2020 är ett år som jag tror väldigt många kommer minnas som ett år då vi hade väldigt mycket tid över. För mig har det blivit en rekordhög mängd spelande. Och jag vill göra en ordentlig hyllning till några av de fantastiska spel som jag har upplevt under året. Några vill jag rekommendera till de som är vana vid elektroniska spel, svåra kontroller och snabba reflexer, och andra vill jag rekommendera till den som vill ha någonting amazing att distrahera lite av sin isolerade tid med.

 

Jag kommer inte att ranka spelen utifrån hur bra de är rent objektivt, det här är en otroligt personlig åsikt, vilket innebär att några spel kommer att petas bort trots deras popularitet. Jag kommer inte heller att bara ranka spel som släppts i år, utan fokuset är på spel som jag har spelat för första gången i år.

 

Nog om prat, nu kör vi!

 

 

 

Att spela zombieapokalypsspel i Corona-tidens uppvaknande kanske inte är det som folk är mest taggade på. Men jag köpte både Resident evil 3 remake, 5 och 7.

 

RE3R var ett okej spel och det var ändå något tillfredsställande med att 100%a det, något som jag inte haft tålamod till att göra i de andra spelen i serien. Det var inte läskigt, men det var åtminstone snyggt och jag hade kul på vägen.

 

RE5 är väl i ärlighetens namn inte ett särskilt bra spel, men i och med att det går att spela det ihop med en kompis, något som är unikt för spelet i serien, och det gjorde att vi kunde skratta oss igenom dåliga dialoger och skrika tillsammans när vi blev avrättade på ett eller annat sätt.

 

Resident Evil 7, däremot, var precis tillräckligt läskigt men också lite pussligt och en drivande story. Det var några år sen det släpptes nu och jag har undvikit det för att jag helt enkelt varit för rädd för det. Jag såg några scener och så tänkte jag att, nej, nope, aldrig i livet. Men nu tog jag på modkappan och gav mig på det och jag är otroligt nöjd över detta!

 

Det mesta av spelet utspelar sig i ett hus, ägd av en hyfsat heltokig familj. Och målet är att fly, genom att lösa pussel och hålla sig vid liv. Det är ett visst fokus på att skjutas och döda monster, men inte i närheten av andra spel i serien. Och det är någonting med skräck i hus. Knarrande trappor. Ljuskronor. Och lite mysterier som vill få en att förstå vad det egentligen handlar om. Hoppas att uppföljaren blir lika bra!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sa vi spel som handlade om döden? Japp.

 

Hades är ett actionfyllt spel, något som jag generellt inte är jättetaggad på. Att försöka fly dödsriket och misslyckas gång på gång för att en råkar springa i lava och på fällor och blir anfallen av tio fiender samtidigt låter ju inte som det bästa någonsin.

 

Men det har en helt fantastiskt skriven dialog och relationerna som byggs upp under spelets gång är top notch. Lägg till bra musik på det, tydliga mål, lite queerhet och en liten knuff som gör att spelet blir lättare och lättare (inte bara för att du blir bättre och bättre, men det hjälper också såklart), och du har Hades. Från skaparna av Bastion och Transistor. Två bra spel, men det här toppar det.

 

Ett sånt där spel som jag inte riktigt fastnade för de första timmarna, men ju mer jag kom in i det desto mer vill jag bara köra ett försök till. Testa en build till. Bli kompis med den här guden denna gången eller kanske samla ihop lite nektar som jag kan ge till Dusa för hon är ju typ den finaste karaktären någonsin och visst verkar hon tycka om mig i alla fall lite? Och Meg som har en fantastisk röstskådespelare och Thanatos som bara är sådär typiskt snygg som vissa animekaraktärer är ibland men som för en gång skull faktiskt hade en attraktiv personlighet också.

 

Bra spel, kanske inte rekommenderat för den mest oerfarne, dock.

 

 

 

Eheheh. Var tog de där 180 timmarna vägen, sa du?

 

En nära vän spelade Persona 5 för något år sedan och jag tittade på den och tänkte "meh". Väldigt nischad grafik och inte alls min grej. Musiker jag följde på Youtube gjorde covers på covers men jag kände inga känslor när jag hörde musiken. Och till råga på det så skulle det ta 100 timmar att spela.

 

Men sen helt plötsligt var det pandemi och jag träffade inget folk och kände att jag behövde ett rollspel som jag ville ge mig på. Jag får såna infall ibland. Ofta tröttnar jag ganska snabbt. Detta var inte ett sånt tillfälle.

 

För vad jag inte hade hängt med på var hur extremt jäkla tillfredställande allt är i det här spelet. Stridssystemet känns aldrig repetetivt, storyn är kanske lite förutsägbar ibland men jag började gilla den mer och mer ju längre in jag kom. Den grafiska stilen är helt klart nischad, men jag slutade tänka på det efter ett tag och att få gå runt på Tokyos gator i denna färgstarka miljö blev riktigt kul till slut.

 

Följt av en bra dialog, mekaniker som gjorde att spelet fortsatte framåt även om jag var lättdistraherad, och mängder med karaktärer som jag kunde utveckla relationer med och lära känna. Inte en sekund stannade jag upp och funderade på att ta en paus. Jag var med hela resan igenom.

 

Och då är Royal en utveckling av spelet som släpptes i år. Mekanikerna har förfinats och de har lagt till mer story, som inte bara har fyllts på på slutet utan som byggs upp genom hela vägen. Eftersom jag aldrig har spelat originalet hade jag ingen aning om vad som ingick i det och vad som var nyskapat, men efter att ha läst på om skillnaderna skulle jag aldrig önska att någon spelade P5 bara för att det är lite kortare än Royal. Tyvärr så finns det lite sunkiga dialogbitar som känns typiskt för spel/anime som är gjort i Japan, men det är lätt att ignorera och fortsätta att drunkna i stilen som Persona 5 framför. Åh, och musiken är helt fantastisk, förresten.

 

 

 

Final Fantasy 7 har alltid haft en förbannelse för mig som har gjort att jag inte har klarat av det. Först spelade jag någon portad version som alltid kraschade i Chocobo Race, sen spelade jag någon annan portad version som alltid kraschade vid bossfighten mot Weapon, sen spelade jag en ordentlig version men tröttnade efter Chocobo race, sen köpte jag spelet till PC och spelade klart Midgar och sen försvann min sparfil. Jag har säkert kört fler gånger än så, men det är de jag kan komma ihåg.

 

Så ni kan tro att jag var hypead när jag såg den FANTASTISKA grafik remaken skulle ha. Wooh! ÄNTLIGEN skulle jag få klara av spelet! ... Ah, detta är bara "del 1"? Okej. Och de har gjort om fightingsystemet till hack n slash? ... Okej. Och de har gjort om en stor del av storyn? Well, det är inte nödvändigtvis dåligt. ... Och de har fyllt ut storyn med en massa fillers? Right. .... Och jag hatar slutet? Japp. Jag hatar slutet. Inte för Zack och hela det möget utan bara för TVÅ utdragna meningslösa bossfighter där de slösar bort en av historiens bästa spellåtar på någonting som inte betyder någonting alls.

 

FF7R är inte ett jättedåligt spel. Men det är ett spel som var bra och som de sen valde att ta jättedåliga beslut när de gjorde om det. Och jag är bitter.

 

 

Vet ni vad jag älskar? Stardew Valley. Det är en långsam farming sim med mycket variation, en del möjlighet till att vara kreativ, lätta mål, bra och queera relationer och så gott som ett helt perfekt spel.

 

Sedan jag spelade det har jag hoppats på ett nytt spel som det. Subnautica var ett bra spel men inte alls samma genre, Forager var isch samma genre men inte särskilt bra, My time in Portia hade nog viljan att bli Stardew valley men för mig saknades känslan. Så mitt hopp hamnade hos Animal Crossing - New Horizons.

 

Jag spelade det första Animal Crossing när det släpptes en gång i tiden för 15 år sen eller så. Det var okej, men en dag lade jag det ifrån mig och tog aldrig upp det igen. Men jag tänkte att efter så många år så har de nog lärt sig att göra ett ordentligt bra jäkla spel.

 

Och enligt många lyckades dem. Och jag spelade det i 180 timmar. Och jag hade rätt kul i 80 av dem. Medan jag gjorde min ö fin och mitt hus fint och samlade på fiskar och det fanns alltid något större mål att jobba mot.

 

Men när det inte gjorde det längre försvann mitt intresse. Jag fiskade mest. Fångade lite insekter. Väntade på nästa månad.

 

Animal Crossing är ett perfekt spel för den som kan sätta sina egna mål, men för mig som gillar att 100% spel blev det tyvärr lite för repetetivt till slut. Jag vill kunna göra det mysigt och vara kreativ som paus från 100%andet, men inte som huvudsaklig syssla. Och det fanns inga personligheter jag brydde mig om, ingen dialog. Bara textrutor som var slumpade på byborna och vissa bybor sa samma saker som varandra för att de hade samma personlighetsdrag. Och det hade inte Stardew Valley. Men det vinner åtminstone efter det första spelet, då jag ändå funderar på att börja spela det igen.