Det senaste jag skrev var att jag kanske var polygam men att det återstod att se. Men nu har jag kommit fram till det: Polygam. Definitivt polygam! Och polyamorös. Jag leker inte med någon, jag undviker inte att ta upp något samtalsämne, jag har ingen baktanke med det hela. Det visade sig att min kärlek som smygit på mig under hela året var bekräftad. Jag är kär i två människor och jag har verkligen the time of my life. Min relation till Emma har börjat vakna upp efter en mindre dvala, jag är motiverad till att göra saker och lära mig saker. Jag sjunger, spelar, dansar, skuttar runt, joddlar. Jag är i fas med skolan, sågottsom förutom ångesttentan som jag har om en månad. Saker är helt enkelt UNDERBART.

 

Fick en rolig fråga idag när jag berättade läget för en vän. "Varför har du två tjejer?", frågade han lite skrattande. Men jag förstod att frågan var seriös och helt genuin. "För att jag är kär i båda och känslorna är besvarade". Det verkade vara svårt att ta in, jag antar att det är begripligt. Jag är bara van vid att ha polyamori och polygami runt om mig och blev för stunden lite chockad. 

 

Ligga uppe och prata hela natten och skratta åt att solen går upp. Somna i någons famn och bli livrädd när någon rycker till momentet innan sömnen inträffar. Mer skratt. Stoja, mysa, diskutera, pannkakor, te, filosofera, se på serier, gosa, döda zombies, gå på bio, skratta, kreativisera, kramar, skapa. Kyssas. Leva. Samtidigt så befinner sig den här lilla spända rädslan för att någonting inte är vad det ser ut som. Nervositeten över att korthuset kan rasa vilken sekund som helst. Denna känslan infinner sig bara när jag är själv och reflekterar över mitt liv. När jag ser ett magiskt leende, blir omfamnad och får ett huvud som gnider sig mot mitt, då känner jag mig odödlig. Trygg, en trygghet som inte går att uppleva på egen hand.

 

Det finns en liten flaw med att vara polyamorös, vilken jag insåg ungefär i samma tillfälle då jag faktiskt kom fram till att jag kunde vara kär i flera samtidigt: Olycklig kärlek är ett större faktum. Det finns en kvinna som inte finns i mitt liv som jag antingen blir väldigt sur på eller väldigt kär i genom att bara tänka på. Detta är en av de främre orsakerna till den stora vågen av ångest som jag hade i våras, innan mina känslor för Emma blev tillräckligt starka för att rekogniseras. Som tur är tänker jag inte på det så ofta, men när jag gör det så bildas fortfarande en liten klump av sorg.

 

Jag tror på mig själv nu. Jag tror på att allt kommer att fortsätta att vara såhär bra. Jag kan få mig själv till att fånle av alla minnen som har skapats de senaste veckorna. Jag är kär i Emma <3 Jag är kär i Vinterdraken <3 Känslorna är besvarade och jag älskar verkligen mitt liv :3 Bara att fixa ångesttentan och julen också och sen är mitt liv helt bekymmerslöst ^_^

 

En tenta avklarad och det kändes ovanligt bra så jag hoppas att jag börjar besegra ångesten och hamna backontrack. Har dessutom varit på spelkonvent de senaste två helgerna och träffat en massa massa bra vänner som får mig att vilja att det ska vara nonstop konvent. Nåväl, det är inte alltför lång tid kvar till CrossCon som är bästa grejen någonsin.

 

Dessutom har jag spenderat personligt rekordlångtid tillsammans med min älskade sambo Emma. Jag har filosoferat mycket på vad det kan bero på att det har gått så bra och att det fortfarande är så bra som det är.

Min slutsats är att det är att jag tillåter mig själv att vara kär i fler än henne. Visst låter det knasigt och motsägande? Samtidigt som jag vill prata om detta och sätta lite nya tankar i folks huvuden så vill jag såklart inte att någon ska börja tvivla på sig själv eller sin partner (eller på mig för den delen), detta är bara såhär som kugghjulen i mitt huvud fungerar.

 

De senaste året har jag stött på många vänner som är polygamer och även dejtat flertalet. Detta har lett till givande diskussioner om ämnet att älska flera. Jag har alltid accepterat att fenomenet finns (tror jag), men jag har också haft problem att identifiera mig själv i läget. Jag trodde och tänkte att om man tittar på någon som inte är ens partner så betyder det också att man inte älskar sin partner lika mycket som om man inte hade gjort det. Främst så tänkte jag så om mig själv, att jag inte fick titta på tjejer på samma sätt som jag hade en tendens till att göra när jag var singel. Shit, jag skämdes bara av att tycka att skådespelare är snygga (#EmmaWatson). Nu i efterhand så misstänker jag att denna instängdhet och förnekad ångest kan ha varit en bidragande orsak till att mina känslor ibland plötsligt bara har försvunnit.

 

Samtidigt så har jag alltid haft en intressant moral, som folk inte brukar hålla med mig om. I detta fallet syftar jag på att jag inte haft något problem med att göra något med någon som redan har en partner sen innan. Detta går långt tillbaka till min ungdom och har alltid varit så sen dess. Min resonering är att om jag är singel och vill så får jag. Om tjejen i fråga vill så ser jag ingen anledning till att inte. Om hon har en partner så litar jag på att hon helt enkelt vet vad hon gör. Jag är nog inte lite mer försiktig så att tjejen i fråga själv får besluta om hon tycker att det är värt det. Om hon fortfarande älskar sin partner efter att ha träffat mig så är ju det jättebra. Om hon däremot slutar älska sin partner så har inte jag sett att det ligger på mig, sprickan i deras förhållande måste ha funnits där sen innan. På så vis har jag gjort mer än en tjej otrogen, enligt deras definition av ordet.

 

Det är konstigt att definitionen av begreppet "otrogen" är så skiljt från person till person. Jag tror att själv att "otrogen = steget efter -> så långt som min partner får gå med en annan och jag fortfarande litar på den". Sen får man helt enkelt försöka att acceptera att alla inte har samma gränser och att det inte är något fel med det. I mitt nuvarande förhållande får min sambo göra vad hon vill med vem hon vill, bortsett från att hon inte får ha sex med mina närmsta vänner. Detta gäller sålänge hon kan visa att hon fortfarande älskar mig och det har fungerat jättebra.

 

Och då kommer vi till mig, till slut. Anledningen till att jag vill skriva allt det här är för att jag för första gången i mitt liv har accepterat att jag är kär i någon annan, samtidigt som jag älskar min sambo lika mycket som jag har gjort under hela året. I vintras hände en sak som fick mig att börja tvivla på min egen monoamori. Det var längesen som jag och sambon pratade om detta och kom fram till regler som gjorde att vi visste var vi hade varandra. Detta tror jag har underlättat för vårt förhållande, för det har inneburit att jag har kunnat fantisera hur mycket jag vill och snabbt komma fram till att det inte är något som egentligen är ute efter. Jag kan tänka utan att skämmas för mina tankar och jag kan känna utan att skämmas för mina känslor. Det har gjort det lättare för mig att älska.

 

Nu är jag som sagt nykär igen. Jag älskar denna känslan, av att det finns fjärilar i fjärilarna i min mages mage ^^ Att minsta antydan till en komplimang gör mig jättefånig och totalt bryter mitt fokus av vad jag håller på med för tillfället. När man blir jätteglad av långa diskussioner (det gäller iofs alltid) men att det samtidigt finns en viss nervös spänning i det hela. I våras kom jag fram till att jag var polyamorös, mer eller mindre. Nu är frågan om jag kanske är polygam också. Får se vad jag gör med dessa känslor (som antagligen inte är besvarade), om inte annat så är det alltid nice att vara kär :3 Framtiden är intressant, man slutar aldrig utvecklas :)

 

 Love & Peace