Det är sommar, det är semester och jag är otroligt dålig på att sitta still. Är det inte att bestiga Sveriges högsta berg så är det att gå timmar i jakten på att fånga alla pokémons. Om det inte är det så är det en hejdundrans massa Maffia!

 

Förra helgen var jag iväg på spelkonvent. Ett litet konvent, i Växjö. Där fanns det gratis frukt, archery tag, en gigantisk Smash Melee-turnering och såklart Maffia. Jag tänkte att det var ett bra tillfälle att debutera klänning under konvent. Under midsommar, som var det senaste tillfället jag burit klänning på, blev jag hånskrattad och blängd på av främlingar på stan, vilket skapade dysfori.

 

Så hur var det att bära klänning på ett konvent för första gången?

 

"Är det här Damtoaletten, eller? Höhöhöh" - Tre random snubbar efter att jag kom ut från en okönad WC.

 

"Har du blivit tvingad till att ha på dig så där... "fina"... kläder?" - Random snubbe jag mötte i en korridor.

 

Visst. Det går ju att säga att det bara är ord och att jag inte ska ta åt mig, men det påminner alldeles för mycket om en forna tid när den typen av upplevelser var vardagsmat. Det river upp gamla sår, så det river upp mig.

 

Det fick mig att aldrig vilja ha en klänning på mig igen.

 

Men, så som jag ofta fungerar, så är jag ganska dålig på att ge efter för rädsla om jag bara får ge det en stund. Idag var jag ute på Hästveda marknad och hittade en fantastisk klänning. Det första som kom var ångesten och i och med att jag inte vågade testa den inför allt folk så visste jag inte ifall den skulle passa och gick därifrån.

 

Sen gick jag cirka en pokémon-längd och sa fuck it och gick tillbaka och köpte den. ^.^ Den passade utmärkt, jag älskar den <3 Jag inser att klänningar kan vara det enda plagg som får mig att inte känna att jag hellre hade varit naken.

 

Jag må bli hånad för den jag är, men jag tänker inte bli någon annan för att tillfredsställa en rubbad människosyn.