För några inlägg sedan skrev jag om hur problematiskt det är att vara transperson, i synnerhet ickebinär, i många idrottssammanhang (i samma inlägg där jag var euforisk för att kodas kvinnligt av främlingar). Även om jag har tappat mina träningsrutiner av diverse anledningar, bestämde jag mig idag för att åka tåg till min favoritklätterhall. Främst för att träffa en god vän men också för att se ifall min förfallna kropp fortfarande klarade av de leder som den så smidigt (eller?) bemästrade för några år sedan (spoiler: det mesta gick bra).

 

Klättring är en väldigt könsneutral fysisk aktivitet i förhållande till mycket annat. Kromosomer och biologiska förutsättningar är liksom inte aktuellt när det handlar om smidighet och att bemästra balanserna i sin kropp. Rå fysisk styrka kan bara hjälpa dig så långt. Kanske är det en av anledningarna till varför jag trivs så bra med klättring.

 

Däremot, precis innan jag steg in i klätterhallen så var jag tvungen att ta ett beslut: Vilket omklädningsrum ska jag byta om i? På tågresan funderade jag på detta flera gånger, det är så sällan numera som jag sätter mig i situationer där jag tvingas placera mig i det binära köns-facket att jag blir förvirrad av hela grejen. Å ena sidan känns damernas "mer rätt", men jag har aldrig bytt om där (iallafall om jag inte känner de där inne sedan tidigare) och rädslan för blickar/tankar/kommentarer tar liksom över innan jag ens har hunnit fundera på om jag faktiskt ska ta tag i det. Å andra sidan känns herrarnas "mer fel", men jag är åtminstone van vid att passera som man och även om jag tvingas låtsas vara någonting jag inte är bekväm med, kan jag göra det för att inte göra andra obekväma.

 

Jag var dessutom tjugo minuter sen till klättringen och tänkte att rummen skulle vara tomma.

 

Det blev alltså herrarnas. Jag går in, får ögonkontakt med någon annan som är där inne och byter om, hälsar artigt (dvs nickar helt tyst) och går till ett hörn för att byta om så snabbt och osynligt som möjligt.

 

Först säger den enda andra personen att jag antagligen har hamnat i fel omklädningsrum. Jag säger "Yes, I know, it's a mess" och försöker att inte dra till mig uppmärksamhet, men jag känner hur blicken liksom bränner genom min rygg när jag klär av mig. Personen fortsätter och påpekar att det är fyra till snubbar som byter om i samma omklädningsrum. Jag minns inte vad jag svarade på det, om jag sa "sorry" eller om jag bara svor för mig själv över mitt val av dagens underkläder eller vad som hände. Den andra i omklädningsrummet var säkert välmenande och lät mest förvirrad, men det var tydligt att min närvaro gjorde någon obekväm. Jag tog alla mina saker och gick ut. Klättringen i övrigt gick som sagt bra.

 

En del av mig vill verkligen jubla över ännu en situation där jag inte kodas som man, ett bevis på att det faktiskt går att göra saker i väntan på de tre år det tar från ett inskickat papper till att faktiskt transvård påbörjas. Att jag har makt över min egen kropp på ett sätt som jag ofta känner att jag inte har. Det händer att folk kallar mig "lady" och "fröken" och "miss" på stan och det får alltid fjärilar att slå sina små söta vingar mot insidan av mitt bröst, som när en fick precis det kortet som en ville ha i Pokémon-boostern. Små saker som kan göra väldigt mycket (precis som att andra ord kan förvandla fjärilarna till tjära och trycka ner dem i fötterna så att de nästan klibbar fast i asfalten).

 

En annan del av mig inser att -fuck- jag är helt jävla lost nu. Jag vågar inte ta steget fram till ett omklädningsrum där ovan nämnda risker finns. Jag är inte välkommen tillbaka till det omklädningsrum som jag en gång till kunde få byta om ifred i. Åh, ljuvliga Flex-omklädningsrum där vem som helst får byta om, varför finns du inte överallt?

 

Och då kanske du undrar:

- Men Juna, är inte du ickebinär? Varför trivs du så bra med att bli feminint kodad? Du borde ju vara lika bra med båda sidorna.

 

Varav jag svarar:

- Vad som helst för att slippa dysfori.