Idag är det Jordens dag. En dag tillägnad för att vi inte ska glömma bort att miljön förstörs och klimatet förändras. Någonting som jag tillägnar väldigt många dagar till att inte glömma bort. Något som fortfarande förnekas sker över huvud taget.

Jag sitter när jag börjar på det här inlägget på en buss till Prag. 16 timmar, med ett byte, för att umgås med människor som gick och lade sig hemma när jag hoppade på bussen i Malmö, som hoppade på flyget när jag rullade tummarna i Berlin. Och för att skriva. En del av mig njuter av ironin av att det just idag är Jordens dag, en annan del önskar att jag också satt på det där flyget.

För hur stor roll spelar det att en person väljer ett annat färdmedel vid ett tillfälle, i längden? Inte särskilt. Hade jag gjort det om det inte var för mitt nyårslöfte att inte boka några flygresor i år? Antagligen inte. Men jag känner att detta ändå är ett bra tillfälle för mig att prata om någonting som jag, och säkerligen många andra som värnar om miljön, känner. Att jag inte räcker till.

För det händer mycket med miljön just nu. Rekordvärme varje månad, samtidigt som frekvensen av naturkatastrofer ökar, samtidigt som ozonlager på sina ställen fortsätter att tunnas ut. Och här sitter jag, som jag gör många dagar, och önskar att mina handlingar räckte för att rädda allting.

Jag slutade äta kött för några år sedan. Orsakerna till det blandas lite. Dels för hälsan, för djuren, för grupptryck men också för miljön. Jag försökte att sluta äta mejeriprodukter och vill ändå säga att jag lyckades rätt bra, även när min kropp började lessna och inte längre kunde smälta baljväxter på samma sätt som tidigare, men till slut vann kroppen och den personliga hälsan den kampen, jag mådde helt enkelt för dåligt för att klara av att alltid fixa baljväxtfri vegansk mat, att be om att få det när andra bjöd. Det känns bra att jag fortfarande inte äter soja, för miljön, men jag skäms fortfarande varje gång jag köper en mejeriprodukt, även om den är ekologisk.

Jag dricker inte kaffe, är inte jätteförtjust i choklad, försöker att vara medveten om allt mög som innehåller palmolja. Åker ofta kollektivtrafik, har inte längre en bil trots att jag älskar att köra bil. Plockar upp skräp som inte är mitt eget från marken, och försöker alltid att sopsortera.

Ändå skäms jag. Jag tycker det är jobbigt att läsa om allt som händer med klimatet. Känner att det är mitt fel, även om jag innerst inne vet att så inte är fallet. Landet får fler och fler vegetarianer och samtidigt ökar köttkonsumtionen. Det är lika billigt att ta ett flyg på en timme som en buss på sexton. Och jag skäms. Inte över mänskligheten, inte över andra, utan för min egen maktlöshet. Hur mycket jag än bantar ner, förändrar av min livsstil, så kommer jag inte kunna rädda världen. Det värsta en kan göra för miljön är att skaffa barn, eftersom de i sin tur kommer leva med en massa miljöförstörande vanor. Ändå vet jag att jag vill skaffa barn, helhjärtat och passionerat, så fort tillfälle ges och lämplig partner hittas. Jag skulle inte kunna må bra om jag aktivt valde bort den drivkraften från mina drömmar.

Så, jag gör allt jag kan för att kämpa för miljön samtidigt som jag försöker att inte offra min personliga hälsa. Det räcker inte. Det kommer aldrig att räcka. Gör det mina handlingar mindre värda? Jag tror inte det. För grupptryck kan förändras, normer kan förändras. Om bara tillräcklig många byter livsstil kommer flera att dras med av bara farten. Kanske måste det alltid börja med att någon tar ett första steg, ensam och rädd, ut ur strömmen, för att flera ska våga följa efter. Kanske finns det då en poäng med att jag sitter ensam på en buss i 16 timmar på Jordens dag.

Jag kommer aldrig att märka om det gör en skillnad, för jag kommer att vara upptagen för att skämmas över att jag inte prioriterade mina pengar på att köpa havregurt istället för ekologisk vaniljyoghurt. Men kanske är det viktigt att göra något då och då för min egen syn på världen, snarare än att göra det för att få uppskattning och bekräftelse från andra. Så jag kommer att fortsätta att kämpa, även om ingen ser mig när jag plockar skräp på trottoaren och även om jag aldrig märker någon skillnad. Även om jag inte räcker till kommer jag fortsätta att göra vad jag orkar för att få må bra på en planet som också gör det.

Love & Peace