekommenderat för den mest oerfarne, dock.
2. Persona 5 - Royal
Eheheh. Var tog de där 180 timmarna vägen, sa du?
En nära vän spelade Persona 5 för något år sedan och jag tittade på den och tänkte "meh". Väldigt nischad grafik och inte alls min grej. Musiker jag följde på Youtube gjorde covers på covers men jag kände inga känslor när jag hörde musiken. Och till råga på det så skulle det ta 100 timmar att spela.
Men sen helt plötsligt var det pandemi och jag träffade inget folk och kände att jag behövde ett rollspel som jag ville ge mig på. Jag får såna infall ibland. Ofta tröttnar jag ganska snabbt. Detta var inte ett sånt tillfälle.
För vad jag inte hade hängt med på var hur extremt jäkla tillfredställande allt är i det här spelet. Stridssystemet känns aldrig repetetivt, storyn är kanske lite förutsägbar ibland men jag började gilla den mer och mer ju längre in jag kom. Den grafiska stilen är helt klart nischad, men jag slutade tänka på det efter ett tag och att få gå runt på Tokyos gator i denna färgstarka miljö blev riktigt kul till slut.
Följt av en bra dialog, mekaniker som gjorde att spelet fortsatte framåt även om jag var lättdistraherad, och mängder med karaktärer som jag kunde utveckla relationer med och lära känna. Inte en sekund stannade jag upp och funderade på att ta en paus. Jag var med hela resan igenom.
Och då är Royal en utveckling av spelet som släpptes i år. Mekanikerna har förfinats och de har lagt till mer story, som inte bara har fyllts på på slutet utan som byggs upp genom hela vägen. Eftersom jag aldrig har spelat originalet hade jag ingen aning om vad som ingick i det och vad som var nyskapat, men efter att ha läst på om skillnaderna skulle jag aldrig önska att någon spelade P5 bara för att det är lite kortare än Royal. Tyvärr så finns det lite sunkiga dialogbitar som känns typiskt för spel/anime som är gjort i Japan, men det är lätt att ignorera och fortsätta att drunkna i stilen som Persona 5 framför. Åh, och musiken är helt fantastisk, förresten.
--Honorable mentions, spel som inte levde upp till sin potential--
Final Fantasy 7 Remake
Final Fantasy 7 har alltid haft en förbannelse för mig som har gjort att jag inte har klarat av det. Först spelade jag någon portad version som alltid kraschade i Chocobo Race, sen spelade jag någon annan portad version som alltid kraschade vid bossfighten mot Weapon, sen spelade jag en ordentlig version men tröttnade efter Chocobo race, sen köpte jag spelet till PC och spelade klart Midgar och sen försvann min sparfil. Jag har säkert kört fler gånger än så, men det är de jag kan komma ihåg.
Så ni kan tro att jag var hypead när jag såg den FANTASTISKA grafik remaken skulle ha. Wooh! ÄNTLIGEN skulle jag få klara av spelet! ... Ah, detta är bara "del 1"? Okej. Och de har gjort om fightingsystemet till hack n slash? ... Okej. Och de har gjort om en stor del av storyn? Well, det är inte nödvändigtvis dåligt. ... Och de har fyllt ut storyn med en massa fillers? Right. .... Och jag hatar slutet? Japp. Jag hatar slutet. Inte för Zack och hela det möget utan bara för TVÅ utdragna meningslösa bossfighter där de slösar bort en av historiens bästa spellåtar på någonting som inte betyder någonting alls.
FF7R är inte ett jättedåligt spel. Men det är ett spel som var bra och som de sen valde att ta jättedåliga beslut när de gjorde om det. Och jag är bitter.
Animal Crossing - New Horizons
Vet ni vad jag älskar? Stardew Valley. Det är en långsam farming sim med mycket variation, en del möjlighet till att vara kreativ, lätta mål, bra och queera relationer och så gott som ett helt perfekt spel.
Sedan jag spelade det har jag hoppats på ett nytt spel som det. Subnautica var ett bra spel men inte alls samma genre, Forager var isch samma genre men inte särskilt bra, My time in Portia hade nog viljan att bli Stardew valley men för mig saknades känslan. Så mitt hopp hamnade hos Animal Crossing - New Horizons.
Jag spelade det första Animal Crossing när det släpptes en gång i tiden för 15 år sen eller så. Det var okej, men en dag lade jag det ifrån mig och tog aldrig upp det igen. Men jag tänkte att efter så många år så har de nog lärt sig att göra ett ordentligt bra jäkla spel.
Och enligt många lyckades dem. Och jag spelade det i 180 timmar. Och jag hade rätt kul i 80 av dem. Medan jag gjorde min ö fin och mitt hus fint och samlade på fiskar och det fanns alltid något större mål att jobba mot.
Men när det inte gjorde det längre försvann mitt intresse. Jag fiskade mest. Fångade lite insekter. Väntade på nästa månad.
Animal Crossing är ett perfekt spel för den som kan sätta sina egna mål, men för mig som gillar att 100% spel blev det tyvärr lite för repetetivt till slut. Jag vill kunna göra det mysigt och vara kreativ som paus från 100%andet, men inte som huvudsaklig syssla. Och det fanns inga personligheter jag brydde mig om, ingen dialog. Bara textrutor som var slumpade på byborna och vissa bybor sa samma saker som varandra för att de hade samma personlighetsdrag. Och det hade inte Stardew Valley. Men det vinner åtminstone efter det första spelet, då jag ändå funderar på att börja spela det igen.
1. Danganronpa (Hela universumet)
Jag ska vara helt ärlig. Jag vill inte recensera dessa spel. Jag tänker inte göra det, och jag tänker inte ge mig på att ranka dem ett och ett. Jag började spela utan att ha en aning om vad jag gav mig in på. Inga trailers, inga recensioner, inga spoilers, ingenting. Jag visste bara att det här var en spelserie som många dyrkade.
Och det visade sig vara så mycket mer än så.
Du ska spela Trigger Happy Havoc först, sen Goodbye Despair, sen helt byta genre och spela Ultra Despair Girls och för att knyta ihop säcken ska du se animen "Danganronpa 3, the end of Hope's Peak Academy" (som är två serier som en ska se parallellt med varandra på ett väldigt finurligt sätt). Totalt sätt tar det knappa 100 timmar, men det är de bästa knappa 100 timmarna jag varit med om sålänge jag kan minnas.
Sen kommer Danganronpa v3: Killing Harmony och det håller jag på med just nu. Det verkar väldigt lovande och knyter säkert an till resten av universumet så småningom men efter animen kände jag att det egentligen var slut och det var en av de bästa och värsta upplevelser jag någonsin har varit med om.
Jag kommer inte att spoila någonting om storyn, men det är några saker som kan vara bra att vara beredd på.
Framförallt - Var beredd på att läsa väldigt mycket text. Det är inte en ren visual novel, för det finns andra element också i det, men fokuset är att följa dialoger. Se det mer som att läsa en fantastisk bok med lite engagerande tillbehör än att spela ett spel. Som tur är innebär det att det är ett spel som vem som helst kan uppleva oavsett tidigare erfarenheter av spel. Det finns svårighetsgrader, men jag skulle vilja uppmuntra att köra på lättare svårighetsgrad bara för att få uppleva storyn så smärtfritt som möjligt.
Och - Det pendlar mellan att vara mörkt och vansinnigt mörkt. Jag vet inte hur mycket klumpar i magen och tårar och stirra blint in i väggen jag har haft de senaste veckorna. Men. Det. Är. Så. Bra. Var bara beredd på lite ångest ibland om du har lika lätt för att sätta dig in i berättelser och välskrivna karaktärer som jag har.
Också - Förvänta dig inte ett helt perfekt spel. Det kommer då och då tillfällen där mekanikerna i spelen känns något stolpiga och ibland förlorar berättelsen sin pacing. Ibland används lite onödigt sexistiska scener för att mjuka upp stämningen lite. Men vad skaparna kanske saknar i briljant gameplay väger de upp i en helt fantastiskt slukande berättelse, med hårda insikter som kommer för sent och hjärtskärande människoöden. Jag kommer aldrig någonsin att glömma bort den här upplevelsen. Och ja, jag antar att jag blev en av dem som fullständigt dyrkar den här berättelsen nu.
Love & Peace
30 år runt solen
Gott nytt 2020! Snart har jag åkt 30 varv runt solen, snart. Så här kommer en sammanfattning av de senaste 15 åren.
Om mitt liv hade följt en dramaturgisk kurva fram till nu, skulle den ha sin mittpunkt när jag var 15 år gammal. The point of no return som den så fint kallas. Då någonting händer som förändrar huvudkaraktären permanent. I stunden trodde jag såklart att det var berättelsens klimax.
Så låt mig börja där, i den mörka desperationen hos en förvirrad tonåring, och följ med mig på resan till den jag är idag.
Tonårstiden
2005 - The point of no return
Setting: 15 år, högstadiet, bodde fortfarande hemma. Året innan hade jag för första gången förklarat för några vänner (på ett orienteringsläger) att jag inte mådde så bra (läs hade problem med suicidala tankar). Jag blev dagligen utsatt för kränkningar sedan åtta år tillbaka. Fann glädje i orkester och vänner.
2005 började med ett löfte: Nu är jag byxmyndig och därför ska jag ligga. Så året började med att jag dejtade min bästa kompis kusin. Jag minns långa telefonsamtal och kramar och webcam och msn. Efter tre veckor uppstod en antydan av vad som kunde blivit en konflikt, och istället för att ta tag i det gjorde jag slut via sms (som löd: "Jag gör slut. Moha". Inte mitt stoltaste ögonblick). Som en rimlig konsekvens av detta förlorade jag mina två bästa kompisar.
Men! Kärlekens år hade bara börjat! Snart därpå blev en orienterarvän alldeles kär i mig. Så jag gjorde det enda rimliga, dvs blev ihop med hennes bästa kompis (har inget minne av hur det här gick till). En rent cyberrymdsbaserad kärlek. Efter tre månaders gulligullande träffades vi. Jag minns hundpromenad och Spider Man, men framförallt minns jag mörkret i mitt sinne när vi båda hade gått och lagt oss. Jag ville röra henne. Tillräckligt för att ytterligare en människa skulle kunna skriva #metoo på sin Facebook tolv år senare. Jag gjorde det inte, men i mitt huvud var det anledningen till varför hon dagen efter gjorde slut via sms. Karma.
Detta uppbrott gjorde någon väldigt glad. Låt oss kalla henne… Aurum.
Aurum var någon som kontaktat mig efter att jag skrev en dikt på orienterare.nu om tsunamins offer. Vi hade småpratat lite, men det var först nu när jag var singel som hon såg sin chans.
Och jag minns den exploderande kärleken i smsen medan jag sålde jordgubbar den sommaren. Exalteringen över att vi skulle ses för första gången, och dessutom i en hel vecka, under O-Ringen.
Och det blev min starkaste tonårsförälskelse. Jag minns en första kyss utanför en bajamaja följt av timmar med hånglande. Jag minns hej knekt och hoppborg i ösregn. Jag minns hur jag darrade som ett asplöv när vi närmade oss sexuell kontakt (vilket avbröt situationen, idag känner jag att det var rimligt). Jag minns löftet om att vi skulle ta varandras oskulder veckan efter och telefonsexet vi hade när jag kom hem från tävlingsveckan.
Men jag minns också hur hon innan veckan började förklarade att hon hade pojkvän. Hur jag envisades med att de var tvungna att göra slut innan jag ville röra henne. Hur hon lyckades övertyga mig att hon skulle göra slut så fort hon kom hem igen.
Och hur hon inte gjorde det.
Jag minns smärtan i mitt bröst och ilskan som jag tog ut över henne och jag minns smsen där hon skrev att hon höll på att livet av sig och jag minns tystnaden.
En lång, hjärtskärande tystnad.
Jag minns hur hon slutade svara och telefonen gick till telefonsvararen och förlamningen i min kropp och tankarna som ekade i mitt huvud och beslutet som jag tog.
Jag minns hur jag skickade ett sms till fyra utvalda vänner klockan fem på morgonen.
"Min älskade är död och nu följer jag efter."
Om någon av er fyra läser detta så: Förlåt. Men också tack. För på något mirakulöst sätt fick jag ett svar som kan ha räddat mig.
Den natten var min dramaturgiska vändpunkt. Något som trasade sönder mig mer än allt annat och lämnade ärr och panikattacker i många år därefter.
Men morgonen kom. Och hon hörde av sig. Levde. Men jag var redan en zombie.
Jag minns apatin och hur ingenting längre kändes äkta. Hur jag i skolan blev fasthållen på ett biljardbord och övergripen med en biljardkö och hur det enda jag brydde mig om var att jag skulle bli sen till lektionen och hur min mor inte trodde mig när jag berättade när jag kom hem och hur jag aldrig pratade om det igen. Hur det egentligen inte spelade någon roll.
Jag minns hur jag träffade Aurum någon månad senare och att vi kysstes och att det kändes som att jag kysste ett spöke.
Men life goes on som en säger. Ett utmärkande och traumatiserande år. Men romaner och noveller har uppstått från detta så it ain't all bad. Och alla har en egen historia om hur hemskt det är att vara 15, det här var bara min.
Gymnasiet
Fördelen med the point of no return är att det tenderar att bli bättre därifrån.
Jag flyttade hemifrån och började satsa på orienteringen och hur trasig jag än var blev livet oändligt mycket bättre av:
-
Klasskamrater som jag fortfarande träffar regelbundet och ett gäng som fortfarande är en viktig del av mitt liv.
-
Självständighet och förmågan att kunna börja sätta gränser.
-
Konvent och ett sammanhang som inte har släppt taget sedan dess.
-
En fysisk form utan dess like, med en topp 30-placering på två nationella orienteringstävlingar och en halvmara på under en och en halv timme.
-
Skolmotivation och tillräckligt bra betyg för att kunna bli i stort sätt vad jag ville.
Sen grät jag på studenten för jag hade älskat gymnasietiden så innerligt och ingenting i hela livet skulle kunna slå spontana nattliga promenader med ens bästa vänner. (Spoiler, det visade sig inte vara sant)
20-talet
Nu kommer jag bara köra viktiga karaktärsdefinierande händelser från de senaste tio åren.
Lumpen
Folk blir alltid så förvånade över att jag gjorde lumpen att jag känner att jag måste berätta det här också. Det var kul och stärkande och jag utsatte kropp och psyke för saker som jag inte visste att jag skulle klara av. Men jag trivdes med rutinerna, utmaningarna och tävlingarna. Att få vara så mycket i naturen. Att leka med pansarfordon.
Jag skulle nog vara en väldigt dålig militär idag, dock.
Det var också senaste gången jag slogs med någon, något som jag kanske gjort lite för mycket i min grundskoletid och det är jag glad över att ha lämnat bakom mig.
25-årskris
Det hände mycket på en gång, det året jag var 25 (vad är grejen med år som slutar på 5?). Jag tog examen, skaffade jobb, flyttade till Lund, skaffade kattunge. Mina första vänner gick bort och känslan av att folk dog hej vilt omkring mig blev överväldigande. Och jag kraschade, djupare än vad jag någonsin hade gjort tidigare. Som om allt ohanterat från min ungdom allt kom ikapp på en och samma gång.
Jag jag gick till en ordentlig psykolog för första gången. Någonting jag borde ha gjort för längesen, men här mådde jag så dåligt att det bara inte gick längre. Enligt testerna jag gjorde (obs, med psykologen, inte på internet) var jag rätt ordentligt deprimerad. Hur länge hade jag varit det? Svårt att säga. Energilösheten hade alltid funnits där och ångesten var jag bekant med men hade mest ignorerat. Men apatin och de alldeles för regelbundna ångestattackerna var nya.
KBT var det egentligen, med en snart färdigutbildad psykolog. Men sättet hon hjälpte mig kändes inte som KBT utan det blev något mer personligt. Jag tror att hon insåg att vad både hon och jag behövde var lite kunskap och traditionell ångesthantering och en tydlig bild över vem jag ville vara. Det blev väldigt bra. Vi gjorde om depressionstestet när vi var klara och visst såg det ut som att jag fortfarande var deprimerad, men det var på en betydligt mer hanterbar nivå.
Sedan dess har jag på egen hand blivit av med självmordstankarna som jag bar på i tjugo år. Jag har nästintill aldrig ångest eller ångestattacker och det är lätt att se vad de beror på om de uppstår: Vätskebrist, stress/trötthet, dåliga matvanor eller rutiner. Att vara medveten om det gör det lättare att förebygga och hantera. Jag oroar mig i stort sett aldrig längre. Jag har också ett bra jobb som gör det lättare att inte oroa sig. Kanske för att jag har varit på fem arbetsplatser sedan examen och börjar bli lite varm i kläderna, men framförallt för att jag har väldigt tacksamma kollegor och elever.
Att byta namn och bryta sig loss från en obehaglig könsidentitet har också varit en mirakelkur för den psykiska hälsan.
Relationer
Jag hoppades väldigt länge på att jag skulle ha två barn och ett permanent hem och en partner så här dags.
Så blev det inte, men jag har med åren varit med människor som hjälpt mig att hitta mig själv. Visat mig hur hälsosamt det kan vara när en bryter mot en relations normer. Fått mig intresserad för nya saker. Hjälpt mig att bryta mig loss från mycket trasiga bagage. Insett vikten och förmågan i att kunna kommunicera väl och hantera rimliga och orimliga förväntningar.
Jag har lärt mig att dela upp kärlek i det emotionella, romantiska, sexuella och spirituella. Det har gjort det lättare för mig att förstå hur jag känner inför människor och varför jag kan känna på olika sätt ibland.
Och så har jag kunnat erkänna för mig själv att sex är kul och blivit tillräckligt bra för det för att inte ha ångest varje gång (ledsen för er som jag utsatt för sagd ångest). Är ändå nöjd över att ha samlat ihop över 100 erfarenhetspoäng enligt formeln:
[Antal poäng = Antal sexpartners * Åldersskillnad på yngsta och äldsta sexpartner (I vilket år de är födda)]
Det är kanske inte vad krävs för att en ska bli bra på sex, men det har iallafall underlättat för mig, hihi ^^
Skrivandet
Under dessa femton år har jag skrivit fem romaner, ett tjugotal noveller och kanske femtio dikter. Samt varit med och skrivit två nya spexmanus och skrivit om två gamla, med ett tredje på gång.
Jag har vunnit en tävling i poetryslam och jag har blivit publicerad med både kortroman och novell. Jag har fått en hel sida i Metro och jag har klarat av NaNoWriMo två gånger.
Text och ord <3
Sammanhang
För mig liksom för många är det viktigt att ha ett sammanhang där en får vara sig själv utan att behöva kompromissa. Jag har haft lyxen att vara med i många genom åren och som jag fortfarande känner mig en del av.
Det har varit orienteringen som har runnit ut ur sanden men som alltid varit en stor del av min identitet och som nog aldrig kommer att försvinna. Jag hoppas att jag en dag kommer tillbaka till den världen och att några av människorna som jag minns från den är kvar då.
Det har varit spelkonventen i allmänhet och maffiacommunityt som jag hållit vid liv under dessa femton åren. Och människorna i och runt omkring den här världen som jag alltid blir lika glad över att träffa, trots att det gått ett år sen senast. Det var också en spännande upplevelse att vara på internationella mästerskap i brädspel och att jag generellt var aktiv i tävlingar.
Det har varit gymnasiegänget som har hållit i sig starkt och även om vi är lite mer spridda numera och inte ses lika ofta känns det som om det här gänget kommer hålla ihop ett bra tag till.
Det har varit spexet och manusgruppen och det är en egen kategori av kärlek att få skapa något stort under fyra veckors intimt umgänge (längre och intimare för manusskrivandet, heh). Jag har på känn att mitt förhållningssätt till spexandet kommer att förändras snart, som det så ofta gör när studentlivet övergår till arbetande och vänner går åt olika håll, men jag hoppas kunna ha foten kvar på något vänster ett tag till.
Det har också funnits bra sammanhang i mindre perioder. Klättring och Skrivarlinje och Bokcirkel och Queer Filmkväll och Queer Frulle är exempel på dessa. Ej att förringa, mycket kärlek till det här också även om det känns som en tid som är förbi nu,
Idag
Som tur är verkar den dramaturgiska kurvan ha gått sönder, för här någonstans borde klimaxet vara men det finns ingen ond förebrådning utan allt bara tyder på att det blir bättre och bättre. Jag har haft ett halvår med ett jobb som jag har genuint älskat, skrivit manus till spex och umgåtts med fantastiska vänner. Nu ska jag gå ner i tjänst för att läsa strökurser och hitta tillbaka till romanskrivandet. Börja gå till logoped och ta hormoner. Det här kommer bli fantastiskt!
Love & Peace <3
Status kring begrepp som ickebinär transperson, polyamori, psykisk hälsa, feminism, vegetarian, pansexuell och annat
Dags för en lite längre sammanfattning av vem jag är, främst för att kunna nå ut till många som jag vet bryr sig och för att många vänner inte vet allt som jag önskar att de visste. Senaste veckan har vänner från olika håll hört av sig och lärt sig saker som för mig har varit självklart länge, saker som jag inte ser som särskilt hemliga eller personliga utan snarare så pass självklara att jag inte pratar om det såvida det inte kommer på tal. Några av dessa sakerna har jag adresserat i tidigare FB- och blogginlägg, men det skadar inte att repetera och förtydliga.
Och - Är det några frågor, fråga. Det är så mycket här som inte många har koll på, jag hjälper gärna till med att förklara oklarheter.
Ickebinär transperson, könsidentitet
Detta är termen jag brukar använda för att beskriva min könsidentitet. När det kommer till pronomen presenterar jag mig framförallt med hen i sammanhang där jag litar på mottagarna och hon där jag är rädd för att hen kommer behöva tvinga mig till att ta strider och ställningar som jag inte orkar ta. Jag har inga problem med att ses som en trans- eller ciskvinna dock. Det brukar ge mig samma könseufori som jag får av att betraktas som ickebinär.
Ickebinär, med det vanliga föredragna pronomenet innebär alltså att inte vara strikt man eller kvinna. Det finns ett gäng olika identiteter inom det här paraplybegreppet. I mitt fall handlar det om att jag inte är en man och jag föredrar att hålla resten odefinierat.
Jag tror att en sak som inte får mig att känna mig 100% kvinna är att min könsdysfori inte stark nog för det. Jag är medveten om att transidentiteter och könsdysfori inte nödvändigtvis hänger ihop, men i och med att jag känner könsinkongruens snarare än dysfori (för det mesta, jag känner könsdysfori då och då) känner jag också att jag snarare är någonstans på den feminina sidan av Man - Kvinna, men inte strikt kvinna.
Alltså, jag upplever inte att jag mitt lidande över min kropp är så pass starkt som jag tror att det skulle ha varit om jag var kvinna. Men jag ser mig som tillräckligt kvinnlig för att föredra att bli sedd som kvinna framför man alla dagar i veckan. Det är också hela poängen med att jag stått i tre års kö i transvården nu, för att kunna uppnå detta.
Polyamori, relationsstatus
För sex år sedan insåg jag att jag var polyamorös, alltså kapabel till att känna romantiska känslor för mer än en person i taget, och att detta ställt till mycket för mig i mitt kärleksliv tidigare.
Sedan dess har jag annamat den polyamorösa livsstilen. Haft flera partners, partners som i sin tur också har haft partners och så. Testat den relationsanarkistiska livsstilen, där gränsen mellan vad som är vänskap och vad som är partnerskap suddats ut.
Men nu, sedan jag flyttade till Malmö för lite mer än ett år sedan, är jag singel. Eller ja, så singel någon som jag och med mina värderingar kommer att vara i alla fall, antar jag. Jag har sexuella relationer åt olika håll, varav vissa är med nära vänner som har fortsatt under en längre period och vissa har varit engångshändelser med mindre nära vänner. Sedan jag började leva mer polyamoröst har jag varit mer öppen till att leda vänskap åt vilket håll det än verkar leda åt. Jag är inte kär i någon för tillfället, och så länge ingen är kär i mig utan att jag vet om det är det inget problem.
En av de största anledningarna till varför jag är singel är för att jag efter år av utforskande kom fram till att jag behöver en primär partner i mitt liv. Alltså en som är den som folk ser som min partner. Den som jag bor med, gör en massa saker ihop med, alltid prioriterar, planerar min framtid ihop med. Jag behöver den bekräftelsen, den tryggheten. Utöver det behöver jag fortfarande friheten att kunna fortsätta låta mina vänskaper vara lika obegränsade som de är nu, jag har insett att jag kommer behöva båda för att må bra.
Jag är däremot inte ensam. Jag tänker mycket på kärlek och ser fram emot att få känna det igen, men jag tycker inte att det är outhärdligt att inte ha någon romantik i mitt liv.
Pansexuell, sexualitet
Ja, detta är ett ord jag använder om mig själv för att det är enkelt. Då slipper jag ta ett ställningstagande. Vissa använder ordet för att säga att de inte ser kön utan bara personligheter, andra att de ser kön men att det inte spelar någon roll. För mig spelar kön någon roll, jag kan attraheras av alla kön men det finns kroppar jag tenderar att dras till, det är inte helt neutralt. Ordet omnisexuell har dykt upp som verkar innebära just det, en nyansskillnad från bisexuell och pansexuell. Så jag antar att jag egentligen är omnisexuell. Men jag fortsätter att kalla mig pansexuell, oavsett, det känns bara enklare.
Psykisk hälsa, tillstånd och välbefinnande
Bara en snabb uppdatering på att jag mår bra. Har antagligen inte haft ångest på några månader. Har inte haft en ångest-attack på ett år, bortsett från mardrömmar som fått mig att vakna upp med det. Hade en sådan mardrömsperiod bara den senaste veckan, men verkar ha kunnat lösa det med att dricka ett glas vatten innan jag går och lägger mig. Med tanke på att jag hade samma problem förra sommaren har jag börjat misstänka att det haft med vätskebrist att göra, för att det var särskilt vanligt när jag sov med andra på sommaren. Det känns skönt att inte behöva oroa sig över det. Har sovit bra några nätter i rad, borde inte finnas någon anledning till att oroa sig.
Har generellt känt mig pigg och glad också. Haft ett bra läsår på jobb och skrivarskola och spex och har inte gått in i några väggar trots många bollar i luften. Lite orolig över hösten, heltid, men förhoppningsvis pallar jag det.
Självmordstankarna som jag jobbade bort 2017 har fortsatt vara borta. Det har gjort livet betydligt lättare, får jag erkänna.
Feminism, politiskt ställningstagande
Ett begrepp jag bollar lite med mig själv då och då. Jag är feminist, queerfeminist för att vara mer exakt, samtidigt finns det grenar inom den feministiska rörelsen som jag ställer mig emot. Den transexklusiva grenen, till exempel. Och den våldsamma delen. Jag tar strider med båda av dessa grupper, trots att våra grundvärderingar är desamma. Transpersoner förtjänar sin plats i sammanhangen och det våld- och hatuppmuntrande gör det inte.
Jag tycker det är viktigt att sprida den feministiska andan i saker jag skapar, på ett sätt eller ett annat. Men jag lever i en bubbla där alla är feminister att jag glömmer bort att landet är fullt av folk som inte är feminister. Alla borde vara feminister. Att vara feminist borde inte vara någonting som borde vara möjligt att kalla sig i ett sånt här sammanhang. Det borde bara anses vara det normala. Jag hoppas att vi är på väg dit.
Vegetarian, matvanor
Jag är ovo-lakto vegetarian sedan många år tillbaka. Jag försökte mig på att vara striktare, att köra på veganismen, men till slut gav min kropp upp på baljväxter och jag kände inte att det var värt att offra kroppen för det. Äter fortfarande mestadels veganskt oavsett.
Varför? För att vara snäll mot djuren som stängs in, tvångsinsemineras och plågas? För att det behövs för att minska klimatförändringarna och jag har klimatångest som det är? För att det ska vara bättre mot hälsan? Kanske lite av allt. Jag vet inte, det har bara alltid känns som det vettigaste. Jag kan nog bara inte försvara att äta kött. Ibland äter jag kött när jag får cravings, ibland dricker jag alkohol när sällskapet uppmuntrar det, ibland röker jag när någon bjuder. Det betyder inte att jag tycker att det är något en borde göra. Jag nedvärderar inte andra som gör det, dock. To each their own.
Andra stämplar som jag använder om mig själv
Nörd. Poet. Författare. Skrivare. Musikalisk. Idrottare (trots att jag tränar mindre än vad jag vill sen några år tillbaka). Lärare. Engagerad. Generös. Intresserad. Spexig. Social. Introvert. Bekräftelsesökande. Osäker. Stresskänslig. Ljudkänslig. Smart. Glad. Tänkare. Älskare. Passionerad. Stolt.
Glad midsommar!
Love & Peace
16 Nyårslöften 2018 - Så gick det och så ser framtiden ut
Ännu ett år har passerat och med det en milstolpe när det kommer till nyårslöften. Ni som har följt mig med åren vet att jag har blivit mer och mer ambitiös med vad jag satsar på, till den grad att jag nu, 5-10 år efter att jag började, har valt att lägga ner.
För mig har nyårslöften handlat om utveckling. Att lära mig nya saker, utforska nya områden och sluta med dåliga vanor. Jag har använt nyårslöften för att pressa mig själv lite hårdare, stärka min självdisciplin och hålla mig i mental och emotionell form. Jag är glad över att jag har satsar på dem i den mån jag har, använt det som metod för att hitta och utforska mig själv. Komma på vad jag vill med livet.
Men i år har jag börjat landa i mig själv. Jag har börjat hitta strukturer och ett generellt sätt att leva på som jag trivs med. Framförallt har jag inte längre tiden och energin till att sträva efter mera. Jag jobbar halvtid, skriver roman på heltid och skriver spexmanus på det. Jag har inte energi till att utveckla och upprätthålla vänskaper i den mån jag vill, jag känner att jag inte hinner ta det lugnt och vila upp mig i den mån jag behöver och därför känner jag också att nyårslöften får vara något jag klipper bort bland allt annat som jag engagerar mig i. Det är inte värt det om det resulterar i mer dåligt samvete än stärkt självkänsla.
Men, jag hade ju trots allt nyårslöften i år och såklart ska jag utvärdera dem!
Till att börja med hade jag även i år ett hemligt nyårslöfte: Att flytta till en ny lägenhet.
Det har jag gjort, en liten, gammal och dyr lya i centrala Malmö. Det sista året i Märkligheten insåg jag hur stort mitt behov av att kunna kontrollera vilka människor som rör sig i mitt hem var och hur mycket energi det tog att inte kunna välja när det skulle vara tyst. Jag behövde också få mer av en känsla av att jag gjorde saker i hemmet för min egen skull och inte för någon annans. Det har fungerat bra, jag trivs med min nya lägenhet, även om jag kanske har spenderat mer tid utanför den än i den. Jag har också börjat tänka mer på inredning och hur mycket det påverkar att få känna att en lägenhet känns snygg. Jag har mycket kvar att göra på den fronten, men min feng shui har nog aldrig varit såhär stark.
Nyårslöfte 1&2: Byt tandläkare och skaffa tandläkarförsäkring.
Well. Det här är något som verkligen har varit på tiden att göra, med tanke på att jag inte har bott i närheten av min förra tandläkare på 12 år.
Jag har sökt tid för undersökning, så nästa vecka kommer jag både ha ny tandläkare och försäkring. Det skulle redan vara klart ifall inte sagd tandläkare blev sjuk, så jag tänker att löftet ändå får ses som avklarat.
Nyårslöfte 3: Testa kör.
Detta är nog det svåraste nyårslöfte jag någonsin haft. Så pass svårt att det kanske bidragit till varför jag nu lägger ner nyårslöften helt. Det tar så enormt mycket energi att se det här framför mig. Det visste jag redan när jag satte upp målet, men jag trodde att det skulle bli en morot snarare än ett hån.
Så nej, jag har inte lyckats med detta. Kanske någon gång i framtiden, när jag har mer tid och energi till att utforska nya saker igen.
Nyårslöfte 4&5: Skriv 10 noveller och 10 dikter.
Jag har skrivit mycket i år, onekligen. Jag tror att jag satte de här målen för att påminna mig om att jag tycker om att skriva mer än romaner. Jag var inte beredd på att jag skulle lägga ner så mycket tid på att skriva spexmanus i år dock, och romanerna har fått mycket tid och kärlek, så noveller och dikter har tyvärr hamnat längre ner på prioriteringen.
Jag tänker inte räkna och kolla om jag har klarat det. Det är inte viktigt. Huvudsaken är att jag har skrivit väldigt mycket, och det är jag nöjd med!
Nyårslöfte 6: Skriv klart Legenden om Akárna - I jakt på den rätta vägen, utkast 2.
Åh, min kära fantasytrilogi. Jag har snart nått en punkt då jag har skrivit på den mer än halva mitt liv. Jag älskar den och den har en väldigt speciell plats i mitt hjärta.
Men det är inget som jag räknar med någonsin kommer kunna bli publicerat. Den utvecklar mig inte längre på samma sätt som annat skrivande gör. Framförallt så får jag mindre pepp och bekräftelse för den än för andra projekt, något jag behöver titt som tätt för att orka jobba på. Jag har börjat på det andra utkastet på sista boken, det har jag, men i och med att jag skrev hela första utkastet på en månad så är det mycket som behöver jobbas med, och då behöver jag tid borta från andra distraktioner. Men jag kommer jobba vidare på det till andra utkastet är klart, det kommer jag, och när det är gjort kommer jag se mig klar med mitt livsverk.
Nyårlöfte 7&8: Skriv klart Projekt Teara utkast 2 och skicka det till förlag.
Jag har gjort båda! Fått en massa refuseringar och inget annat. Det är tufft att skriva fantasy på svenska. Men, det var värt det! Det är nog det som jag har gjort som jag är absolut stoltast över just nu. Det, och att ha varit manusansvarig till Varglaspexarnas uppsättning av Tusen och en natt!
Nyårslöfte 9: Sticka klart den andra strumpan.
Här har jag bara mig själv att skylla. Det är inte långt kvar, men om jag bara hade haft lite disciplin och struktur så hade den varit klar på en vecka. Nästa stick-projekt kommer antagligen bli en tröja, det ska bli spännande att se hur många år det tar.
Nyårslöfte 10: Arrangera en munkfest.
Jag köpte en fritös förra året. En fantastisk maskin, som gör massor av godsaker och jag är ett stort fan av godsaker. Men jag har inte plockat upp den sedan jag flyttade in i nya lägenheten, framförallt för att jag inte haft orken till att arrangera saker. En nackdel med att bo själv, antar jag. När vi var två gick det alltid lättare att dra igång saker. Men, jag vill fortfarande testa att göra egna munkar någon gång!
Nyårslöfte 11: Inte flyga.
Mitt mest politiska nyårslöfte. Passande då ord som klimatångest och flygskam bubblat upp under året.
Så nej, jag har inte flugit. När skrivarlinjen flög till Prag tog jag ensam bussen dit och tillbaka. När manusgruppen ville flyga till Budapest avvärjde jag det. Jag kanske var tråkig, men jag är också stolt. Det finns alltid andra saker en kan göra istället för att flyga, det finns alltid spännande platser att besöka som inte kräver de utsläppen. Vi har en planet som håller på att gå under, för tusan.
Jag hoppas att jag står på mig på den här punkten även utan nyårslöfte. Jag älskar att resa, kanske mer än något annat, men jag kan inte flyga med gott samvete när jag vet hur mycket skada det gör.
Nyårslöfte 12: Läs 20 böcker.
Om inte annat så har jag konstaterat varför jag inte kan läsa bok på bok på bok! Det stimulerar mig inte tillräckligt. Jag kan trivas med att grotta ner mig i en bok då och då, men jag behöver variation. Jag behöver titta på filmer, serier och spel. Dessutom läser jag upp till 50 sidor text inför feedbacksamtal med skrivarskolan varje vecka, jag antar att det också mättar mitt behov av att läsa något.
Så nej, inga 20 böcker det här året heller. Men jag har börjat gå till biblioteket igen så alltid något!
Nyårslöfte 13&14: Rensa. Måla om minst en möbel.
Detta! Precis som jag nämnde tidigare så har det här varit en stor del av att stärka min feng shui. Jag mår helt enkelt bättre av att slänga bort saker som inte gör mig lycklig, kläder som jag inte längre använder, böcker som jag aldrig kommer läsa. Det tar energi att ha saker som en inte får ut någonting av. Jag är glad att jag har börjat med det här beteendet. Skrivbordet blev mycket snyggare, dessutom!
Nyårslöfte 15: Se en balett live.
Det här gör lite ont att tänka på. Målet och intresset för balett i samband med en nära och intensiv vänskap som försvunnit ur mitt liv. Sålänge den smärtan är vad jag förknippar balett med håller jag mig gärna undan det.
Nyårslöfte 16: Gör en separat sida för skrivande.
Ja! Juna Henriksson - Poet och författare! Gilla mig på Facebook om du inte redan har gjort det!
Jag vet inte riktigt vad det fyller för funktion, men det är kul att sprida sina ord ibland ^^ Lite som med den här bloggen, även om jag varit dålig på att upprätthålla den sedan arbete, spex och roman slukat mig.
Så! Inga nyårslöften till nästa år! Jag hoppas på att få mer energi igen, på att kunna utveckla påbörjade och hitta nya vänskaper. På att börja stabilisera mig på riktigt.
Hoppas ni får ett gott 2019, kära läsare. Tack för det här året <3
Love & Peace
2018 - Year of spex.
2018 har varit ett bra märkligt år. Ett bra år. Men ett märkligt år. Och då pratar jag inte bara om den svenska politiken. Det brukar vara lätt för mig att sammanfatta de gågna åren med ett ord, men det enda jag kan se som är genomgående för det här året är mitt engagemang i spexet. Mer om det senare.
Om jag backar bandet till slutet på 2017 så gick min katt, Link, bort. Han blev sjuk, jag lade alla mina pengar på att försöka rädda honom. Det räckte inte, försäkringen täckte inte tillräckligt mycket och till slut gick han bort och kontot blev tomt.
Det är svårt att inte se ett samband mellan det och att jag kort därefter förlorade tre nära vänskaper inom loppet av en vecka. En av dem har börjat återbildats, men i stunden var det svårt. Svårt att veta hur mycket som låg på mig, hur mycket som låg på de andra, vad som var bra eller dåligt för mig. En av vänskaperna slog lite extra hårt, för den skapades snabbt och skoningslöst och försvann likadant. Jag går fortfarande omkring och ältar, vad var det egentligen som hände? Hur mycket handlade om mig som person? Hur mycket trodde jag mig förstå utan att egentligen göra det? Och såklart, en annan av vänskaperna handlade om förlorad långvarig kärlek, och det är aldrig lätt att hantera. Men som sagt, vi verkar hitta någonting nytt, det finns hopp.
Parallellt med detta stärktes en annan vänskap från förra året. Någon som jag kunde åka till när jag behövde komma bort. Som stod ut med att jag aldrig har energi till någonting längre och som inte ställde några krav eller förväntningar. Spela tvspel hos och titta på serier med. Komma bort. Gråta. Diskutera skrivande. En vän som alltid har gett ett stöd och som inte krävt någon energi att umgås med. En oas. Från att ses någon dag i veckan till att umgås nästan varje dag.
Jag har nog aldrig känt mig så o-ensam som nu. Och mycket av det ligger i den vänskapen.
Jag flyttade. Från en stad som jag älskade till en stad som jag alltid sagt att jag aldrig kunnat tänka mig att bo i. Men det finns bra vänner här också. Kanske är det viktigare än känslan av att kunna identifiera sig med en stad.
Och jag är fortfarande i Lund, nästan varje vecka. För att jag skriver manus, för att jag träffar spexare. Jag bestämde mig för att lägga ner andra engagemang för någonting som folket kan få nöje av i fyra dagar, efter fem månaders arbete. Så jag backade ur Queer frulle (som tyvärr ändå lagt ner), hoppade av styrelsen i Maffia Sverige (arrangerat lite ändå) och skippade att volontera för Fantastisk Filmfestival. För att kunna göra någonting mer med mitt skrivande, och tillsammans med andra hitta ett sinne för humor som jag aldrig visste att jag hade inom mig. Jag ångrar inte en sekund av det.
Sommaren blev ganska lugn, bortsett från den ekonomiska stressen som uppstår när alla pengar är slut och en har sökt jobb i tre månader utan resultat (visst var det brist på mattelärare, eller?). Vande mig vid lägenheten, målade om mitt datorbord, spelade igenom några bra spel på min nyinköpta ps4, sommarspexade.
Det var mäktigt att kunna berätta för sommarspexare att jag äntligen fått tid i transutredningen, efter två års väntan, och direkt bemötas av kramar och gratulationer.
Så den är igång. Jag har inte pratat så mycket om den (kanske främst för att jag inte bloggat det senaste halvåret), men nog finns det saker att kritisera. Som att jag efter en månads besök hos kurator var tvungen att vänta minst ett halvår till för att få kontakt med läkare och/eller psykolog (still waiting...).
Men det finns hopp. Även om jag tröttnat lite på att vänta och bestämde mig för att köpa en epilator för att dra loss håret i ansiktet.
Fördel - Behöver inte raka mig varje dag och få dysfori av att inte göra det. Nackdel - Det gör förj***a ont.
#SakerTranspersonerFårStåUtMed #KidsDon'tTryThisAtHome
Jag bytte namn juridiskt. Jag fick ett jobb där jag inte behövde "komma ut" utan var ute redan från början. Jag har blivit så pass van av att folk använder rätt namn och pronomen att jag kan glömma bort att jag är trans, och för er som inte är bekanta med det är det en vansinnigt härlig känsla. (Att få sin transidentitet förnekad har dock motsatt effekt). Så pass van att jag har tröttnat på att skriva poesi om hur det är att vara trans.
Poesin har i övrigt varit lyckad i år, lyckades vinna min första poetry slam-tävling och liksom många andra hobbies dog intresset där. Inte för att skriva poesi, kanske, men för att "bli bra" på att läsa poesi inför en publik. Jag känner mig bra nu. Så nu ligger poetry-slammandet på hyllan tillsammans med orienteringen och löpningen, pianospelandet och allt annat som jag vid något tillfälle har känt mig "bra nog" i. Kanske handlar det om ett behov av att hävda mig, men jag tror egentligen att det bara handlar om att jag vill få känna mig duktig på olika saker. Hitta flera anledningar till att vara stolt över mig själv.
Det har inte blivit så mycket poesi i år dock, och inte så mycket bloggande heller. Detta för att jag har gått in för att göra skrivandet till någonting mer än att vara "bra nog" och sedan lägga det på hyllan. Som att lägga ner massor av tid på spexmanus, men också att jobba med mina romaner. I våras skrev jag klart andra utkastet av Projekt Teara och även om ingen har valt att publicera den är det fortfarande en roman som jag känner mig riktigt nöjd med. Nog det bästa jag har skrivit än så länge.
Och nu under hösten har jag, fortfarande i samband med skrivarlinjen (numera skrivarskolan), skrivit på en ny roman: Att tiga är Silver. En roman om ångest och osäkerhet och vad en är villig att offra för att få en förälskelse bekräftad för en sekund. Det är antagligen det närmaste jag kommer att komma en självbiografi, även om det är några karaktärer och scener som är skapade ur intet. Den ligger mig varmt om hjärtat, och det ska bli kul att fortsätta skriva på den under nästa år. Jag bryr mig inte om den blir publicerad, det här är verkligen någonting jag skriver för min egen del. Kanske för att ge en förståelse för mig själv och mina vänner om varför jag fungerar som jag gör.
Hösten har annars bestått av att börja jobba igen, komma in i lärarrollen. Jag trodde att det skulle räcka med att jobba halvtid och så skulle jag vara odödlig och kunna göra vad jag vill med de andra delarna av mitt liv. Men det beror på hur en jobbar halvtid, har jag konstaterat. Att en genomsnittlig arbetsvecka innebär fler arbetstimmar än vad jag får betalt för och att jag bryter mot mina principer en efter en har gjort att jag brutit ner mig själv gradvis under terminen till den grad att ett lov snarare känns som ett överlevande än en frihet. Förhoppningsvis blir nästa termin bättre. Om inte annat så lär jag mig i alla fall om hur det kan se ut att hålla sig utanför sin comfort zone.
Men jag är taggad på 2019. Det känns som om jag kommer att skriva klart Att tiga är Silver, fortsätta hitta ett lugn i livet i allmänhet, komma vidare i transvården, ha bra vänner, skriva mer spexmanus. Och förhoppningsvis tågluffa! Så, tagga nytt år!
Love & Peace
Känsloducka, att vara oärlig med sina känslor
Så jag myntade det här begreppet förra veckan, att känsloducka, för att jag ville sätta ord på ett vardagsfenomen: När en säger att allt är bra när det inte är det.
Alla vet vad jag menar. Jag vill tro att alla har gjort det någon gång, men åtminstone tror jag att alla har hört om det. Jag kommer att skriva olika sammanhang som folk känsloduckar på och lite om varför och försöka att reda ut vad som är konstruktivt och inte.
Det vanligaste tillfället att känsloducka på tror jag är när folk frågar hur en mår i en hälsning. Ofta utan att ge utrymme för något annat svar än "ja". Alla tenderar att göra detta, även de som inte känner sig alls nära varandra.
Varför ställer vi en sån personlig fråga?
En stor del tror jag handlar om att vi vill vara artiga, att vi vill framstå som sympatiska, visa att vi bryr oss. Jag tror också att en del av oss ofta hoppas på att få höra att den andra mår bra, för att det gör oss glada om de runt om oss mår bra.
Och då känsloduckar nästan alltid den som svarar. Varför?
Till stor del tror jag att även den som svarar vill vara artig, men allra mest tror jag att vi vill slippa känna oss i vägen. Vi tror att den andra förväntar sig att höra ett "jag mår bra" (vilket jag alltså tror kan stämma i vissa fall) och därför tror vi att den andra tycker att det är jobbigt att höra något annat (vilket säkerligen vissa gör). Ofta känsloduckar en också på ren reflex. Det finns också de som själva mår väldigt dåligt av att komma i kontakt med sina känslor och därför hellre har sin "må bra"-mask uppe.
Det är här förtroende kommer in. Den som svarar behöver kunna lita på att den som frågar faktiskt vill höra sanningen. För alla vill ju inte det. Och av förklarliga själ har inte alla den här typen av förtroende till människor de knappt känner (kudos till de som lyckats bygga upp det!).
Så jag ser två problem här. Dels att ställa frågor som en bara förväntar ett visst svar av, dels att ge ett standarderat svar utan innebörd.
Är det alltid dåligt att känsloducka?
Nja. Inte när den som frågar faktiskt inte vill ha ärlighet, och kanske inte heller där den som svarar mår för dåligt av att ge ett ärligt svar, beroende på situation. Men oftast, ja, det är dåligt. Nu är inte jag en psykolog eller något liknande, men att fly våra känslor kan leda till mycket psykisk ohälsa, åtminstone i min erfarenhet. Särskilt män verkar ofta göra det, och som jag har förstått det finns det ett samband mellan det och att män i högre grad begår självmord, trots att kvinnor i högre grad drabbas av psykisk ohälsa.
En av de absolut värsta situationerna att känsloducka på skulle jag säga är när en säger att allt är bra och förväntar sig att den andra ska fatta att så inte är fallet och varför. Ofta förstår en inte att problem finns ifall ingen påpekar det och den här sortens förväntningar (se tidigare inlägg om just det) kan lätt bli destruktiva för en relation. Istället för att reda ut den konflikt som finns, skapas istället fler konflikter, mikroaggressioner, och förtroendet mellan vederbörande tar skada.
Så hur kan vi hantera det här med känsloduckning?
Jag har några förslag.
- Om en misstänker att någon svarar på reflex och faktiskt vill visa att en vill höra sanningen, fråga en gång till. Säkert? Känsloduckar du? (gärna en mindre anklagande formulering)
- Ställ inte frågan om det inte finns tid för annat än ett snabbt svar.
- När vi får frågan, känn efter. Vänta några sekunder med att svara, och svara därefter det som känns bäst.
- Inte förvänta sig att den andra ska "förstå" hur en mår.
Fler tankar? Något som jag har glömt eller missat?
Tack, Maria, Johan och Hanna för att ha bollat de här tankarna med mig!
Love & Peace
Känslan av att inte räcka till
Idag är det Jordens dag. En dag tillägnad för att vi inte ska glömma bort att miljön förstörs och klimatet förändras. Någonting som jag tillägnar väldigt många dagar till att inte glömma bort. Något som fortfarande förnekas sker över huvud taget.
Jag sitter när jag börjar på det här inlägget på en buss till Prag. 16 timmar, med ett byte, för att umgås med människor som gick och lade sig hemma när jag hoppade på bussen i Malmö, som hoppade på flyget när jag rullade tummarna i Berlin. Och för att skriva. En del av mig njuter av ironin av att det just idag är Jordens dag, en annan del önskar att jag också satt på det där flyget.
För hur stor roll spelar det att en person väljer ett annat färdmedel vid ett tillfälle, i längden? Inte särskilt. Hade jag gjort det om det inte var för mitt nyårslöfte att inte boka några flygresor i år? Antagligen inte. Men jag känner att detta ändå är ett bra tillfälle för mig att prata om någonting som jag, och säkerligen många andra som värnar om miljön, känner. Att jag inte räcker till.
För det händer mycket med miljön just nu. Rekordvärme varje månad, samtidigt som frekvensen av naturkatastrofer ökar, samtidigt som ozonlager på sina ställen fortsätter att tunnas ut. Och här sitter jag, som jag gör många dagar, och önskar att mina handlingar räckte för att rädda allting.
Jag slutade äta kött för några år sedan. Orsakerna till det blandas lite. Dels för hälsan, för djuren, för grupptryck men också för miljön. Jag försökte att sluta äta mejeriprodukter och vill ändå säga att jag lyckades rätt bra, även när min kropp började lessna och inte längre kunde smälta baljväxter på samma sätt som tidigare, men till slut vann kroppen och den personliga hälsan den kampen, jag mådde helt enkelt för dåligt för att klara av att alltid fixa baljväxtfri vegansk mat, att be om att få det när andra bjöd. Det känns bra att jag fortfarande inte äter soja, för miljön, men jag skäms fortfarande varje gång jag köper en mejeriprodukt, även om den är ekologisk.
Jag dricker inte kaffe, är inte jätteförtjust i choklad, försöker att vara medveten om allt mög som innehåller palmolja. Åker ofta kollektivtrafik, har inte längre en bil trots att jag älskar att köra bil. Plockar upp skräp som inte är mitt eget från marken, och försöker alltid att sopsortera.
Ändå skäms jag. Jag tycker det är jobbigt att läsa om allt som händer med klimatet. Känner att det är mitt fel, även om jag innerst inne vet att så inte är fallet. Landet får fler och fler vegetarianer och samtidigt ökar köttkonsumtionen. Det är lika billigt att ta ett flyg på en timme som en buss på sexton. Och jag skäms. Inte över mänskligheten, inte över andra, utan för min egen maktlöshet. Hur mycket jag än bantar ner, förändrar av min livsstil, så kommer jag inte kunna rädda världen. Det värsta en kan göra för miljön är att skaffa barn, eftersom de i sin tur kommer leva med en massa miljöförstörande vanor. Ändå vet jag att jag vill skaffa barn, helhjärtat och passionerat, så fort tillfälle ges och lämplig partner hittas. Jag skulle inte kunna må bra om jag aktivt valde bort den drivkraften från mina drömmar.
Så, jag gör allt jag kan för att kämpa för miljön samtidigt som jag försöker att inte offra min personliga hälsa. Det räcker inte. Det kommer aldrig att räcka. Gör det mina handlingar mindre värda? Jag tror inte det. För grupptryck kan förändras, normer kan förändras. Om bara tillräcklig många byter livsstil kommer flera att dras med av bara farten. Kanske måste det alltid börja med att någon tar ett första steg, ensam och rädd, ut ur strömmen, för att flera ska våga följa efter. Kanske finns det då en poäng med att jag sitter ensam på en buss i 16 timmar på Jordens dag.
Jag kommer aldrig att märka om det gör en skillnad, för jag kommer att vara upptagen för att skämmas över att jag inte prioriterade mina pengar på att köpa havregurt istället för ekologisk vaniljyoghurt. Men kanske är det viktigt att göra något då och då för min egen syn på världen, snarare än att göra det för att få uppskattning och bekräftelse från andra. Så jag kommer att fortsätta att kämpa, även om ingen ser mig när jag plockar skräp på trottoaren och även om jag aldrig märker någon skillnad. Även om jag inte räcker till kommer jag fortsätta att göra vad jag orkar för att få må bra på en planet som också gör det.
Love & Peace
Hur kombinationen av tankar och känslor kan leda till förväntningar
Okej, så jag ger mig på att skriva det här inlägget nu när jag har lite inspiration, men innan jag skriver upp min skala tänker jag ge lite bakgrundshistoria, varför just det här ämnet ligger nära mig.
För det första, fantasier och skuldkänslor. Som jag nämnt i ett tidigare inlägg har jag väldigt länge haft väldigt svårt att prata om sex. Det var inte bara det, jag hade också väldigt svårt att fantisera om sex. Jag minns en lektion i högstadiet där alla som hade sett på porr skulle räcka upp en hand, och jag var den enda som höll min hand nere. Högre upp i åldern, när det började bli vanligare att prata om sex, blånekade jag att jag överhuvudtaget någonsin hade onanerat. Det var en lögn, kan jag idag erkänna, men en lögn som kom ifrån att jag skämdes extremt mycket över mina sexuella fantasier. Jag har alltid haft en nära relation till mina fantasier, och om jag fantiserade om någon som jag kände, kändes det som att jag gjort det jag fantiserat om mot dem utan deras tillåtelse. Att ha sexuella fantasier kändes som att begå övergrepp. Gränsen mellan fantasi och verklighet var väldigt suddig.
"Det är bara fantasier" har jag hört sen dess. "Fantasier är oskyldiga sålänge en inte agerar på dem." "Tankar kan inte skada någon." Det är en av anledningarna till varför jag har strukturerat upp den här skalan.
För det andra, uttalade och outtalade förväntningar. Jag hade under flera år en romantisk relation som var byggd på premissen om fri kärlek och fri från förväntningar. Det har fått mig att fundera mycket på vad jag hade för förväntningar, och hur bra det egentligen var för mig att sträva efter att inte ha några förväntningar. Kanske var inte tanken att jag skulle ha noll förväntningar, men det var så jag tolkade det. Såhär i efterhand kan jag se att jag inte mådde bra av inte ha krav och förväntningar, att jag förminskade mig själv varje gång jag hamnade i en situation som kändes jobbig, i och med att jag "kommit överens om" att ha en relation byggd på att inte ha några förväntningar. Så varje gång jag blev besviken eller sårad av en eller annan anledning, kände jag att jag fick skylla mig själv för att jag hade haft förväntningar. Det slutade med att jag bröt ner mig själv, min självrespekt och mitt självförtroende, och kan mycket väl vara varför jag behöver bo själv och hitta tillbaka till mig själv igen nu.
"Alla relationer behöver förväntningar" har jag hört sedan dess. "En vänskap är meningslös om den inte har några förväntningar." Jag kämpar fortfarande med att hitta någon form av balans i det här, eftersom jag tror att det är vanligt att det finns giftiga förväntningar i en relation, samtidigt som jag nu kan se vikten av att ha förväntningar, om inte annat för att behålla någon form av självrespekt.
Går det att se ett samband här? Skuld över fantasier, skuld över förväntningar?
Efter att ha tänkt och diskuterat detta ett tag, har jag landat i att det finns en gemensam faktor: Båda är en kombination av tankar och känslor. Med den utgångspunkten har jag skapat en skala och formulerat vad som händer med en tanke ju starkare en känner för den.
Den ser någorlunda ut såhär:
Tanke -> Fantasi -> Önskan/Vilja -> Förhoppning -> Förväntan -> Krav (-> Tvång)
Så vi börjar alltså i grunden. Vi har en tanke. I sig själv studsar den främst omkring i huvudet. Utan några känslor kopplade till den kommer den att försvinna, vi kommer inte att minnas den.
Men om vi gillar en tanke, knyter vi an en liten känsla till den och plötsligt har vi en fantasi. Kanske är det en idé, eller ett spännande scenario, eller så är det någonting vi är rädd för ska hända.
När den här fantasin har funnits tillräckligt länge i våra hjärnor att den återkommer, kanske till den grad att saker i verkligheten påminner oss om den, så är det lätt att känslorna börjar nå den nivån att tanken har gått till att bli en önskan eller en vilja. Antingen på någonting som vi vill ska hända, eller som vi inte vill ska hända. Vi kanske börjar agera på fantasin redan här, antingen genom att prata om den, eller genom att försöka uppfylla den. En person med dålig impulskontroll (vilket jag tror att jag var som barn) kan bli farlig här, antingen för sig själv eller andra.
Eller så släpper vi den tanken. Eller så gör vi inte det. Om vi inte lyckas släppa på vår vilja/önskan, är det lätt att känslorna till slut blir ännu starkare, och vi börjar hoppas. Ibland kan detta vara bra, för att vi blir så glada när någonting vi hoppas på ska hända, uppfylls. Typ att Sverigedemokraterna får färre röster detta valet, eller att jag ska få den där julklappen. Men om det inte händer när jag har börjat hoppas, finns risken att jag blir lite besviken, lite ledsen.
Och den här förhoppningen kan då alltså också stärkas och bli en förväntan. Att se fram emot något som kommer att ske, som om det var självklart. Känslorna når en nivå att vi känner oss kränkta om det vi först hade som en tanke nu inte uppfylls. Vi kan bli väldigt arga, eller väldigt ledsna. Det är svårt att se sin egen skuld i det hela först, om det finns någon, det är lättare att tycka att det är fel på de andra eller på världen. Även om den andra inte hade en chans att veta att du hade den här förväntan, för du tyckte att den var så självklar att du inte borde ha behövt prata om det. Det är här det kan bli giftigt, att ha outtalade förväntningar som inte båda är med på. Det kan skapa känslan av obalans, och bilda konflikter, om kommunikationen brister eller om en inte respekterar den andras motvilja.
Samtidigt. Vissa förväntningar är bra. Att veta var en har en annan kan skapa trygghet, och det underlättar känslan av att förstå och bli förstådd. Vissa människor behöver också att vissa saker finns i en relation för att en ska må bra. Jag, till exempel, behöver att mina vänner svarar när jag skriver (som i någonsin) för att må bra. Jag förväntar mig också att andra använder rätt namn och pronomen (hoppas snarare, om det inte är så nära vänskap), och att andra försöker att vara så öppna och ärliga som de kan.
Förväntningar kan dessutom bli ännu hårdare, känslorna kan bli ännu starkare. Om det drar till sin spets så kan det bli ett krav. Ibland är det bra, vi behöver sätta gränser och ställa krav ibland, särskilt när vi upplever problem. Ibland är det inte bra, när det resulterar till tvång och en kör över den andras gränser, så att den mår dåligt istället.
Det är så lätt att se det dåliga med förväntningar och krav. Jag tänker att många övergrepp och destruktiva relationer grundar sig i det. Samtidigt är det viktigt att se poängen med det, för sin egen självrespekts skull. Det är bra att inse vilka förväntningar en har på andra, och prata om det så att det inte senare blir en konflikt.
Och hur tänker jag då när det kommer till att ha ansvar för sina fantasier? Jag tänker att det är viktigt att försöka ha kontroll över sina känslor och ageranden och impulser, att en inte låter en sexuell fantasi bli en förväntan (någonsin!). Fantasier i sig gör ingen skada, men ju mer jag tänker och känner för dem desto större är risken att en kommer att agera på dem.
Jag har mycket kvar att jobba på. Att lära mig att inte skämmas över mina tankar, och samtidigt att inte lägga för mycket tankar på vad jag vill göra med andra utan att kommunicera fram det. Att inse vilka förväntningar jag har på andra och försöka förstå vad andra förväntar sig av mig. Jag är inte klar.
Love & Peace
Förtroende
Jag sa ju att jag skulle skriva ett blogginlägg om min skala som blandar tankar och känslor och steg för steg leder upp till förväntningar och till och med krav och tvång. Ni får vänta lite till innan jag sammanställer den, mest för att jag har svårare att skriva ner saker ju färdigare det är i mitt huvud. Här kommer istället några tankar som jag fick när jag försökte att skapa en skala i förtroende, men kom fram till att förtroende inte går att skriva på en rak linje och då blev det såhär istället.
Tänk att varje vänskap har ett hjärta. Det hjärtat skapar bubblor som sträcker sig ut åt olika håll, som grenar av bubbelplast. Ju närmare hjärtat, desto större bubblor, ju längre bort desto mindre bubblor. När de bubblorna har sträckt sig tillräckligt långt åt ett håll, uppnår de en nivå, och då har det hjärtanet uppnått ett förtroende i den vänskapen. Förtroende kan se ut på olika sätt. Det kan handla om att våga säga att en mår dåligt, eller att en känna sig sårad. Det kan vara att dela med sig av sina tankar eller drömmar eller av sin kropp eller tid.
Det går inte att skapa ett förtroende på egen hand, det krävs alltid någon att rikta förtroendet, hjärtat och bubblorna, till. Ofta är det lättare att skapa förtroende för någon som är öppen gentemot en själv, någon som visar en att den har många bubblor runt sitt eget förtroendehjärta. Och ju mer en tycker om en person, desto lättare är det att skapa nya bubblor.
Förtroende kan vara en förväntan på att bli respekterad eller på att få reda på viktiga saker i den andras liv eller på att den andra svarar när en hör av sig. Det finns massor av fler former av förtroende, och olika hjärtan behöver olika många bubblor för att nå upp till de olika nivåerna. För en person är det lätt att säga om den har blivit sårad och för en annan är det jättesvårt. Det är för att en persons olika hjärtan kan påverka varandra. För det är så att bubblor kan spricka. Det gör ont och då kan det vara så att en sjunker åt vissa håll och därmed tappar en nivå och ett förtroende. Ju större bubbla som spricker, desto ondare gör det och desto fler förgreningar påverkas. Det blir dessutom jobbigare för hjärtat att skapa nya bubblor ju större de är. Och ibland finns det kanske så många bubblor redan att det inte gör något om några små sprack.
Ibland spricker så små bubblor att vi inte ens känner det om vi inte verkligen känner efter. Det kan vara att vårt hjärta inte har skapat nya bubblor på ett tag och då kanske en inte tänker på att det behövs nya bubblor. Det brukar kallas att ta en vänskap för givet, att vi förväntar oss att vi kommer ha alla de olika förtroendenivåerna i en vänskap utan att behöva anstränga oss. En vänskap kan ta stor skada om bubblor spricker. Om någon spräcker en av ens stora bubblor kanske hjärtat blir så trött att det inte orkar göra en ny. Samma om hjärtat har varit inaktivt (eller igång) så pass länge att det inte längre klarar av att göra några bubblor alls. Då är det lätt att en vänskap försvinner för att det inte finns tillräckligt mycket förtroende kvar.
Om ett hjärta har behövt skapa bubblor för att de spruckit av samma orsak flera gånger, kan det också tröttna på att göra nya. Det kan till och med bli så pass trött att andra hjärtan och andra vänskaper påverkas och då kan det krävas fler bubblor för att nå till en ny nivå, t.ex. att dela med sig av sina känslor, än vad det gjorde innan. Därför har olika människor olika svårt för att skapa förtroende med andra.
Om någon spräcker någon annans bubbla så är det i huvudsak dens ansvar att hjälpa till med att skapa nya, att ge hjärtat lite extra kraft. Då orkar hjärtat längre. Då är det också viktigt att vara lyhörd, så att en kan se att en har skadat ett förtroende. Annars kanske den andra till slut inte vill vara vän med en. Så tror jag att förtroende fungerar. Och även om det är bra att låta sina vänskaper vila lite, tror jag också att en behöver både känna efter och lite då och då skapa nya bubblor för att en vänskap ska vara stark.
Låter det rimligt? Flummigt? Har jag glömt något?
Kanske kommer nästa inlägg att handla om tanke -> förväntan, vi får se. Stay tuned.
Love & Peace
Förslag på hur en skala över sexuellt intresse kan se ut
Sex är ett tema som jag skriver alldeles för sällan om i förhållande till hur intressant det är att prata om och diskutera, kanske främst för att jag rent historiskt har haft väldigt svårt att prata om det, men nu har jag nya tankar och var är det bästa stället att kasta ut nya tankar på om inte den här bloggen?
När det kommer till sex är samtycke självklart. Att om det inte finns samtycke så finns det inte heller sex, utan våldtäkt (och en väldigt obekväm gråzon). Allt som inte är ett ja, är ett nej. Det är den skalan, och den gråzonen, som oftast pratas om som binär, som jag vill skriva om och fundera på om jag hittat ett tankesätt som kan hjälpa mig på något sätt. Innan jag börjar diskutera skalan tänker jag att jag vill visa den och ungefär hur jag tänker mig. Jag utgår väldigt mycket från mig själv och hur jag fungerar i mina diskussioner, värt att ha i åtanke. Jag försöker inte påstå att detta är gemene person. Redan här vill jag också passa på att påpeka att det är en flytande skala, men mer om det senare.
Den sexuella skalan från 0-10. Skapad av mig och min kära vän Hanna.
0 - Nej. Inget sex. Ingen kroppskontakt.
1 - Lätt kroppskontakt är okej. T.ex. kramar eller luta sig mot någon.
2 - Lätt beröring är okej. T.ex. massage eller en hand som rör smeker ens arm/ben.
3 - Intim beröring är okej. Att bli rörd på områden som är lite mer känsliga. T.ex. Svank, bröst, insida lår.
4 - Lite sugen på sex, men kan ganska lätt tappa suget.
5 - Lite mer sugen på sex.
6 - Ytterligare lite sugen på sex. Skulle antagligen onanera om lämpligt tillfälle fanns.
7 - Kåt. Vill att andra rör ens erogena zoner, men skulle inte tycka att det var jobbigt att inte få sex.
8 - Mer kåt. Måste inte ha sex just precis nu, men kan ha tålamod till att hjälpa någon annan att komma högt upp på skalan. Kan tycka att det är jobbigt att inte få sex.
9 - Ännu mer kåt. Behöver ta en kall dusch för att kunna lugna ner sig, om inte möjligheten till sex finns.
10 - JAG VET INTE VAD JAG SKA TA MIG TILL!
Så ser skalan ut, lite spontant. Viktigt att ha i åtanke är att det absolut inte är lika stort avstånd mellan varje steg. Jag tänker att ju närmare 5 en kommer, desto mindre är avstånden mellan stegen. Alltså är det som längst avstånd mellan 0 och 1 och mellan 9 och 10, och som minst avstånd mellan 4 och 6. Och det går att hoppa över steg om en är på väg upp eller ner.
Till exempel. Två personer myser, A är på 3 och B andra på 8. B är ivrig och vill för mycket, ger intim beröring i en minut och går sedan vidare till att börja smeka erogena zoner. A tycker detta är obehagligt snarare än mysigt och går därmed ner till 1. Om B fortsätter går A ner till 0. B inser sin miss, ber om ursäkt och tar fysiskt avstånd från A och pratar om det behövs om det.
För, åtminstone för mig, finns det ett läge där en inte vill säga att en inte är sugen på sex, men direkt kontakt med könsorgan skulle göra mig mer osugen. Eller att en kanske vet med sig att en skulle bli sugen på sex om en hade lite intim beröring, men att det då får ta sin tid.
Viktigt att poängtera är att det mycket väl kan vara så att en aldrig rör sig upp. Vissa människor kanske aldrig tar sig förbi en 2:a, andra kanske är på en 6:a men inte kommer till en 7:a just den dagen.
Och. När två eller flera människor myser, är det den som är lägst som bestämmer. Helst också den som tar initiativen. Den som är lägst ska aldrig anpassa sig efter den som är högst, tvärtom. Det optimala är såklart att ligga på samma nivå, men en ska aldrig pressa någon till att ta sig högre upp på skalan. Inte fysiskt, inte verbalt, inte ge skuldkänslor, inte ge press, inte tjata. Aldrig. Ett nej är ett nej, var på skalan en än befinner sig. Dessutom är allt under sju ett ointresse av sexuell kontakt. Och jag skulle vilja hävda att det inte är okej att ha sex med någon som inte är kåt. Kanske vill den ge sex ändå, men inte få själv, men det är i så fall något som den bestämmer. Den som är högst bestämmer aldrig vad den som är lägst borde göra.
Det som kan vara svårt med sex är att veta var den andra är någonstans på denna skalan. Jag är själv av åsikten att det alltid är värt att prata, eller ha något annat sätt att ge signaler och visa var ens intresse är. Det finns de som tycker att kommunikation inom sex förstör "magin", att en "får lita på att den vet var en har den andra och att den kommer att säga nej om den inte vill" men jag är skarpt skeptisk till det tankesättet. Nästan alla som har haft sex har i någon grad haft sex när de inte velat ha det. Det betyder inte nödvändigtvis att de har blivit våldtagna, men jag skapar hellre sexuellt intresse på andra sätt än att "chansa" på att den andra vill, för det är skitsvårt att säga nej, särskilt om en kanske bara behöver mer tid för att bli kåt. Det är aldrig värt att ha sex med någon som inte vill, även om den inser det under sexets gång och även om det var på dens initiativ. Och, ju mer gråzons-sex en har, desto mer vill jag påstå att förtroendet mellan individerna förstörs.
Finns det något rimligt i det jag säger? Är allt provocerande? Har jag bara fel?
Så ser mina tankar ut just nu. Jag kommer antagligen i mitt nästa inlägg att diskutera en annan skala som jag har funderat på - Skalan som går från en tanke och slutar i en förväntning. Stay tuned.
Love & Peace
Nyårslöften 2017, (inklusive hemliga!?), vilka utmaningar jag klarat och vilka som komma skall!
Så med årsslutet kommer även ett slut på tillfällen att klara vissa nyårslöften, och ett slut på de vecko-baserade nyårslöften jag har haft under året, men innan jag kommer dit kommer jag att prata om ett nytt koncept jag kört med: Ett hemligt nyårslöfte. Jag har alltså haft ett nyårslöfte utöver de 17 som jag publicerade förra året, och som jag av personliga skäl inte velat dela med mig. Ett löfte som dessutom allra främst fokuserar på min personliga hälsa och som är viktigare än något av de andra att klara av. Jag kommer att även till nästa år ha ett hemligt nyårslöfte.
Årets hemliga nyårslöfte var att... Sluta ha suicidala tankar. There, I said it. Jag har haft problem med självmordstankar sedan jag började grundskolan. För många är det säkerligen en jobbig överraskning, för andra är det kanske inte lika förvånande med tanke på hur mycket jag har pratat om att det är någonting en tredjedel av alla transpersoner kämpar med. Jag har aldrig agerat på tankarna och inte heller haft något som jag sett som självskadebeteende, men tankarna på att inte längre vilja leva har följt med mig så länge jag kan minnas och längre. Länge har jag levt för andras skull, vetskapen om hur jobbigt det skulle bli för andra om jag försvann har hållit mit stående. Även i mina gladare perioder har det räckt med att jag ska bli trött och tappa kontrollen över tankarna för att de ska komma tillbaka. Så det var mitt hemliga nyårslöfte för i år, att inte låta mig vilja dö och allra främst, att överleva.
Och... Jag har lyckats med det! Och då blir det kanske inte så konstigt att det här är mitt bästa år hittills? Jag kan säga att jag älskar livet, att jag vill leva och att jag ser fram emot att leva länge och allt vad det innebär! Jag är med på att det inte innebär att jag alltid kommer att vara lycklig, nej, ångest och oförutsägbara olyckor är fortfarande en del av livet, men jag tillåter inte längre mig själv att tänka i de banorna. Jag kan märka att jag tappar kontrollen över tankarna och jag har hittat verktyg för att kunna bryta mot det, alternativt se till att jag hamnar i säng innan jag sjunker för djupt in i dem. Så, gott nytt år på er, men allra främst gott gammalt år på mig! Att vilja leva ger också en massa insikter, att försöka sätta gränser och inte bete sig på sätt som förminskar en, vilket länge har varit en vana för någon som tycker om att ge kärlek till andra så mycket som jag gör. Jag har haft ett fantastiskt 2017, och 2018 kommer att bli ännu bättre! Låt oss njuta av det tillsammans! <3
Nu känns knappt de andra nyårslöftena relevanta, eller hur? Misströsta inte, här kommer dem!
Nyårslöften 2017 - 17 nyårslöften
- Brodera och/eller sticka någonting (valfritt vad) - Avklarat (Eller ja, jag har stickat en av två strumpor, men alltid något!?)
- Använd inte Facebook på mobilen (med undantag om jag blir tillfrågad, att kolla upp events samt utomlands) - Avklarat (Detta kommer jag att anamma till nästa år också, även utan löftet. Livet blir lättare utan slösurfande som stjäl tid, energi och uppmärksamhet!)
- Mobilinternetfri söndag (kommer att stänga av Internet på mobilen varje söndag, undantag utomlands) - Avklarat (Jag ska nog inte köra detta som en heldagsgrej nästa år, men jag ska lämna mobilen i jackfickan lite oftare, och generellt försöka att ha den på mig mer sällan, särskilt i sällskap med andra)
- Två helveganska dagar varje vecka - Avklarat (Jag kommer däremot inte att bli vegan. Dels finns det för lite veganskt snabblagat, men främst är det för att min kropp inte pallar baljväxter som gör det ohållbart för mig. Många veckor, särskilt på slutet, har känts som att jag har en oplanerad 5:2-diet)
- Säg upp mitt kontrakt med Books on Demand - Avklarat (Thank god. Andra utkastet är mycket bättre ändå)
- Skicka in Legenden om Akárna - I jakt på en förlorad far till förlag - Avklarat (Sen bryr jag mig inte jättemycket om att jag inte blev publicerad, jag vet redan sätt jag kan förbättra andra utkastet på, även om jag inte kommer att lägga krut på det än på ett tag, första utkastet är fortfarande bra nog)
- Skriv klart Legenden om Akárna - I jakt på evigt liv, version 2 - Avklarat (Det gick snabbare än jag trodde! Och jag gillar den!)
- Få någonting publicerat/tryckt - Avklarat (Utanför Nätet av P.C.Wisdom. That's me! Helt klart årets häftigaste avklarade nyårslöfte. Bland det bästa jag har skrivit, dessutom, passande nog)
- Skaffa Naturpass och/eller Grönt kort för klättring (för att klara något av 2016 failade löften) - Nog inte avklarat (Det visade sig att det inte finns Naturpass i Lund, haha! Men har fortfarande inte skaffat det där gröna kortet...)
- Klara att göra plankan i 5 minuter - Inte avklarat (Har gått från 1.30 till 3 minuter i alla fall, så helt klart en förbättring!)
- Kolla upp ryggen - Avklarat (Och den mår bättre numera, åtminstone när jag inte är på resande fot!)
- Gör en synundersökning - Inte avklarat (Ren lathet, och att jag inte hittat något gratis på drop-in när jag kunnat, och att jag tror att jag egentligen inte har något synfel.)
- Gör en hörselundersökning - Avklarat (Jag har visst inte problem med hörseln, däremot hade jag väldigt bastanta vaxproppar som nu är borttagna)
- Defragmentera datorn - Avklarat (Datorn gjorde visst detta automatiskt då och då, haha!)
- Rensa datorn på malware - Avklarat (Min lilla älsklingdator mår ovanligt bra just nu)
- Läs en massörskurs - Avklarat (Och woops så hittade jag nya underbara vänner!)
- Delta i estradpoesi - Avklarat (Och tog mig dessutom vidare till både regions-semifinal och därifrån vidare till regions-final! Detta ska testas flera gånger!)
Summa summarum: 14 av 17 löften avklarade! Det kan jag ändå vara nöjd med, med tanke på hur många det är!
Till nästa år satsar jag om möjligt ännu mer på skrivande! Nu släpper jag allt som är relaterat till träning, mat och saker som måste upprätthållas varje vecka. Så även om jag på ett sätt pressar mig ganska hårt, ger jag mig också mer möjlighet till att vara fri i hur jag lever.
Nyårslöften 2018 - 16 nyårslöften
- Byt tandläkare (Och därmed sluta ha den tandläkare jag hade innan jag flyttade hemifrån för 11 år sen)!
- Skaffa tandläkarförsäkring!
- Testa kör (Och därmed besegra min sjunga-inför-folk-ångest som jag haft sen målbrottet)!
- Skriv 10 noveller!
- Skriv 10 dikter!
- Skriv klart Legenden om Akárna - I jakt på den rätta vägen, utkast två!
- Skriv klart Projekt Teara, utkast två!
- Skicka Projekt Teara för publicering!
- Sticka klart den andra strumpan!
- Arrangera en munkfest! (Hade langosfest i höstas, och det blev en succé!)
- Inte flyga! (Från att jag kommer hem från Skottland, dvs...)
- Läs 20 böcker! (Favorit i repris från 2014, denna gången kanske jag klarar det?)
- Rensa bort ägodelar jag inte behöver! (Mitt rum + Förråd)
- Måla om minst en möbel! (Har två kvar av de tre som jag tänkte måla om i somras)
- Se en balett live! (För hur kommer det sig att jag inte har gjort det innan!?)
- Göra en seperat sida för skrivande! (Blogg, hemsida, Facebooksida, eller något annat? Någonstans att lägga upp texter på där de som är intresserade får läsa, istället för att göra sporadiska blogginlägg med det)
Så ser det ut! Planera gärna skrivdagar med mig, för nu ska pennor glöda! <3
Love & Peace
2017 - Year of writing
Så, ännu ett år, fyllt med nyårslöften och utveckling och äventyr, närmar sig sitt slut! Jag avslutar, passande nog, vad som nog har varit mitt livs bästa år i vackra och snygga Skottland!
Vad förknippar ni med det här året, egentligen? Ett första år med Trump som president och det går knappt en dag utan att han gör något nytt dumt. Ett år med ännu en ny Star Wars-film och fler superhjältefilmer än vad som går att komma ihåg namnen på. Ett spelets år, till skillnad från 2016, där det släppts fler briljanta spel än vad som får plats på en topp 10-lista.
2017 har varit mycket för mig, men ingenting av det tidigare nämnt. Det har varit lyckans år, oensamhetens år, ännu ett kulturår, nya vänners år, projektens år och engagemangens år. Men allra, allra främst har det varit skrivandets år, precis som titeln redan avslöjats! Spännande! Och hur har det egentligen gått med alla mina 17 (!?) nyårslöften. Men vi ska inte ta händelserna i förskott, så vi saktar ner lite.
En stor förändring som har skett är att jag har minskat på mitt slösurfande radikalt. Jag har tagit bort alla appar som har lett till onödiga distraktioner (jag tittar på dig Pokémon GO!), och sett till att helt sluta använda nyhetsflödet på Facebook. Jag har också slutat använda alla andra sociala medier. I små perioder kan jag bli understimulerad, men i det stora hela känner jag att jag lägger min tid på rätt saker nu. Jag tror att det har varit bra för mig att sluta slösurfa, för jag tror att det varit ett gift i min vardag. Jag spelar också i mycket mindre perioder nu än vad jag gjort innan, men det har nog att göra att jag prioriterat vänner och engagemang i större grad än tidigare.
När jag gick hos psykolog för två år sedan pratade vi mycket om hur jag ville vara, hur jag ville att livet skulle vara. Jag kom fram till att jag ville engagera mig mera, och att jag ville ha några nära vänner som jag kunde ha mycket kontakt med och sena uppesittekvällar med.
Så i år har jag engagerat mig i Queer frulle, VarGlad-Spexarna, Fantastisk Filmfestival, MaffiaSverige och fortsatt att hålla i filmkvällar hemma och även (om än i mindre grad än fjol) några spelkvällar och andra festligheter. Jag har också stått på scen och läst, både i samband med skrivarlinjen som jag läser och utanför. På ett sätt finns det mycket mer som jag vill engagera mig i, det som ur ett större perspektiv känns "viktigt" och som passar mina politiska värderingar bättre, men jag tror istället att jag kommer att behöva tagga ner lite till nästa år och kunna lägga mer krut på det som jag engagerar mig i istället. Även om jag har varit otroligt glad i år, märker jag ändå fortfarande av den stora kraschen jag hade för två-tre år sedan ibland och jag tror att det finns en risk att jag kraschar igen om jag inte sorterar upp mitt liv och vad min energi går till. Och till vilka vänner jag vill lägga den energin på.
Jag har redan många vänner, både nära och mindre nära, så det har varit svårt att motivera och prata om den ensamhet som jag har känt de senaste åren. Jag började tro att det var någonting som inte skulle gå att bli av med innan jag hittat den primära partner som jag söker, den som jag kan prioritera och obehindrat ösa all min kärlek på, flytta ihop med och förhoppningsvis skaffa barn med. Samtidigt vill jag inte heller lägga den pressen och de förväntningarna på någon, att bara för att jag tycker om den så hamnar den automatiskt i facket "den primära partner jag söker". Jag tror att några år av relationsanarkistiska erfarenheter har gjort det lättare för mig på den fronten. Att inte lägga de förväntningarna på andra har å andra sidan gjort att jag gärna håller tillbaka gör mitt yttersta för att inte bli kär i någon som jag inte tror att känslorna är besvarade av. Det gör nog också att jag generellt är försiktig med att närma mig andra människor, för ingen förtjänar att bli ett objekt för någon att uttrycka sitt behov av att visa kärlek på. Ändå har jag hittat små frön som jag försiktigt låtit gro och som har växit till att bli stora stjärnor. Det visade sig att de inte var den sol som jag söker att kretsa kring, men de har fått mig att sluta känna mig ensam till den grad att det inte längre känns särskilt viktigt för mig att hitta den där solen snart. Nu hoppas jag bara på att jag kan hjälpa dessa stjärnor att fortsätta lysa så starkt som de gör, och att de fortsätter att lysa över mig, även när jag hamnar i skugga.
Men, samtidigt skulle jag säga att det här året var mitt bästa någonsin redan innan jag träffade dessa fantastiska stjärnor. Jag har jobbat mycket med att hantera och förstå min ångest och vad som kan skapa den och hur jag kan arbeta mig ifrån den. Jag kommer att gå närmare in på det i mitt nästa inlägg, där jag pratar om nyårslöften. Jag har i alla fall lärt mig att börja tycka om livet, att börja tycka om mig själv. Jag ser en poäng i att hitta drivkrafter som utgår från min vilja och inte andras, och att sätta gränser och förväntningar på vad jag vill få ut av mina relationer med andra. Det är svårt, men jag känner att jag börjar hitta tillbaka till den självkänsla och det självförtroende som långsamt har brutits ner de senaste åren (och egentligen aldrig kanske varit särskilt bra). Att byta namn var någonting som lyfte mig väldigt mycket, jag älskar mitt nya namn och ångrar inte en sekund av att ha bytt. Tänk att det går att ha ett namn som gör en faktiskt glad att höra!? Att färga håret var också en upplyftning, jag har nog aldrig känt mig så snygg som jag gör numera ^.^
Och även om det har varit ett väldigt lyckligt år och jag har mått väldigt bra, är det värt att påpeka att jag fortfarande har mina dippar och att allt inte har varit bra. Både min idol Chester Bennington och min älskade katt Link har gått bort under året, och jag sörjer de båda fortfarande. Jag har haft korta stunder av hjärtekross och för mycket stress och utmattning. Men jag har kunnat hitta tillbaka till mig själv hyfsat snabbt ändå! Det finns så mycket i mitt liv som ger mig glädje och energi nu, och människor som lyfter mig när jag faller. Så det är kanske ändå inte så konstigt att det här varit mitt absolut lyckligaste år hittills.
Så trots allt detta - Varför blev det skrivandets år?
Hade det inte varit för skrivarlinjen och det klimat som jag tänker att de flesta folkhögskolor främjar, skulle jag aldrig ha kunnat hitta en så stor del av mig som skrivandet nu har blivit. Jag älskar att skriva och jag gör det bättre och mer hela tiden. Det är inte längre att jag sitter med Akárna-trilogin några perioder om året, utan jag skriver längre och kortare noveller, en ny roman, dikter, spex-manus. Människor jublar när jag går på och av scenen efter att ha dragit en slam. Jag fick min första förlagspublicering, min Utanför Nätet, en berättelse som jag fortfarande är nöjd och stolt över. Jag brevväxlar via mail i en konversation som har tagit sig förbi 100.000 ord på bara några månader. Mina mappar med noveller och dikter är tilräckligt stora för att bli ett portfolio och jag kan nu med glädje se mig som både poet och författare nu. Jag kommer antagligen att fortsätta gå på skrivarlinjen när jag återupptar lärarrollen, för än kan jag inte se mig släppa taget om den underbara kreativitet som råder där. Att sagda stjärnor även de är fantastiska skrivare är bara grädden på moset ^.^
Förväntningar på 2018. Jag trodde helt ärligt att jag aldrig skulle leva till att fylla just 28 år, så på det sättet känns det här året som att lite vad som helst kan hända, på ett bra och befriande sätt! Jag hoppas att jag får behålla de nära vänner som jag har nu och att jag kan komma närmare de som har stått mig nära men som har glidit bort med åren. Och så hoppas jag på att jag hittar ännu fler vänner, nära och inte! Jag hoppas också på ett år av engagemang och att jag känner att jag lägger min energi på rätt saker. Och så vill jag skriva mycket mer, såklart! Återigen kommer många av nyhetslöftena att handla om skrivande, men i stora drag vill jag ställa upp på poetry slam igen, få någonting mer publicerat och skriva på mitt nuvarande romanprojekt till jag känner mig nöjd med det. Just det, och transutredningen lär börja under årets andra halva! Det kommer minst sagt att bli spännande.
Jag kommer att skriva ett seperat inlägg för nyårslöftena den här gången! Så stay tuned!
Jag hoppas att ni har haft ett bra 2017 och för att ni får ett ännu bättre 2018! Tack för att ni läser det jag skriver och för att ni finns i mitt liv <3
Love & Peace
30 nya sanningar om mig själv!
Så för fem år sedan gjorde jag en lista där jag skrev 30 nya sanningar om mig själv: http://akarna.blogg.se/2012/october/
Det är spännande hur sanningar kan förändras, för det är helt klart saker om mig själv på den listan som inte är sanna längre. Men, än så länge är jag av åsikten att alla människor förändras och blir nya människor inom loppet av fem år, så därmed tänkte jag även skriva en nya lista med sanningar! Denna gången kanske lite mer personligt och privat, men desto mer spännande att se hur det förändras med åren.
1. Jag lärde mig alfabetet baklänges utantill när jag var fyra år.
2. Jag är pansexuell, ickebinär och polyamorös.
3. Den enda gången jag varit på väg att ha sex med mer än en person samtidigt fick jag panikångest.
4. Jag har sovit helt naken de senaste åren för att jag varken gillar pyjamas eller mjukisbyxor.
5. Om någon utför oralsex på mig måste jag hålla personen i handen.
6. Jag har hoppat från tio meter, och från tre kilometer.
7. Ingen såg mig gråta från 10 års ålder till studenten.
8. Har känt mig redo för att skaffa barn sedan jag var 20, men tenderar att kära ner mig i människor som inte vill ha barn.
9. I mellanstadiet roade jag mig med att se hur lila jag kunde göra mitt ansikte genom diverse metoder.
10. Min personlighettyp är just nu INFJ.
11. Jag har svårt för människor som pratar högt och människor som talar om åsikter som om de vore sanningar.
12. När jag tog min lärarexamen hade jag ett vaniljcolatorn på 200+ burkar, men har nu slutat dricka läsk.
13. Jag får ofta ångest av att sjunga inför andra men det blir bättre.
14. Jag har sprungit ett halvmaraton på under en och en halv timme.
15. Jag har aldrig kunnat hjula, trots att jag examinerat i det.
16. Det längsta jag varit vaken är 48 timmar.
17. Jag fångade alla 151 Pokémon i Pokémon röd, men nu har jag sålt det.
18. Jag vill lära mig arabiska, tyska, japanska och teckenspråk, i den ordningen.
19. Jag har alltid tittat mig i spegeln på morgonen och tänkt att jag sett bra ut.
20. Jag har alltid varit rädd för att skaffa husdjur för att jag aldrig kunnat sluta tänka på att jag kommer att leva längre än dem.
21. Jag älskar att stå ute i stormar.
22. När jag var sex år sa min mor att jag inte skulle vara homosexuell, efter att jag sagt att jag var det.
23. Jag har blivit sexuellt trakasserad av både män och kvinnor, och har också själv trakasserat.
24. Jag lärde mig knyta skosnören vid femton års ålder.
25. Kroppskontakt får nästan alltid allt att kännas bättre.
26. Om jag har mått väldigt bra i en eller några dagar kan jag vakna upp utan att känna någonting, ibland i en hel dag, men jag vet att det går över.
27. Jag tycker om att röka, men har aldrig köpt något.
28. I lågstadiet lyssnade jag på samma Mamma mu-band i flera år, innan jag skulle sova.
29. Jag är allergisk mot katter, men har katt.
30. Jag har videos på Youtube som jag sätter igång när jag känner att jag behöver gråta men inte kan på egen hand.
Love & Peace
