Är äntligen klar med novellen som jag påbörjade förra året ^_^ Då skrev jag ihop några sidor på en vecka med tappade snart alltihopa i brist på inspiration. Sen nu för någon vecka sen så läste Vinterdraken igenom det jag hade fått ihop och kommenterade lite och då flög motivationen igång igen! Så nu har det gått några veckor av medelintensivt skrivande och 40 sidor senare så är den som sagt klar :3

 

Det är den första novellen som jag skriver. Egentligen kanske den snarare borde ses som en fan-fic, då berättelsen baseras på mitt favoritspel genom tiderna - Majoras Mask. Det är dessutom det första som jag skriver på engelska. Därav så finns det ett gäng stavfel, grammatiska fel, tolkningsfel och syftningsfel som jag behöver luska ut innan jag faktiskt bestämmer mig för att se om jag kan bli lite populär på hemsidor som går in för sådant :) Men fram tills dess så är det fritt fram att pokea mig för att få en pdf att läsa igenom ^^

 

Novellen handlar om karaktärerna som lever i landet Termina och hur de på olika sätt försöker att hantera det faktumet att månen kommer att falla ner och döda dem alla om tre dagar. Det finns sån otrolig mängd känslor och tankar bakom varje karaktär och det var därför jag kände ett behov att skriva om dem. Sen det släpptes för femton år sen så har jag grävt en massa och hittat en helt galen mängd hemligheter och samband. Så sent som förra veckan upptäckte jag nya cutscenes! Mitt behov av att förstå försökte genom pusslande och logik att skapa karaktärer som ska gå att empatisera. Det är ingen munter berättelse, den är snarare väldigt hemsk, hemskare än vad spelet med sin färgglada grafik och muntra melodier utger sig för att vara. För hur borde man egentligen reagera om man vet att allt man har byggt kommer att försvinna? Att alla man älskar kommer dödas. Ska man förneka allting och låtsas som att inget händer, fly från allt eller helt enkelt bara göra det bästa av situationen? Hur mycket tid man ändå känner att man har framför sig, så kan det alltid hända något oförutsägbart som förklarar hur begränsat allt det bra är. *Lyssnar på Final Hours och blir depressivt filosofisk*

 

Okej, riktigt SÅ mycket ångest är det nog inte i min berättelse. I alla fall om man inte har Final Hours i öronen medan man läser (vilket jag kanske i och för sig rekommenderar). Hursom, skicka ett pm eller en kommentar om du är sugen på att läsa! :) Vare sig du har spelat Zelda (då du nog kommer känna igen "feelingen" rätt hårt) eller inte (isf, välkommen till en värld som jag älskar).

 

Well yes. Tiden passerar snabbt och jag tappade mitt skrivflow. Eller snarare, stuff happened och jag grävde ner mig i ångest och lät mörkret omsvepa mig ett tag och då är jag inte överdrivet pepp på att blogga. Började skriva dagbok igen, vilket jag också har tappat lite nu. De senaste veckorna har jag varit upptagen med praktikstress och denna veckan har jag dessutom lagt ner mycket tid på att skriva på min novell med rötter från Majoras Mask, är du intresserad av att läsa igenom det så skicka ett PM! Vore kul att höra lite kommentarer innan jag skickar vidare det till nån fanbase som definitivt har bättre koll på engelska än vad jag har. Novellen är snart klar, garanterat efter helgen.

 

Detta inlägget tänker jag dedikera till begreppet "förståelse" och min syn på det. För jag har under de senaste veckorna insett att det är vanligt med begrepp som folk sätter väldigt kärt i sina relationer med andra människor. Exempel på detta som jag har hört ifrån andra är ärlighet, lojalitet och frihet. Det är såklart begrepp som var och en bör ha med sig när de bildar relationer med andra människor, men det är inte främst det som jag utgår ifrån när jag skapar en relation, varesig det är en kollega, en vän eller en partner. Nej, för mig är förståelse det absolut viktigaste i alla relationer som jag skapar med folk.

 

Förstår i den bemärkelsen att jag förstår hur människan fungerar. Att förstå hur någon reagerar i givna situationer, men också förstå varför som den gör det. Att förstå att en människa kan vara fullt upptagen med att oroa sig över sitt eget beteende och hur jag tolkar det och därmed bli oförmögen att ens försöka se mig eller lyssna på mig eller försöka se saker från mitt synhåll. Att förstå att det är helt okej och naturligt att bete sig på det viset och förstå att jag säkerligen själv fungerar likadant ibland. Jag vill kunna förstå hur jag kan göra någon glad, hur jag kan göra någon nöjd och hur jag kan göra någons dag. Förstå vad en människa känner och tänker när jag har kontakt med den. Jag behöver förstå att folk verkligen vill det bästa med världen, även om deras värld inte är min värld. Jag behöver förstå att jag inte alltid förstår människor, vare sig jag känner dem eller inte.

 

Ju färre människor jag träffar vid ett tillfälle, desto lättare har jag för att bilda mig en uppfattning och förståelse. Samtidigt blir förståelsen bara bättre av att träffa samma människor i olika situationer (som konventare utanför konvent, en magisk upplevelse!) och olika miljöer. En folkrik miljö ger otroligt mycket intryck att samla in och observera och resonera över och om det är många som jag inte känner så kan det bli tungt. Om jag dessutom är trött så lyckas inte huvudet välja ut alla de intryck som finns runt omkring och jag blir nästan helt oförmögen till att tänka klart eller lyssna på vad folk har att säga (om du märker att jag är trött eller verkar off i en folkrik miljö så ta mig gärna till en lugnare plats ^^). Detta är nog också anledningen till varför jag föredrar att fika framför att festa, varför jag föredrar te framför alkohol.

 

Jag har svårt för att sätta mig i en ny situation där jag träffar en massa folk och inte känner att jag förstår någon. Det gör mig folkskygg och därför drar jag mig lite inför att ta initiativ som innebär att jag går ensam till en mötesplats där jag inte träffat någon tidigare. I vissa lägen har man inget val, som min nuvarande lärarpraktik på en gymnasieskola. Men det är inte som att jag går in i "lärarrollen" och blir en pedagogisk robot som får för sig att det är vad mina elever behöver. Nej, istället så lägger jag ner all energi som jag bara kan på att försöka förstå var och en av mina elever, samtidigt som jag självfallet försöker uppnå en optimal inlärningskurva. Hur ska vi kunna skapa ett bra samhälle om inte människorna i det får lära sig vikten av att förstå varandra?

 

Jag ska också nämna att en av de bästa sakerna som jag vet är att lära mig att förstå folk. Vad som gör en glad, vad som ger en ångest, vad som framkallar vilket minne och vad en behöver höra just då. Det kanske är just tack vare detta som jag har varit frälst i spelet "Maffia" i så många år nu. Människor sitter i en ring och hela målet för alla är att förstå varandra. Målet som goda är att förstå vilka som faktiskt är goda och därmed också kunna lista ut vilka som inte är det. Målet som ond är att göra det så svårt som möjligt för de goda att kunna förstå en. En lek som helt baseras på förståelse (och lite tur såklart, beroende på hur duktig man är och vilka man spelar med), helt klart i min smak!

 

Min vilja att förstå människor har flertalet gjort att jag har blivit kallad för "manipulativ" och "mindgamer". Och visst, det är kanske någonting som är svårt att undvika när man faktiskt förstår någon. Jag tror däremot inte att jag är mer mindgamer än andra människor som faktiskt bryr sig om sina medmänniskor. Om någon är ledsen och jag gör den glad med hjälp av ärliga ord och handlingar, så ser jag det helt klart som en positiv grej som är byggd på förståelse.

 

Däremot begär jag inte att någon någonsin ska lägga energi på att förstå mig, för jag är tämligen komplex, som människor har en tendens till att vara. För någon vecka sen hamnade jag i en diskussion med en vän om att det är få spel där man kan välja kön på huvudkaraktären och att det i flesta fall är just män. Och så sa hon att det kanske inte var så konstigt att hon föredrog att spela kvinnliga karaktärer just eftersom hon var kvinna. Då påpekade jag att också jag ofta föredrar att spela kvinnliga karaktärer när möjlighet för detta finns. Så sa hon att det inte heller var så konstigt, om man nu ska spela någon väldigt länge så ska det vara någon som man tycker om att titta på. Och det ligger kanske något i det, men främst kände jag mig missförstådd (t.ex. är det ju ingen som ser min kvinnliga karaktär som jag rollspelar). Efter lite reflektion så insåg jag att konversationen gick precis som den skulle, det var inte konstigt hur någon av oss reagerade på varandras uttalande. För henne är det en självklarhet att hon identifierar sig som kvinna och att jag, någon som hon knappt känner, identifierar mig som man, då jag inte har gjort någon öppen hint angående det tidigare.

 

Så jag förstår ifall folk inte förstår mig, jag är kanske dålig på att aktivt försöka få folk att förstå mig. Jag är nöjd så länge som folk förstår mina intentioner och respekterar mig. Jag tror den här bloggen kan, på ett eller annat sätt, skapa en förståelse kring mig på ett annat sätt än vad jag kan göra i sociala sammanhang, då jag är fullt upptagen med att försöka förstå alla andra. Samtidigt så älskar jag att förstå människor så pass väl att det blir tydligt för mig när de förstår och inte förstår mig ^_^ Jag älskar att känna mig förstådd och jag älskar att känna att jag förstår!