Idag är det Jordens dag. En dag tillägnad för att vi inte ska glömma bort att miljön förstörs och klimatet förändras. Någonting som jag tillägnar väldigt många dagar till att inte glömma bort. Något som fortfarande förnekas sker över huvud taget.
Jag sitter när jag börjar på det här inlägget på en buss till Prag. 16 timmar, med ett byte, för att umgås med människor som gick och lade sig hemma när jag hoppade på bussen i Malmö, som hoppade på flyget när jag rullade tummarna i Berlin. Och för att skriva. En del av mig njuter av ironin av att det just idag är Jordens dag, en annan del önskar att jag också satt på det där flyget.
För hur stor roll spelar det att en person väljer ett annat färdmedel vid ett tillfälle, i längden? Inte särskilt. Hade jag gjort det om det inte var för mitt nyårslöfte att inte boka några flygresor i år? Antagligen inte. Men jag känner att detta ändå är ett bra tillfälle för mig att prata om någonting som jag, och säkerligen många andra som värnar om miljön, känner. Att jag inte räcker till.
För det händer mycket med miljön just nu. Rekordvärme varje månad, samtidigt som frekvensen av naturkatastrofer ökar, samtidigt som ozonlager på sina ställen fortsätter att tunnas ut. Och här sitter jag, som jag gör många dagar, och önskar att mina handlingar räckte för att rädda allting.
Jag slutade äta kött för några år sedan. Orsakerna till det blandas lite. Dels för hälsan, för djuren, för grupptryck men också för miljön. Jag försökte att sluta äta mejeriprodukter och vill ändå säga att jag lyckades rätt bra, även när min kropp började lessna och inte längre kunde smälta baljväxter på samma sätt som tidigare, men till slut vann kroppen och den personliga hälsan den kampen, jag mådde helt enkelt för dåligt för att klara av att alltid fixa baljväxtfri vegansk mat, att be om att få det när andra bjöd. Det känns bra att jag fortfarande inte äter soja, för miljön, men jag skäms fortfarande varje gång jag köper en mejeriprodukt, även om den är ekologisk.
Jag dricker inte kaffe, är inte jätteförtjust i choklad, försöker att vara medveten om allt mög som innehåller palmolja. Åker ofta kollektivtrafik, har inte längre en bil trots att jag älskar att köra bil. Plockar upp skräp som inte är mitt eget från marken, och försöker alltid att sopsortera.
Ändå skäms jag. Jag tycker det är jobbigt att läsa om allt som händer med klimatet. Känner att det är mitt fel, även om jag innerst inne vet att så inte är fallet. Landet får fler och fler vegetarianer och samtidigt ökar köttkonsumtionen. Det är lika billigt att ta ett flyg på en timme som en buss på sexton. Och jag skäms. Inte över mänskligheten, inte över andra, utan för min egen maktlöshet. Hur mycket jag än bantar ner, förändrar av min livsstil, så kommer jag inte kunna rädda världen. Det värsta en kan göra för miljön är att skaffa barn, eftersom de i sin tur kommer leva med en massa miljöförstörande vanor. Ändå vet jag att jag vill skaffa barn, helhjärtat och passionerat, så fort tillfälle ges och lämplig partner hittas. Jag skulle inte kunna må bra om jag aktivt valde bort den drivkraften från mina drömmar.
Så, jag gör allt jag kan för att kämpa för miljön samtidigt som jag försöker att inte offra min personliga hälsa. Det räcker inte. Det kommer aldrig att räcka. Gör det mina handlingar mindre värda? Jag tror inte det. För grupptryck kan förändras, normer kan förändras. Om bara tillräcklig många byter livsstil kommer flera att dras med av bara farten. Kanske måste det alltid börja med att någon tar ett första steg, ensam och rädd, ut ur strömmen, för att flera ska våga följa efter. Kanske finns det då en poäng med att jag sitter ensam på en buss i 16 timmar på Jordens dag.
Jag kommer aldrig att märka om det gör en skillnad, för jag kommer att vara upptagen för att skämmas över att jag inte prioriterade mina pengar på att köpa havregurt istället för ekologisk vaniljyoghurt. Men kanske är det viktigt att göra något då och då för min egen syn på världen, snarare än att göra det för att få uppskattning och bekräftelse från andra. Så jag kommer att fortsätta att kämpa, även om ingen ser mig när jag plockar skräp på trottoaren och även om jag aldrig märker någon skillnad. Även om jag inte räcker till kommer jag fortsätta att göra vad jag orkar för att få må bra på en planet som också gör det.
Love & Peace
Okej, så jag ger mig på att skriva det här inlägget nu när jag har lite inspiration, men innan jag skriver upp min skala tänker jag ge lite bakgrundshistoria, varför just det här ämnet ligger nära mig.
För det första, fantasier och skuldkänslor. Som jag nämnt i ett tidigare inlägg har jag väldigt länge haft väldigt svårt att prata om sex. Det var inte bara det, jag hade också väldigt svårt att fantisera om sex. Jag minns en lektion i högstadiet där alla som hade sett på porr skulle räcka upp en hand, och jag var den enda som höll min hand nere. Högre upp i åldern, när det började bli vanligare att prata om sex, blånekade jag att jag överhuvudtaget någonsin hade onanerat. Det var en lögn, kan jag idag erkänna, men en lögn som kom ifrån att jag skämdes extremt mycket över mina sexuella fantasier. Jag har alltid haft en nära relation till mina fantasier, och om jag fantiserade om någon som jag kände, kändes det som att jag gjort det jag fantiserat om mot dem utan deras tillåtelse. Att ha sexuella fantasier kändes som att begå övergrepp. Gränsen mellan fantasi och verklighet var väldigt suddig.
"Det är bara fantasier" har jag hört sen dess. "Fantasier är oskyldiga sålänge en inte agerar på dem." "Tankar kan inte skada någon." Det är en av anledningarna till varför jag har strukturerat upp den här skalan.
För det andra, uttalade och outtalade förväntningar. Jag hade under flera år en romantisk relation som var byggd på premissen om fri kärlek och fri från förväntningar. Det har fått mig att fundera mycket på vad jag hade för förväntningar, och hur bra det egentligen var för mig att sträva efter att inte ha några förväntningar. Kanske var inte tanken att jag skulle ha noll förväntningar, men det var så jag tolkade det. Såhär i efterhand kan jag se att jag inte mådde bra av inte ha krav och förväntningar, att jag förminskade mig själv varje gång jag hamnade i en situation som kändes jobbig, i och med att jag "kommit överens om" att ha en relation byggd på att inte ha några förväntningar. Så varje gång jag blev besviken eller sårad av en eller annan anledning, kände jag att jag fick skylla mig själv för att jag hade haft förväntningar. Det slutade med att jag bröt ner mig själv, min självrespekt och mitt självförtroende, och kan mycket väl vara varför jag behöver bo själv och hitta tillbaka till mig själv igen nu.
"Alla relationer behöver förväntningar" har jag hört sedan dess. "En vänskap är meningslös om den inte har några förväntningar." Jag kämpar fortfarande med att hitta någon form av balans i det här, eftersom jag tror att det är vanligt att det finns giftiga förväntningar i en relation, samtidigt som jag nu kan se vikten av att ha förväntningar, om inte annat för att behålla någon form av självrespekt.
Går det att se ett samband här? Skuld över fantasier, skuld över förväntningar?
Efter att ha tänkt och diskuterat detta ett tag, har jag landat i att det finns en gemensam faktor: Båda är en kombination av tankar och känslor. Med den utgångspunkten har jag skapat en skala och formulerat vad som händer med en tanke ju starkare en känner för den.
Den ser någorlunda ut såhär:
Tanke -> Fantasi -> Önskan/Vilja -> Förhoppning -> Förväntan -> Krav (-> Tvång)
Så vi börjar alltså i grunden. Vi har en tanke. I sig själv studsar den främst omkring i huvudet. Utan några känslor kopplade till den kommer den att försvinna, vi kommer inte att minnas den.
Men om vi gillar en tanke, knyter vi an en liten känsla till den och plötsligt har vi en fantasi. Kanske är det en idé, eller ett spännande scenario, eller så är det någonting vi är rädd för ska hända.
När den här fantasin har funnits tillräckligt länge i våra hjärnor att den återkommer, kanske till den grad att saker i verkligheten påminner oss om den, så är det lätt att känslorna börjar nå den nivån att tanken har gått till att bli en önskan eller en vilja. Antingen på någonting som vi vill ska hända, eller som vi inte vill ska hända. Vi kanske börjar agera på fantasin redan här, antingen genom att prata om den, eller genom att försöka uppfylla den. En person med dålig impulskontroll (vilket jag tror att jag var som barn) kan bli farlig här, antingen för sig själv eller andra.
Eller så släpper vi den tanken. Eller så gör vi inte det. Om vi inte lyckas släppa på vår vilja/önskan, är det lätt att känslorna till slut blir ännu starkare, och vi börjar hoppas. Ibland kan detta vara bra, för att vi blir så glada när någonting vi hoppas på ska hända, uppfylls. Typ att Sverigedemokraterna får färre röster detta valet, eller att jag ska få den där julklappen. Men om det inte händer när jag har börjat hoppas, finns risken att jag blir lite besviken, lite ledsen.
Och den här förhoppningen kan då alltså också stärkas och bli en förväntan. Att se fram emot något som kommer att ske, som om det var självklart. Känslorna når en nivå att vi känner oss kränkta om det vi först hade som en tanke nu inte uppfylls. Vi kan bli väldigt arga, eller väldigt ledsna. Det är svårt att se sin egen skuld i det hela först, om det finns någon, det är lättare att tycka att det är fel på de andra eller på världen. Även om den andra inte hade en chans att veta att du hade den här förväntan, för du tyckte att den var så självklar att du inte borde ha behövt prata om det. Det är här det kan bli giftigt, att ha outtalade förväntningar som inte båda är med på. Det kan skapa känslan av obalans, och bilda konflikter, om kommunikationen brister eller om en inte respekterar den andras motvilja.
Samtidigt. Vissa förväntningar är bra. Att veta var en har en annan kan skapa trygghet, och det underlättar känslan av att förstå och bli förstådd. Vissa människor behöver också att vissa saker finns i en relation för att en ska må bra. Jag, till exempel, behöver att mina vänner svarar när jag skriver (som i någonsin) för att må bra. Jag förväntar mig också att andra använder rätt namn och pronomen (hoppas snarare, om det inte är så nära vänskap), och att andra försöker att vara så öppna och ärliga som de kan.
Förväntningar kan dessutom bli ännu hårdare, känslorna kan bli ännu starkare. Om det drar till sin spets så kan det bli ett krav. Ibland är det bra, vi behöver sätta gränser och ställa krav ibland, särskilt när vi upplever problem. Ibland är det inte bra, när det resulterar till tvång och en kör över den andras gränser, så att den mår dåligt istället.
Det är så lätt att se det dåliga med förväntningar och krav. Jag tänker att många övergrepp och destruktiva relationer grundar sig i det. Samtidigt är det viktigt att se poängen med det, för sin egen självrespekts skull. Det är bra att inse vilka förväntningar en har på andra, och prata om det så att det inte senare blir en konflikt.
Och hur tänker jag då när det kommer till att ha ansvar för sina fantasier? Jag tänker att det är viktigt att försöka ha kontroll över sina känslor och ageranden och impulser, att en inte låter en sexuell fantasi bli en förväntan (någonsin!). Fantasier i sig gör ingen skada, men ju mer jag tänker och känner för dem desto större är risken att en kommer att agera på dem.
Jag har mycket kvar att jobba på. Att lära mig att inte skämmas över mina tankar, och samtidigt att inte lägga för mycket tankar på vad jag vill göra med andra utan att kommunicera fram det. Att inse vilka förväntningar jag har på andra och försöka förstå vad andra förväntar sig av mig. Jag är inte klar.
Love & Peace
