30 nya sanningar om mig själv!
Så för fem år sedan gjorde jag en lista där jag skrev 30 nya sanningar om mig själv: http://akarna.blogg.se/2012/october/
Det är spännande hur sanningar kan förändras, för det är helt klart saker om mig själv på den listan som inte är sanna längre. Men, än så länge är jag av åsikten att alla människor förändras och blir nya människor inom loppet av fem år, så därmed tänkte jag även skriva en nya lista med sanningar! Denna gången kanske lite mer personligt och privat, men desto mer spännande att se hur det förändras med åren.
1. Jag lärde mig alfabetet baklänges utantill när jag var fyra år.
2. Jag är pansexuell, ickebinär och polyamorös.
3. Den enda gången jag varit på väg att ha sex med mer än en person samtidigt fick jag panikångest.
4. Jag har sovit helt naken de senaste åren för att jag varken gillar pyjamas eller mjukisbyxor.
5. Om någon utför oralsex på mig måste jag hålla personen i handen.
6. Jag har hoppat från tio meter, och från tre kilometer.
7. Ingen såg mig gråta från 10 års ålder till studenten.
8. Har känt mig redo för att skaffa barn sedan jag var 20, men tenderar att kära ner mig i människor som inte vill ha barn.
9. I mellanstadiet roade jag mig med att se hur lila jag kunde göra mitt ansikte genom diverse metoder.
10. Min personlighettyp är just nu INFJ.
11. Jag har svårt för människor som pratar högt och människor som talar om åsikter som om de vore sanningar.
12. När jag tog min lärarexamen hade jag ett vaniljcolatorn på 200+ burkar, men har nu slutat dricka läsk.
13. Jag får ofta ångest av att sjunga inför andra men det blir bättre.
14. Jag har sprungit ett halvmaraton på under en och en halv timme.
15. Jag har aldrig kunnat hjula, trots att jag examinerat i det.
16. Det längsta jag varit vaken är 48 timmar.
17. Jag fångade alla 151 Pokémon i Pokémon röd, men nu har jag sålt det.
18. Jag vill lära mig arabiska, tyska, japanska och teckenspråk, i den ordningen.
19. Jag har alltid tittat mig i spegeln på morgonen och tänkt att jag sett bra ut.
20. Jag har alltid varit rädd för att skaffa husdjur för att jag aldrig kunnat sluta tänka på att jag kommer att leva längre än dem.
21. Jag älskar att stå ute i stormar.
22. När jag var sex år sa min mor att jag inte skulle vara homosexuell, efter att jag sagt att jag var det.
23. Jag har blivit sexuellt trakasserad av både män och kvinnor, och har också själv trakasserat.
24. Jag lärde mig knyta skosnören vid femton års ålder.
25. Kroppskontakt får nästan alltid allt att kännas bättre.
26. Om jag har mått väldigt bra i en eller några dagar kan jag vakna upp utan att känna någonting, ibland i en hel dag, men jag vet att det går över.
27. Jag tycker om att röka, men har aldrig köpt något.
28. I lågstadiet lyssnade jag på samma Mamma mu-band i flera år, innan jag skulle sova.
29. Jag är allergisk mot katter, men har katt.
30. Jag har videos på Youtube som jag sätter igång när jag känner att jag behöver gråta men inte kan på egen hand.
Love & Peace
Fear of missing out, stressen över att alltid vara tillgänglig
Höstens färger skiner vackrare än någonsin, och även om mörkret kommer snabbare är det en utmärkt tid att bryta sig loss från sitt huvud genom att få ner ord på ett papper eller gå ut och andas lite. Själv har jag en ovanligt njutbar start på november, med en blandning av super-socialt spexande med bra folk och ensamtid på mitt rum, där jag ligger och läser och skriver brev som gör mig så glad att vill stiga upp tidigt och ta tag i varje dag.
Under året så har jag arbetat hårt med att få kontroll över mitt internet-beroende och jag känner att jag mår bättre ju mindre onödigt surfande jag håller på med. Att ta bort nyhetsflödet på Facebook, alla onödiga appar på mobilen och att dessutom stänga av internet på mobilen på söndagar, har fått mig att mer kunna titta ut i den fysiska världen, ut ur min bubbla. Samtidigt, med minskande av sociala medier kommer även minskande av koll på sina vänner.
Visst, vad som händer mina vänner (dvs de som Facebook valt ut) på daglig basis kan jag klara mig utan. Jag märkte hur förändringen först fick mig att känna mig understimulerad, men efter några dagar var det ingenting som jag saknade. Sedan insåg jag att jag missade vad som hände i världen. Politik i Sverige såväl som internationellt fick jag alltid reda på genom Facebook. Det tog kanske en månad innan jag skaffade appen Omni som nu uppdaterar mig på viktiga händelser. Vad finns då kvar, någon månad efter att jag tagit bort Facebook-flödet? Jo, små bitar min fomo, fear of missing out, rädslan av att missa någonting, sitter kvar. Och det har fått mig att fundera på hur farligt det egentligen är för hälsan att alltid förväntas vara tillgänglig.
För vad händer om någon vän gifter sig, skaffar barn, lyckas med något stort eller (let's hope not) går bort? Kommer jag fortfarande att få reda på det, när mina vänner vant sig vid att lägga upp allt på nätet och förväntar sig att det når alla?
För några dagar sedan fick jag höra att skvaller i sin grund inte är dåligt, att dess funktion är att ge oss människor information och hålla oss uppdaterade. Det har lätt fått en dålig vibb i dagligt tal, för att vi inte litar på att det som sägs om oss själva och andra inte skulle kunna skada någon. Vi vill inte heller att andra prata om oss utan att vi vet vad de säger. På sätt och vis antar jag att Facebook-flödet fyller samma funktion som skvaller, men offline är skvaller det enda sätt för mig att få veta någonting.
Så om jag, som tagit bort Facebook-flödet, fortfarande är rädd för att missa saker, hur är det inte då för alla de som scrollar i sitt flöde varje dag? De som, under sociala sammanhang, tar upp sin mobil och kollar om det hänt något nytt sedan senast, istället för att umgås. De som säger "som sagt" och syftar på något de skrivit på Facebook. Hur stressade blir de inte av att alltid vara tillgänglig, online, uppdaterad?
Jag såg i somras en mamma som hade ögonen på sin mobil när hon cyklade framför sitt barn och jag fick en klump i bröstet. Är det den här framtiden vi har framför oss? Kommer nästa generation att vara ännu mer stressade än den förra? När kommer vi att börja begränsa hur många intryck och hur mycket stimuli vi får varje dag? När är det för sent?
Jag kämpar för att bli av med mina beroenden och att sluta stänga in mig i mitt huvud eller slukas av internet, men jag önskar också att normerna förändras. Att det slutar ifrågasättas att inte ha Facebook eller smartphone, att det inte är okej att ta upp mobilen för att svara på ett meddelande mitt i ett samtal (om det inte förvarnats om åtminstone), att inte ha mobilen i fickan. Att det är okej att inte alltid vara tillgänglig. Att ett fördröjt svar det inte är ett tecken på att en inte bryr sig.
Det är extra lätt att slukas av mörkret i höstrusket, men snälla, glöm inte bort att andas.
Love & Peace
