-

-

-

-

-

-

-

-

-

-

-

-

Jag har under några inlägg nämnt lite om det här med min rädsla över hur jag bemöts av andra. Att jag avskyr allt som har med macho-kulturen att göra och att jag önskar behandlas på ett så könsneutralt sätt som möjligt. För vi har alla växt upp med ett beteende om hur vi ska bete oss gentemot andra, vilket ofta skiljer sig åt baserat på könsuttryck. Det gäller även mig och även om jag försöker bli medveten om dessa vanor och ovanor (Jag ser en värld som bättre om människor behandlas likadant oavsett kön) så finns det säkerligen mycket kvar som jag har missat. Samtidigt försöker jag träna bort vissa vanor som blivit inpräntade i mig, såsom att:

• Jag hälsar mycket oftare på folk med manligt könsuttryck med utropet "tjena!" än vad jag gör med de som har mer typiskt kvinnligt könsuttryck, särskilt när det gäller ungdomar. Samma sak gäller användandet av begrepp som "cool" och "polare" osv. Vi gör språkmässigt stor skillnad på hur vi pratar med/om folk beroende på hur vi uppfattar dem.
• Väldigt få män har sett mig gråta, med undantag av ett nervsammanbrott under sommarens fjällvandring. Samtidigt kanske jag ska se det som ett framsteg att jag kan gråta inför någon överhuvudtaget, något jag inte alls gjorde fram till för något år sedan.
• Prata om känslor är fortfarande någonting jag sällan gör med de som har manligt uttryck. Det blir långsamt bättre men finns mycket där att jobba med.
• Jag förutsätter ofta (även om det kanske inte alltid märks) att män har någon sorts koppling till spel. Om jag vet om att en icke-man har ett annat nördigt intresse så gör jag det även då, men annars tror jag ofta av någon anledning att de inte spelar. Vilket är så märkligt, för jag blir motbevisad gång på gång och likaså all forskning talar emot det. Samhället är för övrigt helt sjukt i huvudet [Edit: Här är ett utmärkt exempel på saker jag behöver lägga ner. Det är först på senare tid som jag börjat inse att funkofobi/ableterism är en grej, och att använda uttryck som beskriver psykisk ohälsa för att säga att någonting är hemskt är otroligt onödigt.] på att behandla kvinnliga gamers med respekt.

-

-

-

-

-

-

-

-

-

-

-

Mitt nyårslöfte säger att jag ska blogga runt varannan vecka och det känns som något bättre att göra än att döda tid i en stor men tom lägenhet och låta ångesten ta över, så vi kör och ser vad det blir av det! Jag fick väldigt mycket (uppskattad!) respons och uppmärksamhet efter mitt årsinlägg, så jag tänker försöka vidareutveckla någonting som är ett stort problem för min mentala hälsa, så lite varning för ett något tungt inlägg. Samtidigt hade jag fram till ganska nyligen en ångestfri månad (! Framsteg!), så jag ska skriva lite om saker som håller mig stark också.

 

Rädslan jag pratar om är rädslan över att bli bemött med transfobi. Att behöva känna mig inlåst i garderoben. För det mesta känner jag att jag inte är så mycket i en garderob, för jag har ändå gått ut som icke-man på några sociala medier. Detta gäller främst på jobbet och det var samma sak på mina senaste arbetsplatser. Jag går så hårt in i min "låtsas vara man"-roll att jag dagligen blir tvungen att ta del av en machokultur, både av kollegor och elever. Att bli kallad för 'bro' och 'mannen'. Jag hatar det utan dess like.

Det finns ju såklart en enkel lösning på ett så tyngande problem. Att gå ut ur garderoben. Men hade det varit riskfritt så hade det kanske redan hänt. Det worst case scenario som jag föreställer mig, som ekar i mitt huvud när rädslan gör sig påmind, är att mina elever kommer att tappa den respekt som min "låtsas vara man"- roll ändå är ganska duktig på att bygga upp. Att jag inte kommer kunna undervisa längre, att jag kommer bli uppsagd, att jag aldrig kommer att våga jobba som lärare igen, att steget ut ur garderoben kommer vara avslutet för min lärarkarriär.

Att någon kommer att kasta stenar genom mina fönster, ta sig in i min lägenhet, våldta mig, mörda mig.

 

Det är kanske inte så konstigt att jag gick in i väggen på min förra skola, med dessa tankarna som spökade för mig. En rädsla som tar mycket energi som gör mig sämre på att fokusera på mitt jobb och som i sin tur gör mig rädd för att bli kritiserad, avslöjad, värdelösförklarad.

Men för det mesta är det hanterbart, så länge jag känner mig pigg och stark så kan jag stå upp och fokusera på mitt jobb. Tröttheten slår dock ner som ett bombnedslag när jag väl kommer hem igen.

 

Att ha rutin på att ha ett jobb att arbeta på hjälper samtidigt psyket extremt mycket, jag tror att bara kunskapen om att få givande vardagar och fast inkomst igen var en av de största källorna till att jag lyckades boxa ångesten i ansiktet i en hel månad. :)

 

Så vad är det som gör mig så glad? Vänner, såklart! Att ha vänner som ställer upp och tar kampen åt mig när jag inte orkar, vänner som lånar en axel för mig att luta mitt huvud på och ett öra för mina ord att ventilera mot. Att se att någon tittar på mig och förstår att jag känner när någon annan uttrycker sig klumpigt. Att ha folk som kommer hit varje vecka för gott sällskap och queera filmer! Jag vet att jag är trött och att det ofta gör det svårt för mig att visa entusiasm, men var vän är guld värd, oavsett hur lite eller hur mycket kontakt vi har numera, hur ofta eller sällan vi ger oss tid för att träffas. Det är mina vänner som gör att jag kan sova om nätterna, att jag orkar kämpa mig igenom varje dipp. You're great! <3

 

-

-

-

-

-

-

-

-

-

-

-

I can hear you breathe heavily into my ear as my hand reaches down, gently stroking your hipbone. You grasp my shoulder-blades and I can feel your short nail digging into my skin. Your bare nipples are hard and you moan as I kiss one of them. This is how I want life to be, people giving pleasure and excitement to others. For me, as well as for everyone else. Not the zombie-like creatures we have become, addicted to the technology that are provided to us for free.

We connect and as soon as we start moving, I begin to fall into a trans-like state. My brain needs to shut off some times and nothing does it better than sex. I'm glad you're human and not one of those non-physical sexdroid-apps, it's nearly impossible to tell the difference. So many people these days uses the sex-apps to sexually stimulate themselves by letting the chips in their temples make the illusion of a body which they can feel and fondle as long as they don't put their weight onto it. Once we were worrying about overpopulation but now, now humanity is going straight down in numbers. We simply don't like to take the risk of getting dumped when your brain simply can simulate someone to date and fuck and make sure that you won't ever have to be alone again.

As your hips move faster, your moans turns into screams and I connect the chips inside my palms to the ones you have in your temple so that I can feel everything that goes through your nerves. My body gets struck by a double orgasm and everything goes black.

Litet snabbt hopkok av vad jag hoppas kommer att bli min nästa novell. Jag har sett fram emot länge att skriva någonting annat än Akárna-trilogin (som jag bearbetar parallellt nu). Det ska bli kul att försöka skriva cyberpunk, att träna upp min engelska och att äntligen skriva någonting ur enbart en karaktärs perspektiv (detta kommer bli hårt men bra träning, jag älskar att skriva berättelser med en massa karaktärer och olika perspektiv). Vi får se vart detta bär vägen!

Love & Peace