Skrivarlinjen är i full gång och till helgen kommer jag att högläsa något av det som jag har skapat under tiden jag har pluggat so far. Det är underbart att få vara kreativ på heltid, jag älskar det! Jag lär mig mycket och känner redan att jag blir bättre. Särskilt bundna verser har jag fastnat för, idag skrev jag min första sonett (kanske kommer den dyka upp här vi ett annat tillfälle.
Nåväl, här är det jag kommer att läsa under Lunds Kulturnatt:
Min hemort
Som om jag anade någonting
Föddes jag med strängen runt min hals
Som om jag hörde dig
Smög jag mig fram på rasterna
Som om jag förstod dig
Tänkte jag att det inte kommer att bli värre än såhär
Som om jag såg dig
Gömde jag mig bakom fiktion och fantasier
Som om jag kände dig
Trodde jag på dina falska ord
Som om jag älskade dig
Hoppades jag att vår relation skulle bli bra igen
Som om du inte älskade mig
Såg du till att jag aldrig var trygg
Som om du inte kände mig
Ignorerade du varje gång jag bad om hjälp
Som om du inte såg mig
Sa jag att jag var okej efter varje slag
Som om du inte förstod mig
Fick du den jag älskade allra mest att försvinna
Som om du inte hörde mig
Lät du mig nästan skrika för sista gången
Som om du inte anade någonting
Lämnade jag dig innan det var för sent
Love & Peace
Den härliga, fuktiga värmen som var Japan har lämnat mig för att ge plats till en personlig utveckling i formen av en skrivarlinje. Den extrema disciplinen som får alla att verka vara gjutna i samma form är nu endast kvar i mitt minne och jag fylls med inspiration och motivation.
Folkhögskola är allt jag önskat i ett klassrum; Bra klasskamrater, inspirerande och trygg miljö, prestigelös och samtidigt lärorik. Ju mer jag lär mig om alternativa inlärningsmetoder, desto mindre förstår jag hur det svenska traditionella skolsystemet som jag själv undervisat mycket i fortfarande är en grej. Visst, mina elever har lärt sig, men vad och varför?
Så jag är åter en student, med fokus på att förbättra det skrivande som jag trots allt har sysslat de senaste tio åren med. Jag hoppas bli bättre på att skriva, men även att skriva oftare på Legenden av Akarna. Om jag bara kan frammana den japanska disciplinen så kanske jag kan bli färdig med reworken på "I jakten på en förlorad far" innan skolåret är slut. (Nyårslöfte till nästa år kanske? Har redan några andra på gång, för att kompensera för att jag tagit vatten över huvudet med årets 14st, så varför inte slänga in ett till?)
För det mesta känner jag att det jag skriver blir bra, att folk tycker det jag har att framföra är intressant och underhållande. Jag känner mig stark, smart och rolig. Sen händer det att jag inte blir nöjd med jag skrivit, att jag inte borde ha med ord att göra. Att vilja överlämna det till dem som faktiskt kan säga någonting om det som spelar någon roll.
Jag tror detta året kom att hjälpa mig med min självkänsla inom skrivandet och få mig till att lägga vikt på det som ligger mig nära och hitta bra sätt att uttrycka det på. Jag har aldrig sett mig som en poet, trots att jag skrivit saker som jag har svårt att se som något annat än poesi. Jag har knappt ens sett mig som en författare stundtals.
Men jag vet att det finns styrkor i mig som andra ser i mig när jag inte gör det själv, och jag väljer att tro att det går att göra någonting av dem. Förhoppningar om att mitt Jag drabbas av en karaktärsutveckling.
Kanske kan det bli något av mig, trots allt! :-)
Love & Peace
