Dags för en lite längre sammanfattning av vem jag är, främst för att kunna nå ut till många som jag vet bryr sig och för att många vänner inte vet allt som jag önskar att de visste. Senaste veckan har vänner från olika håll hört av sig och lärt sig saker som för mig har varit självklart länge, saker som jag inte ser som särskilt hemliga eller personliga utan snarare så pass självklara att jag inte pratar om det såvida det inte kommer på tal. Några av dessa sakerna har jag adresserat i tidigare FB- och blogginlägg, men det skadar inte att repetera och förtydliga.

 

Och - Är det några frågor, fråga. Det är så mycket här som inte många har koll på, jag hjälper gärna till med att förklara oklarheter.

 

 

Detta är termen jag brukar använda för att beskriva min könsidentitet. När det kommer till pronomen presenterar jag mig framförallt med hen i sammanhang där jag litar på mottagarna och hon där jag är rädd för att hen kommer behöva tvinga mig till att ta strider och ställningar som jag inte orkar ta. Jag har inga problem med att ses som en trans- eller ciskvinna dock. Det brukar ge mig samma könseufori som jag får av att betraktas som ickebinär.

 

Ickebinär, med det vanliga föredragna pronomenet innebär alltså att inte vara strikt man eller kvinna. Det finns ett gäng olika identiteter inom det här paraplybegreppet. I mitt fall handlar det om att jag inte är en man och jag föredrar att hålla resten odefinierat.

 

Jag tror att en sak som inte får mig att känna mig 100% kvinna är att min könsdysfori inte stark nog för det. Jag är medveten om att transidentiteter och könsdysfori inte nödvändigtvis hänger ihop, men i och med att jag känner könsinkongruens snarare än dysfori (för det mesta, jag känner könsdysfori då och då) känner jag också att jag snarare är någonstans på den feminina sidan av Man - Kvinna, men inte strikt kvinna.

 

Alltså, jag upplever inte att jag mitt lidande över min kropp är så pass starkt som jag tror att det skulle ha varit om jag var kvinna. Men jag ser mig som tillräckligt kvinnlig för att föredra att bli sedd som kvinna framför man alla dagar i veckan. Det är också hela poängen med att jag stått i tre års kö i transvården nu, för att kunna uppnå detta.

 

 

För sex år sedan insåg jag att jag var polyamorös, alltså kapabel till att känna romantiska känslor för mer än en person i taget, och att detta ställt till mycket för mig i mitt kärleksliv tidigare.

 

Sedan dess har jag annamat den polyamorösa livsstilen. Haft flera partners, partners som i sin tur också har haft partners och så. Testat den relationsanarkistiska livsstilen, där gränsen mellan vad som är vänskap och vad som är partnerskap suddats ut.

 

Men nu, sedan jag flyttade till Malmö för lite mer än ett år sedan, är jag singel. Eller ja, så singel någon som jag och med mina värderingar kommer att vara i alla fall, antar jag. Jag har sexuella relationer åt olika håll, varav vissa är med nära vänner som har fortsatt under en längre period och vissa har varit engångshändelser med mindre nära vänner. Sedan jag började leva mer polyamoröst har jag varit mer öppen till att leda vänskap åt vilket håll det än verkar leda åt. Jag är inte kär i någon för tillfället, och så länge ingen är kär i mig utan att jag vet om det är det inget problem. 

 

En av de största anledningarna till varför jag är singel är för att jag efter år av utforskande kom fram till att jag behöver en primär partner i mitt liv. Alltså en som är den som folk ser som min partner. Den som jag bor med, gör en massa saker ihop med, alltid prioriterar, planerar min framtid ihop med. Jag behöver den bekräftelsen, den tryggheten. Utöver det behöver jag fortfarande friheten att kunna fortsätta låta mina vänskaper vara lika obegränsade som de är nu, jag har insett att jag kommer behöva båda för att må bra.

 

Jag är däremot inte ensam. Jag tänker mycket på kärlek och ser fram emot att få känna det igen, men jag tycker inte att det är outhärdligt att inte ha någon romantik i mitt liv.

 

 

Ja, detta är ett ord jag använder om mig själv för att det är enkelt. Då slipper jag ta ett ställningstagande. Vissa använder ordet för att säga att de inte ser kön utan bara personligheter, andra att de ser kön men att det inte spelar någon roll. För mig spelar kön någon roll, jag kan attraheras av alla kön men det finns kroppar jag tenderar att dras till, det är inte helt neutralt. Ordet omnisexuell har dykt upp som verkar innebära just det, en nyansskillnad från bisexuell och pansexuell. Så jag antar att jag egentligen är omnisexuell. Men jag fortsätter att kalla mig pansexuell, oavsett, det känns bara enklare.

 

 

Bara en snabb uppdatering på att jag mår bra. Har antagligen inte haft ångest på några månader. Har inte haft en ångest-attack på ett år, bortsett från mardrömmar som fått mig att vakna upp med det. Hade en sådan mardrömsperiod bara den senaste veckan, men verkar ha kunnat lösa det med att dricka ett glas vatten innan jag går och lägger mig. Med tanke på att jag hade samma problem förra sommaren har jag börjat misstänka att det haft med vätskebrist att göra, för att det var särskilt vanligt när jag sov med andra på sommaren. Det känns skönt att inte behöva oroa sig över det. Har sovit bra några nätter i rad, borde inte finnas någon anledning till att oroa sig.

 

Har generellt känt mig pigg och glad också. Haft ett bra läsår på jobb och skrivarskola och spex och har inte gått in i några väggar trots många bollar i luften. Lite orolig över hösten, heltid, men förhoppningsvis pallar jag det.

 

Självmordstankarna som jag jobbade bort 2017 har fortsatt vara borta. Det har gjort livet betydligt lättare, får jag erkänna.

 

 

Ett begrepp jag bollar lite med mig själv då och då. Jag är feminist, queerfeminist för att vara mer exakt, samtidigt finns det grenar inom den feministiska rörelsen som jag ställer mig emot. Den transexklusiva grenen, till exempel. Och den våldsamma delen. Jag tar strider med båda av dessa grupper, trots att våra grundvärderingar är desamma. Transpersoner förtjänar sin plats i sammanhangen och det våld- och hatuppmuntrande gör det inte.

 

Jag tycker det är viktigt att sprida den feministiska andan i saker jag skapar, på ett sätt eller ett annat. Men jag lever i en bubbla där alla är feminister att jag glömmer bort att landet är fullt av folk som inte är feminister. Alla borde vara feminister. Att vara feminist borde inte vara någonting som borde vara möjligt att kalla sig i ett sånt här sammanhang. Det borde bara anses vara det normala. Jag hoppas att vi är på väg dit.

 

 

Jag är ovo-lakto vegetarian sedan många år tillbaka. Jag försökte mig på att vara striktare, att köra på veganismen, men till slut gav min kropp upp på baljväxter och jag kände inte att det var värt att offra kroppen för det. Äter fortfarande mestadels veganskt oavsett.

 

Varför? För att vara snäll mot djuren som stängs in, tvångsinsemineras och plågas? För att det behövs för att minska klimatförändringarna och jag har klimatångest som det är? För att det ska vara bättre mot hälsan? Kanske lite av allt. Jag vet inte, det har bara alltid känns som det vettigaste. Jag kan nog bara inte försvara att äta kött. Ibland äter jag kött när jag får cravings, ibland dricker jag alkohol när sällskapet uppmuntrar det, ibland röker jag när någon bjuder. Det betyder inte att jag tycker att det är något en borde göra. Jag nedvärderar inte andra som gör det, dock. To each their own.

 

 

Nörd. Poet. Författare. Skrivare. Musikalisk. Idrottare (trots att jag tränar mindre än vad jag vill sen några år tillbaka). Lärare. Engagerad. Generös. Intresserad. Spexig. Social. Introvert. Bekräftelsesökande. Osäker. Stresskänslig. Ljudkänslig. Smart. Glad. Tänkare. Älskare. Passionerad. Stolt.

 

Glad midsommar!