Känsloducka, att vara oärlig med sina känslor

Så jag myntade det här begreppet förra veckan, att känsloducka, för att jag ville sätta ord på ett vardagsfenomen: När en säger att allt är bra när det inte är det.
 
Alla vet vad jag menar. Jag vill tro att alla har gjort det någon gång, men åtminstone tror jag att alla har hört om det. Jag kommer att skriva olika sammanhang som folk känsloduckar på och lite om varför och försöka att reda ut vad som är konstruktivt och inte.
 
Det vanligaste tillfället att känsloducka på tror jag är när folk frågar hur en mår i en hälsning. Ofta utan att ge utrymme för något annat svar än "ja". Alla tenderar att göra detta, även de som inte känner sig alls nära varandra.
 
Varför ställer vi en sån personlig fråga?
En stor del tror jag handlar om att vi vill vara artiga, att vi vill framstå som sympatiska, visa att vi bryr oss. Jag tror också att en del av oss ofta hoppas på att få höra att den andra mår bra, för att det gör oss glada om de runt om oss mår bra. 
 
Och då känsloduckar nästan alltid den som svarar. Varför?
Till stor del tror jag att även den som svarar vill vara artig, men allra mest tror jag att vi vill slippa känna oss i vägen. Vi tror att den andra förväntar sig att höra ett "jag mår bra" (vilket jag alltså tror kan stämma i vissa fall) och därför tror vi att den andra tycker att det är jobbigt att höra något annat (vilket säkerligen vissa gör). Ofta känsloduckar en också på ren reflex. Det finns också de som själva mår väldigt dåligt av att komma i kontakt med sina känslor och därför hellre har sin "må bra"-mask uppe.
 
Det är här förtroende kommer in. Den som svarar behöver kunna lita på att den som frågar faktiskt vill höra sanningen. För alla vill ju inte det. Och av förklarliga själ har inte alla den här typen av förtroende till människor de knappt känner (kudos till de som lyckats bygga upp det!).
 
Så jag ser två problem här. Dels att ställa frågor som en bara förväntar ett visst svar av, dels att ge ett standarderat svar utan innebörd.
 
Är det alltid dåligt att känsloducka? 
Nja. Inte när den som frågar faktiskt inte vill ha ärlighet, och kanske inte heller där den som svarar mår för dåligt av att ge ett ärligt svar, beroende på situation. Men oftast, ja, det är dåligt. Nu är inte jag en psykolog eller något liknande, men att fly våra känslor kan leda till mycket psykisk ohälsa, åtminstone i min erfarenhet. Särskilt män verkar ofta göra det, och som jag har förstått det finns det ett samband mellan det och att män i högre grad begår självmord, trots att kvinnor i högre grad drabbas av psykisk ohälsa.
 
En av de absolut värsta situationerna att känsloducka på skulle jag säga är när en säger att allt är bra och förväntar sig att den andra ska fatta att så inte är fallet och varför. Ofta förstår en inte att problem finns ifall ingen påpekar det och den här sortens förväntningar (se tidigare inlägg om just det) kan lätt bli destruktiva för en relation. Istället för att reda ut den konflikt som finns, skapas istället fler konflikter, mikroaggressioner, och förtroendet mellan vederbörande tar skada.
 
Så hur kan vi hantera det här med känsloduckning?
Jag har några förslag.
 
- Om en misstänker att någon svarar på reflex och faktiskt vill visa att en vill höra sanningen, fråga en gång till. Säkert? Känsloduckar du? (gärna en mindre anklagande formulering)
- Ställ inte frågan om det inte finns tid för annat än ett snabbt svar. 
- När vi får frågan, känn efter. Vänta några sekunder med att svara, och svara därefter det som känns bäst. 
- Inte förvänta sig att den andra ska "förstå" hur en mår.
 
Fler tankar? Något som jag har glömt eller missat?
 
Tack, Maria, Johan och Hanna för att ha bollat de här tankarna med mig!
 
Love & Peace

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0