In… Ut… In… Ut…

Rygg som kröks utan klimax.

Andetag utan kontroll.

Kropp som faller i mörkret.

Om jag inte kan se den så är den inte min.

Saknad av något ännu ej upplevt.

Själens vakuum brinner av tomhet.

Inlåst i kött, bristfull perfektion.

Det nyfödda barnet valde fel.

Vi kommer aldrig att försonas.

***

Du lyfter upp mig och berättar att allting kommer att bli bra igen. Håller om mig och förklarar att även jag kan komma att älska mig själv.

“Nej! Du förstår inte och du kommer aldrig att kunna förstå. Mina händer är för stora, mina bröst är för små. Kläderna jag vill ha kommer aldrig att passa. Magen är för liten, höfterna för vassa.”

Och jag brister, tårar faller och jag låter mina muskler slappna av till den grad att jag inte längre kan röra mig. Om minsta lilla spänning sker så kommer varenda bord att vältas, stol att kastas och skåp att slås sönder. Så jag ligger här och jag andas utan att förstå varför det blev såhär.

Ni tittar på mig och ser allt som är trasigt. Det som jag inte längre klarar av att hålla instängt släpps ut och ni ser allt det fula vare sig ni vill det eller inte. Ni försöker att trösta, men samtidigt ser jag att ni är så glada över att det inte var ni. Ni försöker att respektera, men de oavsiktliga misstagen skjuts ut ur er som kulor från en kanon på mig. Ni ber om ursäkt när ni ser hur mycket det gör ont, men bara för att en käftsmäll är oavsiktlig så försvinner inte smärtan.

“Nej! Behandla mig som att jag var en av er! Behandla mig inte efter vad ni ser! Jag må vara sönder men ni är mitt lim! Trampa inte på glas, ge mig tjo och tjim!”

Men ni går därifrån för att det till slut blir för svårt för att hantera. Min smärta blir för svår, bränner för hårt i era ögon.

Till slut är jag ensam och inlåst igen. Jag låtsas som att jag är någon annan för att få nya vänner som ingenting vet. Mitt skal blir starkt och tar alla smällar som kommer inifrån, sparkar som inte är de sparkar jag vill att de ska vara. Pillrena som jag till slut får tilldelade blir en klen tröst och gör det möjligt för mig att se mig i spegeln igen.

Jag kommer aldrig kunna föda barn. Jag har aldrig kunnat föda barn. Jag föddes i fel kropp för att kunna göra det. Jag kommer aldrig att på riktigt kunna känna mig som en mamma. Världen kommer aldrig att kunna se vad som har hänt och förstå att det här är ett fysiskt problem, inte en psykisk sjukdom.

“Släpp ut mig, JAG FÖDDES I FEL KROPP. Fel kromosomer, fel könsorgan, fel hårväxt, ALLTING ÄR FEL OCH DET FINNS INGET HOPP.”