Under det senaste året har jag sett otroligt många filmer med queera teman, många bra, och jag räknar med att se många fler. Samtidigt tenderar de filmer som lyfter upp transfrågor på bio att vara otroligt transfoba. Först The Danish Girl och nu är en ny film på gång - (Re)Assignement. Den andra handlar om en cisninja som tvingas till könskorrigering och sen spenderar sitt liv med att söka efter hämnd. Jag har inga förhoppningar på att det kommer bli sevärt.

 

Anyway, Robin Newman!

 

Okej, så det här inlägget innehåller små spoilers, men det är inget som kommer förstöra din upplevelse av Case 3 i Ace Attorney 5: Dual Destinies om du någon gång vill spela igenom det, jag skriver så spoilerfritt som möjligt. Jag hoppas snarare att detta gör dig mer intresserad av spelserien, som lätt är topp tre bästa spelserien i min lista.

 

Robin Newman är en karaktär som inledesvis är en konstant arg och hypermaskulin åklagarstudent med en talang för konst. Ett mord händer på skolan och Robin tillsammans med sina bästa vänner hamnar i blåsväder. Tidigt hamnar Robin själv i vittnesbåset och huvudkaraktären/försvarsadvokaten, Athena, känner att det är någonting som inte stämmer. Detta i samband med Robins relation till femininitet, i det här fallet en klänning. 

 

 

Så med sin speciella talang att kunna reda ut känslor, inser hon att Robins "symbol of masculinity" fungerar som en binder och avslöjar detta (inför alla, helt klart oschysst, men det är för att rädda sin klient, som är både hennes och Robins bästa vän).

 

Robin får först ett psykbryt, men när hon lugnat ner sig monterar hon ner sin mackapär och erkänner glatt att hon är en kvinna i både kropp och själ. En tyngd faller både bokstavligt och bildligt från henne. Hennes familj ville ha en son och uppfostrade henne därefter, varav att hon betedde sig så stereotyp manligt som hon bara kunde för att inte visa sitt sanna jag. Detta skapade en massa könsdysfori och när hon äntligen kommit ut ur garderoben vet hon inte längre hur hon ska bete sig och pendlar därför med att vara väldigt feminin och väldigt maskulin.

 

 

Det visar alltså på att du inte måste vara trans för att uppleva könsdysfori och att ingen mår bra av att tvingas in i en roll de inte identifierar sig med. De andra karaktärerna dömmer henne inte, utan blir som mest förvånade och går sedan vidare med att uträtta fallet. De rättkönar och hon är så otroligt glad och lättad.

 

Den här spelserien är otroligt bra på karaktärer och deras utveckling och det här är så jäkla bra (såklart har det sina flaws (som att allt började med att det var konstigt att en kille gillade att bära tjejkläder), men jag fokuserar på det positiva och progressiva). 

 

Så, nu vet ni om en fantastisk karaktär som ni antagligen helt skulle ha missat annars!:-)

 

Jag är i Japan.

Det är galet, men det är inte vad detta inlägget kommer fokusera på. Just nu läggs all den energin på Facebook. Idag har varit en fantastisk dag, men inte de senaste. De bra dagarna brukar vara de bästa att prata om det jobbiga. För då gäller de inte längre, det blir inte lika blottande.

Kraschar, sömnbrist, mardrömmar, fastnar, dagar utan mat. Det är inte det jag visar omvärlden, jag vill ju bara visa hur fantastiskt allt är.

Mycket är det, trots allt.

Särskilt idag, men även under de svårare dagarna.

Jag insåg igår att det varit en vecka utan kroppskontakt och hade aldrig tidigare reflekterat över hur beroende jag är av den.

Det är självklart egentligen, jag är typ den mest fysiska personen jag känner.

Kattcafé och massage på det och allt blev genast bättre. Jag var tydligen otroligt stel i magen, vilket jag inte ens visste var en grej.

Men det makear sense. Jag drar konstant in den för att slippa känna mig tjock. Den knyts samman av allt mina tankar skapar, särskilt när jag har klänning på i nya miljöer.

Nu är det bra igen dock, min kropp mår utmärkt och likaså mitt psyke.

 

Min favoritperson på Internet visade precis att han lever, för första gången på ett år, med hjälp av ord som träffar mig rakt in i hjärtat.

 

https://youtu.be/LkfM-UK5BgM

 

Det är så mycket av hans ord som jag känner igen i min egen och i andras depressioner. Jag vet inte hur många gånger det senaste året som jag suddat ut en Facebookstatus, ett blogginlägg eller en kommentar. Jag vet inte hur många gånger jag har tittat på telefonen, men inte lyckats ta den och höra av mig. Eller som jag öppnat min bok, tittat på titeln i några minuter och sen stängt den igen. Eller tänkt "Jag borde verkligen..." Senast i förrgår var det någon som outtade mig för att jag inte gjorde det jag sa att jag skulle göra, trots att jag lagt ner tid och energi på att faktiskt göra det men till slut inte klarade av att avsluta. Det blev en jobbig diskussion , tvingades förklara mig på ett internetforum, men det löste sig iaf. Det händer alldeles för ofta hemma att jag gör 80% av saker jag påbörjat.

 

 

Så har jag alltid varit, bra på mycket men inte bäst på något. För att validera mig själv så hittar jag istället nya saker att sluta vara dålig på, så att jag känner att jag fortsätter utvecklas. Men om jag faller så blir jag istället dålig på allt, för om inget sticker ut så är inget intressant. Och då fastnar jag.

 

Jag är glad över att jag inte är så låg nu. Att de senaste dagarnas dipp främst var ensamhet och brist på endorfiner och oxytocin. För jag har ändå haft ett bra år än så länge. Ovanligt lite ångest, ovanligt mycket social interaktion och trots att jag inte kommer klara mina nyårslöften så har de ändå fått mig att göra mer än jag skulle klara utan dem. Och på pappret ser framtiden ljus ut, Japan och skrivarlinje. 

 

Men en dipp kan komma helt utan förvarning, så jag fortsätter att försöka göra det bästa av det bra! Dessutom har jag helt fantastiska vänner som gör allt så mycket lättare <3

 

Så, animekonvent har hänt! Två dagar kvar till Japan och nu är det dags för återhämtning och pepp!

 

Fyra-fem dagar av konventande i en helt annan kultur än den jag är van vid, bortsett från att arrangera Maffia vilket var den faktiska anledningen till att jag faktiskt åkte upp. 2007 var mitt senaste NärCon och de minnen jag har därifrån var förvirring, Josbar, maffia och att min väska blev stulen.

 

Så nu, nio år senare, lyckades Maffia Sverige äntligen få arrangera på konventet och jag hamnade på Lund C i väntan på att konventsbussen skulle komma. Här står jag i en hög av yngre tonåringar och deras föräldrar och inser att mycket har hänt under livet. Det var lite trist att åka på konvent själv för ovanlighetens skull, i och med att jag inte hade någon att peppa upp med, men när jag väl kom fram hittade jag en massa maffiaspelare att dränka ensamheten med :)

 

 

Jag hade inte så höga förväntningar på animekonventsmaffia, fick mest för mig att det skulle vara flummigt och oseriöst. Det första partiet vi höll i var det fem spelare som lämnade under partiets gång (vilket för er som inte spelat det anses förkastligt), men efter det var vi noga med att påpeka hur långa partierna var och att spelarna förväntades stanna och då blev det mycket bättre. Maffia var även näst intill det enda tillfället som jag spenderade med människor jag kände och där jag fick mest kontakt med nya spelare. Vi testade även några nya roller och avslutade med ett roligt parti Old School Mafia.

Vi slog även nytt deltagarrekord och fick många nya medlemmar, vilket känns som en bekräftelse på att vad vi gör är uppskattat :-) Jag känner att vi börjar bli mer inkluderande och är stolt över hur noggranna vi har börjat bli på att spelare ska vara så trygga som det går i ett spel som handlar om att sätta press på varandra och få folk att känna sig åtminstone lite obekväma för att tappa masken.

Är även nöjd med att jag faktiskt börjar känna mig som en duktig spelare, att jag ofta har rätt i mina läsningar och tolkningar och att folk känner sig hotade av mig när jag spelar en roll som god. Att vi försöker hålla oss till rätt pronomen på alla, och att folk rättar de som felkönar, gör maffiaringen till bland de tryggaste platser jag vet (konstigt nog).

 

 

Det var märkligt att komma in i Linköpings universitetsområde och först av allt höra house spelas på hög volym. Cosplayare gick omkring överallt och människor bar på "Free hugs"-skyltar. Det sistnämnda kändes klurigt för min del då de flesta var unga och jag har kommit fram till att den bästa lösningen helt enkelt borde vara att själv börja gå omkring med sådana skyltar (kanske i sammanhang som inte direkt riktar sig till tonåringskultur) så låter jag andra ta initiativet :-) Det är inte som att jag inte blir kramad på andra konvent, men det känns som ett bra sätt att sprida god stämning och pepp på ^^

I det stora hela kändes det inte alls som ett LinCon däremot. Det spelades en massa musik, där fanns hur många stånd som helst med både loot och mat, vilket mer påminde om en festival än ett konvent. Sen gjorde de 9000 deltagarna att det var folk överallt, vilket på ett sätt påverkar mysigheten. Samtidigt fanns det gott om möjlighet att mysa för den som ville.

Ett pluspoäng till arrangörerna som var noggranna med att se till så att människor respekterades, både vad gällde cosplay men även deras identitet. Underbart. <3

 

 

Något som skildes sig åt gentemot andra konvent är hur svårt det ändå var att få nya vänner. De jag umgicks med var främst maffiaspelare som jag kände sedan tidigare. En känsla som jag fick, och som bekräftades, var att det är väldigt starka grupperingar i animekonvent och det är svårt att komma in i någon annans grupp (Till skillnad på brädspelskonvent där folk ofta vill ha in nya random spelare till sina partier). Mängden vänförfrågningar jag fått/gett efter konventet har varit rekordlåg (även om jag såklart uppskattar de jag har!) och på så vis kändes det småtrist, det kanske har att göra med att jag kände de flesta som jag träffade i min ålder och kanske skrämde bort folk som ansåg att jag var för gammal? Eller så är det bara åldersnoja.

 

NärCon hade ett stort schema och även om jag inte valde att gå på särskilt mycket av det så kändes det som att det var svårt att välja mellan saker som krockade.

 

Zelda meetup - Det var riktigt skoj att vara med och prata med zeldanördar och cosplayare, riktigt snyggt allihopa. Det fanns även gott om Zeldacosplays som inte deltog i meetupen, vilket på ett sätt var synd för jag hade velat se dem på ett och samma ställe. Men jag kan tänka mig att det kan ha med de nämnda grupperingarna att göra, har fått uppfattningen av att cosplaykulturen ibland kan vara något elitistisk.

 

 

Turneringar - Jag var med i tre turneringar: Overwatch, Super Smash och DDR. Är nöjd med min insats i allihopa, även om jag var långt ifrån att få någon medalj. Roligast var Overwatch, för att vi var ett sexmannalag där ingen kände någon sen innan och då jag aldrig testat att tävla i det spelet förut :-)

 

Sanning och konsekvens med Jonas Sjöstedt - Det var ett roligt litet jippo som blandade pinsamheter, intressanta nya kunskaper med lite politikmys. Vi lyckades inte få med honom att spela Maffia med oss, men han sa att det var en bra anledning för honom att komma nästa år. Han sa dessutom att Mulan var den cosplay han helst skulle göra ^.^

 

Loke Nyberg - Det var nice att se en halvtimme av en av mina största inspirationer igen. Han hade åldrats sen senast. Det är tråkigt att folk måste påpeka varje gång jag nämner hans namn att han är ett svin, som att jag inte har rätt att uppskatta någonting som är skapat av en artist som inte har rent mjöl i påsen. Som att alla kollar upp alla det förflutna hos alla de som skapar det de själva gillar. Loke har gjort mitt liv oerhört mycket lättare att leva igenom och jag älskade att få se honom live igen. Grät till "Aldrig mera rädd", för att jag fortfarande kan relatera till den så mycket. 

 

 

Som sagt fanns det en massa kiosker och matstånd och grillar och grejer, vissa som hade öppet dygnet runt. Det fanns en del vegetariska alternativ, men kanske inte i förhållande till hur många vegetarianer/veganer jag uppfattade närvara där. Det bästa var att vi arrangörer fick lunch och middag varje dag och att det var gott veg och att en aldrig behövde vara hungrig :-)

 

När jag kom till konventet hade jag shorts och t-shirt. Första dagen testade jag en av mina kortare klänningar och ett par kortare shorts till det, samt ett örhänge. I och med att jag inte fick några problem med det valde jag att ha min favoritklänning och alla tre zelda-örhängena. Holy smokes vad jag överöstes med kärlek och komplimanger! Folk kom hela tiden fram till mig och sa hur fin min klänning/mina örhängen/jag var och det var random människor som bara ville få det sagt <3 Underbart! <3 Jag har nog aldrig känt mig så uppskattad i ett fysiskt sammanhang (Även om jag måste erkänna att jag älskar all den bekräftelse som jag får här på internet ibland).