Flickan från drömmen hon stod där så klart, med friheten upp i sitt hår.

Att detta var kärlek det var uppenbart, det kändes i topp och i tår.

Med vett och sans bortom all rim och reson, de låg där den mörkaste natt.

Då dansade de som en gemensam person, tills flickan blev alldeles matt.

 

När hon vaknade satt hon där själv.

Händerna dränkta i snö.

Kroppen var kall och hon undrade nu,

Om allt som var kvar var att dö.

 

Men minnet av flickan det höll henne varm.

När hon tills sig dragit den varmaste arm.

Det fick henne att stå.

Det fick henne att gå.

Så hon till slut skulle finna hennes barm.

 

Mannen med blicken han stod där så klart, med leendet syftande hit.

Att detta var kärlek det var uppenbart, så långsamt hon sträckte sig dit.

Med fnitter och skratt bortom stjärnor och sol, de levde tillsammans var dag.

Tills allt som var kvar var en slips och en kjol, och några sista andetag.

 

När hon vaknade satt hon där själv.

Fötterna begravda i sand.

Kroppen var varm och hon undrade nu.

När hon näst skulle hålla hans hand.

 

Men minnet av mannen det höll huvet svalt.

När hon svettades så det var helt fatalt.

Det fick henne att stå.

Det fick henne att gå.

Till de som hon älskade så radikalt