Känslan av att inte räcka till

Idag är det Jordens dag. En dag tillägnad för att vi inte ska glömma bort att miljön förstörs och klimatet förändras. Någonting som jag tillägnar väldigt många dagar till att inte glömma bort. Något som fortfarande förnekas sker över huvud taget.

Jag sitter när jag börjar på det här inlägget på en buss till Prag. 16 timmar, med ett byte, för att umgås med människor som gick och lade sig hemma när jag hoppade på bussen i Malmö, som hoppade på flyget när jag rullade tummarna i Berlin. Och för att skriva. En del av mig njuter av ironin av att det just idag är Jordens dag, en annan del önskar att jag också satt på det där flyget.

För hur stor roll spelar det att en person väljer ett annat färdmedel vid ett tillfälle, i längden? Inte särskilt. Hade jag gjort det om det inte var för mitt nyårslöfte att inte boka några flygresor i år? Antagligen inte. Men jag känner att detta ändå är ett bra tillfälle för mig att prata om någonting som jag, och säkerligen många andra som värnar om miljön, känner. Att jag inte räcker till.

För det händer mycket med miljön just nu. Rekordvärme varje månad, samtidigt som frekvensen av naturkatastrofer ökar, samtidigt som ozonlager på sina ställen fortsätter att tunnas ut. Och här sitter jag, som jag gör många dagar, och önskar att mina handlingar räckte för att rädda allting.

Jag slutade äta kött för några år sedan. Orsakerna till det blandas lite. Dels för hälsan, för djuren, för grupptryck men också för miljön. Jag försökte att sluta äta mejeriprodukter och vill ändå säga att jag lyckades rätt bra, även när min kropp började lessna och inte längre kunde smälta baljväxter på samma sätt som tidigare, men till slut vann kroppen och den personliga hälsan den kampen, jag mådde helt enkelt för dåligt för att klara av att alltid fixa baljväxtfri vegansk mat, att be om att få det när andra bjöd. Det känns bra att jag fortfarande inte äter soja, för miljön, men jag skäms fortfarande varje gång jag köper en mejeriprodukt, även om den är ekologisk.

Jag dricker inte kaffe, är inte jätteförtjust i choklad, försöker att vara medveten om allt mög som innehåller palmolja. Åker ofta kollektivtrafik, har inte längre en bil trots att jag älskar att köra bil. Plockar upp skräp som inte är mitt eget från marken, och försöker alltid att sopsortera.

Ändå skäms jag. Jag tycker det är jobbigt att läsa om allt som händer med klimatet. Känner att det är mitt fel, även om jag innerst inne vet att så inte är fallet. Landet får fler och fler vegetarianer och samtidigt ökar köttkonsumtionen. Det är lika billigt att ta ett flyg på en timme som en buss på sexton. Och jag skäms. Inte över mänskligheten, inte över andra, utan för min egen maktlöshet. Hur mycket jag än bantar ner, förändrar av min livsstil, så kommer jag inte kunna rädda världen. Det värsta en kan göra för miljön är att skaffa barn, eftersom de i sin tur kommer leva med en massa miljöförstörande vanor. Ändå vet jag att jag vill skaffa barn, helhjärtat och passionerat, så fort tillfälle ges och lämplig partner hittas. Jag skulle inte kunna må bra om jag aktivt valde bort den drivkraften från mina drömmar.

Så, jag gör allt jag kan för att kämpa för miljön samtidigt som jag försöker att inte offra min personliga hälsa. Det räcker inte. Det kommer aldrig att räcka. Gör det mina handlingar mindre värda? Jag tror inte det. För grupptryck kan förändras, normer kan förändras. Om bara tillräcklig många byter livsstil kommer flera att dras med av bara farten. Kanske måste det alltid börja med att någon tar ett första steg, ensam och rädd, ut ur strömmen, för att flera ska våga följa efter. Kanske finns det då en poäng med att jag sitter ensam på en buss i 16 timmar på Jordens dag.

Jag kommer aldrig att märka om det gör en skillnad, för jag kommer att vara upptagen för att skämmas över att jag inte prioriterade mina pengar på att köpa havregurt istället för ekologisk vaniljyoghurt. Men kanske är det viktigt att göra något då och då för min egen syn på världen, snarare än att göra det för att få uppskattning och bekräftelse från andra. Så jag kommer att fortsätta att kämpa, även om ingen ser mig när jag plockar skräp på trottoaren och även om jag aldrig märker någon skillnad. Även om jag inte räcker till kommer jag fortsätta att göra vad jag orkar för att få må bra på en planet som också gör det.

Love & Peace


Hur kombinationen av tankar och känslor kan leda till förväntningar

Okej, så jag ger mig på att skriva det här inlägget nu när jag har lite inspiration, men innan jag skriver upp min skala tänker jag ge lite bakgrundshistoria, varför just det här ämnet ligger nära mig.
 
För det första, fantasier och skuldkänslor. Som jag nämnt i ett tidigare inlägg har jag väldigt länge haft väldigt svårt att prata om sex. Det var inte bara det, jag hade också väldigt svårt att fantisera om sex. Jag minns en lektion i högstadiet där alla som hade sett på porr skulle räcka upp en hand, och jag var den enda som höll min hand nere. Högre upp i åldern, när det började bli vanligare att prata om sex, blånekade jag att jag överhuvudtaget någonsin hade onanerat. Det var en lögn, kan jag idag erkänna, men en lögn som kom ifrån att jag skämdes extremt mycket över mina sexuella fantasier. Jag har alltid haft en nära relation till mina fantasier, och om jag fantiserade om någon som jag kände, kändes det som att jag gjort det jag fantiserat om mot dem utan deras tillåtelse. Att ha sexuella fantasier kändes som att begå övergrepp. Gränsen mellan fantasi och verklighet var väldigt suddig.
 
"Det är bara fantasier" har jag hört sen dess. "Fantasier är oskyldiga sålänge en inte agerar på dem." "Tankar kan inte skada någon." Det är en av anledningarna till varför jag har strukturerat upp den här skalan.
 
För det andra, uttalade och outtalade förväntningar. Jag hade under flera år en romantisk relation som var byggd på premissen om fri kärlek och fri från förväntningar. Det har fått mig att fundera mycket på vad jag hade för förväntningar, och hur bra det egentligen var för mig att sträva efter att inte ha några förväntningar. Kanske var inte tanken att jag skulle ha noll förväntningar, men det var så jag tolkade det. Såhär i efterhand kan jag se att jag inte mådde bra av inte ha krav och förväntningar, att jag förminskade mig själv varje gång jag hamnade i en situation som kändes jobbig, i och med att jag "kommit överens om" att ha en relation byggd på att inte ha några förväntningar. Så varje gång jag blev besviken eller sårad av en eller annan anledning, kände jag att jag fick skylla mig själv för att jag hade haft förväntningar. Det slutade med att jag bröt ner mig själv, min självrespekt och mitt självförtroende, och kan mycket väl vara varför jag behöver bo själv och hitta tillbaka till mig själv igen nu.
 
"Alla relationer behöver förväntningar" har jag hört sedan dess. "En vänskap är meningslös om den inte har några förväntningar." Jag kämpar fortfarande med att hitta någon form av balans i det här, eftersom jag tror att det är vanligt att det finns giftiga förväntningar i en relation, samtidigt som jag nu kan se vikten av att ha förväntningar, om inte annat för att behålla någon form av självrespekt.
 
 
Går det att se ett samband här? Skuld över fantasier, skuld över förväntningar?
 
Efter att ha tänkt och diskuterat detta ett tag, har jag landat i att det finns en gemensam faktor: Båda är en kombination av tankar och känslor. Med den utgångspunkten har jag skapat en skala och formulerat vad som händer med en tanke ju starkare en känner för den.
 
Den ser någorlunda ut såhär:
 
Tanke -> Fantasi -> Önskan/Vilja -> Förhoppning -> Förväntan -> Krav (-> Tvång)
 
Så vi börjar alltså i grunden. Vi har en tanke. I sig själv studsar den främst omkring i huvudet. Utan några känslor kopplade till den kommer den att försvinna, vi kommer inte att minnas den.
 
Men om vi gillar en tanke, knyter vi an en liten känsla till den och plötsligt har vi en fantasi. Kanske är det en idé, eller ett spännande scenario, eller så är det någonting vi är rädd för ska hända.
 
När den här fantasin har funnits tillräckligt länge i våra hjärnor att den återkommer, kanske till den grad att saker i verkligheten påminner oss om den, så är det lätt att känslorna börjar nå den nivån att tanken har gått till att bli en önskan eller en vilja. Antingen på någonting som vi vill ska hända, eller som vi inte vill ska hända. Vi kanske börjar agera på fantasin redan här, antingen genom att prata om den, eller genom att försöka uppfylla den. En person med dålig impulskontroll (vilket jag tror att jag var som barn) kan bli farlig här, antingen för sig själv eller andra.
 
Eller så släpper vi den tanken. Eller så gör vi inte det. Om vi inte lyckas släppa på vår vilja/önskan, är det lätt att känslorna till slut blir ännu starkare, och vi börjar hoppas. Ibland kan detta vara bra, för att vi blir så glada när någonting vi hoppas på ska hända, uppfylls. Typ att Sverigedemokraterna får färre röster detta valet, eller att jag ska få den där julklappen. Men om det inte händer när jag har börjat hoppas, finns risken att jag blir lite besviken, lite ledsen.
 
Och den här förhoppningen kan då alltså också stärkas och bli en förväntan. Att se fram emot något som kommer att ske, som om det var självklart. Känslorna når en nivå att vi känner oss kränkta om det vi först hade som en tanke nu inte uppfylls. Vi kan bli väldigt arga, eller väldigt ledsna. Det är svårt att se sin egen skuld i det hela först, om det finns någon, det är lättare att tycka att det är fel på de andra eller på världen. Även om den andra inte hade en chans att veta att du hade den här förväntan, för du tyckte att den var så självklar att du inte borde ha behövt prata om det. Det är här det kan bli giftigt, att ha outtalade förväntningar som inte båda är med på. Det kan skapa känslan av obalans, och bilda konflikter, om kommunikationen brister eller om en inte respekterar den andras motvilja. 
 
Samtidigt. Vissa förväntningar är bra. Att veta var en har en annan kan skapa trygghet, och det underlättar känslan av att förstå och bli förstådd. Vissa människor behöver också att vissa saker finns i en relation för att en ska må bra. Jag, till exempel, behöver att mina vänner svarar när jag skriver (som i någonsin) för att må bra. Jag förväntar mig också att andra använder rätt namn och pronomen (hoppas snarare, om det inte är så nära vänskap), och att andra försöker att vara så öppna och ärliga som de kan.
 
Förväntningar kan dessutom bli ännu hårdare, känslorna kan bli ännu starkare. Om det drar till sin spets så kan det bli ett krav. Ibland är det bra, vi behöver sätta gränser och ställa krav ibland, särskilt när vi upplever problem. Ibland är det inte bra, när det resulterar till tvång och en kör över den andras gränser, så att den mår dåligt istället. 
 
Det är så lätt att se det dåliga med förväntningar och krav. Jag tänker att många övergrepp och destruktiva relationer grundar sig i det. Samtidigt är det viktigt att se poängen med det, för sin egen självrespekts skull. Det är bra att inse vilka förväntningar en har på andra, och prata om det så att det inte senare blir en konflikt. 
 
Och hur tänker jag då när det kommer till att ha ansvar för sina fantasier? Jag tänker att det är viktigt att försöka ha kontroll över sina känslor och ageranden och impulser, att en inte låter en sexuell fantasi bli en förväntan (någonsin!). Fantasier i sig gör ingen skada, men ju mer jag tänker och känner för dem desto större är risken att en kommer att agera på dem.
 
Jag har mycket kvar att jobba på. Att lära mig att inte skämmas över mina tankar, och samtidigt att inte lägga för mycket tankar på vad jag vill göra med andra utan att kommunicera fram det. Att inse vilka förväntningar jag har på andra och försöka förstå vad andra förväntar sig av mig. Jag är inte klar. 
 
Love & Peace 
 

Förtroende

Jag sa ju att jag skulle skriva ett blogginlägg om min skala som blandar tankar och känslor och steg för steg leder upp till förväntningar och till och med krav och tvång. Ni får vänta lite till innan jag sammanställer den, mest för att jag har svårare att skriva ner saker ju färdigare det är i mitt huvud. Här kommer istället några tankar som jag fick när jag försökte att skapa en skala i förtroende, men kom fram till att förtroende inte går att skriva på en rak linje och då blev det såhär istället.
 
 
Tänk att varje vänskap har ett hjärta. Det hjärtat skapar bubblor som sträcker sig ut åt olika håll, som grenar av bubbelplast. Ju närmare hjärtat, desto större bubblor, ju längre bort desto mindre bubblor. När de bubblorna har sträckt sig tillräckligt långt åt ett håll, uppnår de en nivå, och då har det hjärtanet uppnått ett förtroende i den vänskapen. Förtroende kan se ut på olika sätt. Det kan handla om att våga säga att en mår dåligt, eller att en känna sig sårad. Det kan vara att dela med sig av sina tankar eller drömmar eller av sin kropp eller tid.
 
Det går inte att skapa ett förtroende på egen hand, det krävs alltid någon att rikta förtroendet, hjärtat och bubblorna, till. Ofta är det lättare att skapa förtroende för någon som är öppen gentemot en själv, någon som visar en att den har många bubblor runt sitt eget förtroendehjärta. Och ju mer en tycker om en person, desto lättare är det att skapa nya bubblor. 
 
Förtroende kan vara en förväntan på att bli respekterad eller på att få reda på viktiga saker i den andras liv eller på att den andra svarar när en hör av sig. Det finns massor av fler former av förtroende, och olika hjärtan behöver olika många bubblor för att nå upp till de olika nivåerna. För en person är det lätt att säga om den har blivit sårad och för en annan är det jättesvårt. Det är för att en persons olika hjärtan kan påverka varandra. För det är så att bubblor kan spricka. Det gör ont och då kan det vara så att en sjunker åt vissa håll och därmed tappar en nivå och ett förtroende. Ju större bubbla som spricker, desto ondare gör det och desto fler förgreningar påverkas. Det blir dessutom jobbigare för hjärtat att skapa nya bubblor ju större de är. Och ibland finns det kanske så många bubblor redan att det inte gör något om några små sprack.
 
Ibland spricker så små bubblor att vi inte ens känner det om vi inte verkligen känner efter. Det kan vara att vårt hjärta inte har skapat nya bubblor på ett tag och då kanske en inte tänker på att det behövs nya bubblor. Det brukar kallas att ta en vänskap för givet, att vi förväntar oss att vi kommer ha alla de olika förtroendenivåerna i en vänskap utan att behöva anstränga oss. En vänskap kan ta stor skada om bubblor spricker. Om någon spräcker en av ens stora bubblor kanske hjärtat blir så trött att det inte orkar göra en ny. Samma om hjärtat har varit inaktivt (eller igång) så pass länge att det inte längre klarar av att göra några bubblor alls. Då är det lätt att en vänskap försvinner för att det inte finns tillräckligt mycket förtroende kvar.
 
Om ett hjärta har behövt skapa bubblor för att de spruckit av samma orsak flera gånger, kan det också tröttna på att göra nya. Det kan till och med bli så pass trött att andra hjärtan och andra vänskaper påverkas och då kan det krävas fler bubblor för att nå till en ny nivå, t.ex. att dela med sig av sina känslor, än vad det gjorde innan. Därför har olika människor olika svårt för att skapa förtroende med andra.
 
Om någon spräcker någon annans bubbla så är det i huvudsak dens ansvar att hjälpa till med att skapa nya, att ge hjärtat lite extra kraft. Då orkar hjärtat längre. Då är det också viktigt att vara lyhörd, så att en kan se att en har skadat ett förtroende. Annars kanske den andra till slut inte vill vara vän med en. Så tror jag att förtroende fungerar. Och även om det är bra att låta sina vänskaper vila lite, tror jag också att en behöver både känna efter och lite då och då skapa nya bubblor för att en vänskap ska vara stark.
 
Låter det rimligt? Flummigt? Har jag glömt något?
 
Kanske kommer nästa inlägg att handla om tanke -> förväntan, vi får se. Stay tuned.
 
Love & Peace

Förslag på hur en skala över sexuellt intresse kan se ut

Sex är ett tema som jag skriver alldeles för sällan om i förhållande till hur intressant det är att prata om och diskutera, kanske främst för att jag rent historiskt har haft väldigt svårt att prata om det, men nu har jag nya tankar och var är det bästa stället att kasta ut nya tankar på om inte den här bloggen?
 
När det kommer till sex är samtycke självklart. Att om det inte finns samtycke så finns det inte heller sex, utan våldtäkt (och en väldigt obekväm gråzon). Allt som inte är ett ja, är ett nej. Det är den skalan, och den gråzonen, som oftast pratas om som binär, som jag vill skriva om och fundera på om jag hittat ett tankesätt som kan hjälpa mig på något sätt. Innan jag börjar diskutera skalan tänker jag att jag vill visa den och ungefär hur jag tänker mig. Jag utgår väldigt mycket från mig själv och hur jag fungerar i mina diskussioner, värt att ha i åtanke. Jag försöker inte påstå att detta är gemene person. Redan här vill jag också passa på att påpeka att det är en flytande skala, men mer om det senare.
 
Den sexuella skalan från 0-10.
 
0 - Nej. Inget sex. Ingen kroppskontakt.
1 - Lätt kroppskontakt är okej. T.ex. kramar eller luta sig mot någon.
2 - Lätt beröring är okej. T.ex. massage eller en hand som rör smeker ens arm/ben.
3 - Intim beröring är okej. Att bli rörd på områden som är lite mer känsliga. T.ex. Svank, bröst, insida lår.
 
4 - Lite sugen på sex, men kan ganska lätt tappa suget.
5 - Lite mer sugen på sex.
6 - Ytterligare lite sugen på sex. Skulle antagligen onanera om lämpligt tillfälle fanns.
 
7 - Kåt. Vill att andra rör ens erogena zoner, men skulle inte tycka att det var jobbigt att inte få sex.
8 - Mer kåt. Måste inte ha sex just precis nu, men kan ha tålamod till att hjälpa någon annan att komma högt upp på skalan. Kan tycka att det är jobbigt att inte få sex.
9 - Ännu mer kåt. Behöver ta en kall dusch för att kunna lugna ner sig, om inte möjligheten till sex finns.
10 - JAG VET INTE VAD JAG SKA TA MIG TILL!
 
 
Så ser skalan ut, lite spontant. Viktigt att ha i åtanke är att det absolut inte är lika stort avstånd mellan varje steg. Jag tänker att ju närmare 5 en kommer, desto mindre är avstånden mellan stegen. Alltså är det som längst avstånd mellan 0 och 1 och mellan 9 och 10, och som minst avstånd mellan 4 och 6. Och det går att hoppa över steg om en är på väg upp eller ner.
 
Till exempel. Två personer myser, A är på 3 och B andra på 8. B är ivrig och vill för mycket, ger intim beröring i en minut och går sedan vidare till att börja smeka erogena zoner. A tycker detta är obehagligt snarare än mysigt och går därmed ner till 1. Om B fortsätter går A ner till 0. B inser sin miss, ber om ursäkt och tar fysiskt avstånd från A och pratar om det behövs om det.
 
För, åtminstone för mig, finns det ett läge där en inte vill säga att en inte är sugen på sex, men direkt kontakt med könsorgan skulle göra mig mer osugen. Eller att en kanske vet med sig att en skulle bli sugen på sex om en hade lite intim beröring, men att det då får ta sin tid.
 
Viktigt att poängtera är att det mycket väl kan vara så att en aldrig rör sig upp. Vissa människor kanske aldrig tar sig förbi en 2:a, andra kanske är på en 6:a men inte kommer till en 7:a just den dagen.
 
Och. När två eller flera människor myser, är det den som är lägst som bestämmer. Helst också den som tar initiativen. Den som är lägst ska aldrig anpassa sig efter den som är högst, tvärtom. Det optimala är såklart att ligga på samma nivå, men en ska aldrig pressa någon till att ta sig högre upp på skalan. Inte fysiskt, inte verbalt, inte ge skuldkänslor, inte ge press, inte tjata. Aldrig. Ett nej är ett nej, var på skalan en än befinner sig. Dessutom är allt under sju ett ointresse av sexuell kontakt. Och jag skulle vilja hävda att det inte är okej att ha sex med någon som inte är kåt. Kanske vill den ge sex ändå, men inte få själv, men det är i så fall något som den bestämmer. Den som är högst bestämmer aldrig vad den som är lägst borde göra.
 
Det som kan vara svårt med sex är att veta var den andra är någonstans på denna skalan. Jag är själv av åsikten att det alltid är värt att prata, eller ha något annat sätt att ge signaler och visa var ens intresse är. Det finns de som tycker att kommunikation inom sex förstör "magin", att en "får lita på att den vet var en har den andra och att den kommer att säga nej om den inte vill" men jag är skarpt skeptisk till det tankesättet. Nästan alla som har haft sex har i någon grad haft sex när de inte velat ha det. Det betyder inte nödvändigtvis att de har blivit våldtagna, men jag skapar hellre sexuellt intresse på andra sätt än att "chansa" på att den andra vill, för det är skitsvårt att säga nej, särskilt om en kanske bara behöver mer tid för att bli kåt. Det är aldrig värt att ha sex med någon som inte vill, även om den inser det under sexets gång och även om det var på dens initiativ. Och, ju mer gråzons-sex en har, desto mer vill jag påstå att förtroendet mellan individerna förstörs.
 
Finns det något rimligt i det jag säger? Är allt provocerande? Har jag bara fel?
 
Så ser mina tankar ut just nu. Jag kommer antagligen i mitt nästa inlägg att diskutera en annan skala som jag har funderat på - Skalan som går från en tanke och slutar i en förväntning. Stay tuned.
 
Love & Peace
 

Nyårslöften 2017, (inklusive hemliga!?), vilka utmaningar jag klarat och vilka som komma skall!

Så med årsslutet kommer även ett slut på tillfällen att klara vissa nyårslöften, och ett slut på de vecko-baserade nyårslöften jag har haft under året, men innan jag kommer dit kommer jag att prata om ett nytt koncept jag kört med: Ett hemligt nyårslöfte. Jag har alltså haft ett nyårslöfte utöver de 17 som jag publicerade förra året, och som jag av personliga skäl inte velat dela med mig. Ett löfte som dessutom allra främst fokuserar på min personliga hälsa och som är viktigare än något av de andra att klara av. Jag kommer att även till nästa år ha ett hemligt nyårslöfte.
 
Årets hemliga nyårslöfte var att... Sluta ha suicidala tankar. There, I said it. Jag har haft problem med självmordstankar sedan jag började grundskolan. För många är det säkerligen en jobbig överraskning, för andra är det kanske inte lika förvånande med tanke på hur mycket jag har pratat om att det är någonting en tredjedel av alla transpersoner kämpar med. Jag har aldrig agerat på tankarna och inte heller haft något som jag sett som självskadebeteende, men tankarna på att inte längre vilja leva har följt med mig så länge jag kan minnas och längre. Länge har jag levt för andras skull, vetskapen om hur jobbigt det skulle bli för andra om jag försvann har hållit mit stående. Även i mina gladare perioder har det räckt med att jag ska bli trött och tappa kontrollen över tankarna för att de ska komma tillbaka. Så det var mitt hemliga nyårslöfte för i år, att inte låta mig vilja dö och allra främst, att överleva.
 
Och... Jag har lyckats med det! Och då blir det kanske inte så konstigt att det här är mitt bästa år hittills? Jag kan säga att jag älskar livet, att jag vill leva och att jag ser fram emot att leva länge och allt vad det innebär! Jag är med på att det inte innebär att jag alltid kommer att vara lycklig, nej, ångest och oförutsägbara olyckor är fortfarande en del av livet, men jag tillåter inte längre mig själv att tänka i de banorna. Jag kan märka att jag tappar kontrollen över tankarna och jag har hittat verktyg för att kunna bryta mot det, alternativt se till att jag hamnar i säng innan jag sjunker för djupt in i dem. Så, gott nytt år på er, men allra främst gott gammalt år på mig! Att vilja leva ger också en massa insikter, att försöka sätta gränser och inte bete sig på sätt som förminskar en, vilket länge har varit en vana för någon som tycker om att ge kärlek till andra så mycket som jag gör. Jag har haft ett fantastiskt 2017, och 2018 kommer att bli ännu bättre! Låt oss njuta av det tillsammans! <3
 
Nu känns knappt de andra nyårslöftena relevanta, eller hur? Misströsta inte, här kommer dem!
 
Nyårslöften 2017 - 17 nyårslöften
 
  • Brodera och/eller sticka någonting (valfritt vad) - Avklarat (Eller ja, jag har stickat en av två strumpor, men alltid något!?)
  • Använd inte Facebook på mobilen (med undantag om jag blir tillfrågad, att kolla upp events samt utomlands) - Avklarat (Detta kommer jag att anamma till nästa år också, även utan löftet. Livet blir lättare utan slösurfande som stjäl tid, energi och uppmärksamhet!)
  • Mobilinternetfri söndag (kommer att stänga av Internet på mobilen varje söndag, undantag utomlands) - Avklarat (Jag ska nog inte köra detta som en heldagsgrej nästa år, men jag ska lämna mobilen i jackfickan lite oftare, och generellt försöka att ha den på mig mer sällan, särskilt i sällskap med andra)
  • Två helveganska dagar varje vecka - Avklarat (Jag kommer däremot inte att bli vegan. Dels finns det för lite veganskt snabblagat, men främst är det för att min kropp inte pallar baljväxter som gör det ohållbart för mig. Många veckor, särskilt på slutet, har känts som att jag har en oplanerad 5:2-diet)
  • Säg upp mitt kontrakt med Books on Demand - Avklarat (Thank god. Andra utkastet är mycket bättre ändå) 
  • Skicka in Legenden om Akárna - I jakt på en förlorad far till förlag - Avklarat (Sen bryr jag mig inte jättemycket om att jag inte blev publicerad, jag vet redan sätt jag kan förbättra andra utkastet på, även om jag inte kommer att lägga krut på det än på ett tag, första utkastet är fortfarande bra nog)
  • Skriv klart Legenden om Akárna - I jakt på evigt liv, version 2 - Avklarat (Det gick snabbare än jag trodde! Och jag gillar den!)
  • Få någonting publicerat/tryckt - Avklarat (Utanför Nätet av P.C.Wisdom. That's me! Helt klart årets häftigaste avklarade nyårslöfte. Bland det bästa jag har skrivit, dessutom, passande nog)
  • Skaffa Naturpass och/eller Grönt kort för klättring (för att klara något av 2016 failade löften) - Nog inte avklarat (Det visade sig att det inte finns Naturpass i Lund, haha! Men har fortfarande inte skaffat det där gröna kortet...)
  • Klara att göra plankan i 5 minuter - Inte avklarat (Har gått från 1.30 till 3 minuter i alla fall, så helt klart en förbättring!)
  • Kolla upp ryggen - Avklarat (Och den mår bättre numera, åtminstone när jag inte är på resande fot!)
  • Gör en synundersökning - Inte avklarat (Ren lathet, och att jag inte hittat något gratis på drop-in när jag kunnat, och att jag tror att jag egentligen inte har något synfel.)
  • Gör en hörselundersökning - Avklarat (Jag har visst inte problem med hörseln, däremot hade jag väldigt bastanta vaxproppar som nu är borttagna)
  • Defragmentera datorn - Avklarat (Datorn gjorde visst detta automatiskt då och då, haha!)
  • Rensa datorn på malware - Avklarat (Min lilla älsklingdator mår ovanligt bra just nu)
  • Läs en massörskurs - Avklarat (Och woops så hittade jag nya underbara vänner!)
  • Delta i estradpoesi - Avklarat (Och tog mig dessutom vidare till både regions-semifinal och därifrån vidare till regions-final! Detta ska testas flera gånger!)
 
Summa summarum: 14 av 17 löften avklarade! Det kan jag ändå vara nöjd med, med tanke på hur många det är!
 
Till nästa år satsar jag om möjligt ännu mer på skrivande! Nu släpper jag allt som är relaterat till träning, mat och saker som måste upprätthållas varje vecka. Så även om jag på ett sätt pressar mig ganska hårt, ger jag mig också mer möjlighet till att vara fri i hur jag lever.
 
Nyårslöften 2018 - 16 nyårslöften
  • Byt tandläkare (Och därmed sluta ha den tandläkare jag hade innan jag flyttade hemifrån för 11 år sen)!
  • Skaffa tandläkarförsäkring!
  • Testa kör (Och därmed besegra min sjunga-inför-folk-ångest som jag haft sen målbrottet)!
  • Skriv 10 noveller!
  • Skriv 10 dikter!
  • Skriv klart Legenden om Akárna - I jakt på den rätta vägen, utkast två!
  • Skriv klart Projekt Teara, utkast två!
  • Skicka Projekt Teara för publicering!
  • Sticka klart den andra strumpan!
  • Arrangera en munkfest! (Hade langosfest i höstas, och det blev en succé!)
  • Inte flyga! (Från att jag kommer hem från Skottland, dvs...)
  • Läs 20 böcker! (Favorit i repris från 2014, denna gången kanske jag klarar det?)
  • Rensa bort ägodelar jag inte behöver! (Mitt rum + Förråd)
  • Måla om minst en möbel! (Har två kvar av de tre som jag tänkte måla om i somras)
  • Se en balett live! (För hur kommer det sig att jag inte har gjort det innan!?)
  • Göra en seperat sida för skrivande! (Blogg, hemsida, Facebooksida, eller något annat? Någonstans att lägga upp texter på där de som är intresserade får läsa, istället för att göra sporadiska blogginlägg med det)
Så ser det ut! Planera gärna skrivdagar med mig, för nu ska pennor glöda! <3
 
Love & Peace

2017 - Year of writing

Så, ännu ett år, fyllt med nyårslöften och utveckling och äventyr, närmar sig sitt slut! Jag avslutar, passande nog, vad som nog har varit mitt livs bästa år i vackra och snygga Skottland!
 
Vad förknippar ni med det här året, egentligen? Ett första år med Trump som president och det går knappt en dag utan att han gör något nytt dumt. Ett år med ännu en ny Star Wars-film och fler superhjältefilmer än vad som går att komma ihåg namnen på. Ett spelets år, till skillnad från 2016, där det släppts fler briljanta spel än vad som får plats på en topp 10-lista.
 
2017 har varit mycket för mig, men ingenting av det tidigare nämnt. Det har varit lyckans år, oensamhetens år, ännu ett kulturår, nya vänners år, projektens år och engagemangens år. Men allra, allra främst har det varit skrivandets år, precis som titeln redan avslöjats! Spännande! Och hur har det egentligen gått med alla mina 17 (!?) nyårslöften. Men vi ska inte ta händelserna i förskott, så vi saktar ner lite.
 
En stor förändring som har skett är att jag har minskat på mitt slösurfande radikalt. Jag har tagit bort alla appar som har lett till onödiga distraktioner (jag tittar på dig Pokémon GO!), och sett till att helt sluta använda nyhetsflödet på Facebook. Jag har också slutat använda alla andra sociala medier. I små perioder kan jag bli understimulerad, men i det stora hela känner jag att jag lägger min tid på rätt saker nu. Jag tror att det har varit bra för mig att sluta slösurfa, för jag tror att det varit ett gift i min vardag. Jag spelar också i mycket mindre perioder nu än vad jag gjort innan, men det har nog att göra att jag prioriterat vänner och engagemang i större grad än tidigare.
 
När jag gick hos psykolog för två år sedan pratade vi mycket om hur jag ville vara, hur jag ville att livet skulle vara. Jag kom fram till att jag ville engagera mig mera, och att jag ville ha några nära vänner som jag kunde ha mycket kontakt med och sena uppesittekvällar med.
 
Så i år har jag engagerat mig i Queer frulle, VarGlad-Spexarna, Fantastisk Filmfestival, MaffiaSverige och fortsatt att hålla i filmkvällar hemma och även (om än i mindre grad än fjol) några spelkvällar och andra festligheter. Jag har också stått på scen och läst, både i samband med skrivarlinjen som jag läser och utanför. På ett sätt finns det mycket mer som jag vill engagera mig i, det som ur ett större perspektiv känns "viktigt" och som passar mina politiska värderingar bättre, men jag tror istället att jag kommer att behöva tagga ner lite till nästa år och kunna lägga mer krut på det som jag engagerar mig i istället. Även om jag har varit otroligt glad i år, märker jag ändå fortfarande av den stora kraschen jag hade för två-tre år sedan ibland och jag tror att det finns en risk att jag kraschar igen om jag inte sorterar upp mitt liv och vad min energi går till. Och till vilka vänner jag vill lägga den energin på.
 
 
Jag har redan många vänner, både nära och mindre nära, så det har varit svårt att motivera och prata om den ensamhet som jag har känt de senaste åren. Jag började tro att det var någonting som inte skulle gå att bli av med innan jag hittat den primära partner som jag söker, den som jag kan prioritera och obehindrat ösa all min kärlek på, flytta ihop med och förhoppningsvis skaffa barn med. Samtidigt vill jag inte heller lägga den pressen och de förväntningarna på någon, att bara för att jag tycker om den så hamnar den automatiskt i facket "den primära partner jag söker". Jag tror att några år av relationsanarkistiska erfarenheter har gjort det lättare för mig på den fronten. Att inte lägga de förväntningarna på andra har å andra sidan gjort att jag gärna håller tillbaka gör mitt yttersta för att inte bli kär i någon som jag inte tror att känslorna är besvarade av. Det gör nog också att jag generellt är försiktig med att närma mig andra människor, för ingen förtjänar att bli ett objekt för någon att uttrycka sitt behov av att visa kärlek på. Ändå har jag hittat små frön som jag försiktigt låtit gro och som har växit till att bli stora stjärnor. Det visade sig att de inte var den sol som jag söker att kretsa kring, men de har fått mig att sluta känna mig ensam till den grad att det inte längre känns särskilt viktigt för mig att hitta den där solen snart. Nu hoppas jag bara på att jag kan hjälpa dessa stjärnor att fortsätta lysa så starkt som de gör, och att de fortsätter att lysa över mig, även när jag hamnar i skugga.
 
Men, samtidigt skulle jag säga att det här året var mitt bästa någonsin redan innan jag träffade dessa fantastiska stjärnor. Jag har jobbat mycket med att hantera och förstå min ångest och vad som kan skapa den och hur jag kan arbeta mig ifrån den. Jag kommer att gå närmare in på det i mitt nästa inlägg, där jag pratar om nyårslöften. Jag har i alla fall lärt mig att börja tycka om livet, att börja tycka om mig själv. Jag ser en poäng i att hitta drivkrafter som utgår från min vilja och inte andras, och att sätta gränser och förväntningar på vad jag vill få ut av mina relationer med andra. Det är svårt, men jag känner att jag börjar hitta tillbaka till den självkänsla och det självförtroende som långsamt har brutits ner de senaste åren (och egentligen aldrig kanske varit särskilt bra). Att byta namn var någonting som lyfte mig väldigt mycket, jag älskar mitt nya namn och ångrar inte en sekund av att ha bytt. Tänk att det går att ha ett namn som gör en faktiskt glad att höra!? Att färga håret var också en upplyftning, jag har nog aldrig känt mig så snygg som jag gör numera ^.^
 
Och även om det har varit ett väldigt lyckligt år och jag har mått väldigt bra, är det värt att påpeka att jag fortfarande har mina dippar och att allt inte har varit bra. Både min idol Chester Bennington och min älskade katt Link har gått bort under året, och jag sörjer de båda fortfarande. Jag har haft korta stunder av hjärtekross och för mycket stress och utmattning. Men jag har kunnat hitta tillbaka till mig själv hyfsat snabbt ändå! Det finns så mycket i mitt liv som ger mig glädje och energi nu, och människor som lyfter mig när jag faller. Så det är kanske ändå inte så konstigt att det här varit mitt  absolut lyckligaste år hittills.
 
Så trots allt detta - Varför blev det skrivandets år?
 
Hade det inte varit för skrivarlinjen och det klimat som jag tänker att de flesta folkhögskolor främjar, skulle jag aldrig ha kunnat hitta en så stor del av mig som skrivandet nu har blivit. Jag älskar att skriva och jag gör det bättre och mer hela tiden. Det är inte längre att jag sitter med Akárna-trilogin några perioder om året, utan jag skriver längre och kortare noveller, en ny roman, dikter, spex-manus. Människor jublar när jag går på och av scenen efter att ha dragit en slam. Jag fick min första förlagspublicering, min Utanför Nätet, en berättelse som jag fortfarande är nöjd och stolt över. Jag brevväxlar via mail i en konversation som har tagit sig förbi 100.000 ord på bara några månader. Mina mappar med noveller och dikter är tilräckligt stora för att bli ett portfolio och jag kan nu med glädje se mig som både poet och författare nu. Jag kommer antagligen att fortsätta gå på skrivarlinjen när jag återupptar lärarrollen, för än kan jag inte se mig släppa taget om den underbara kreativitet som råder där. Att sagda stjärnor även de är fantastiska skrivare är bara grädden på moset ^.^
 
Förväntningar på 2018. Jag trodde helt ärligt att jag aldrig skulle leva till att fylla just 28 år, så på det sättet känns det här året som att lite vad som helst kan hända, på ett bra och befriande sätt! Jag hoppas att jag får behålla de nära vänner som jag har nu och att jag kan komma närmare de som har stått mig nära men som har glidit bort med åren. Och så hoppas jag på att jag hittar ännu fler vänner, nära och inte! Jag hoppas också på ett år av engagemang och att jag känner att jag lägger min energi på rätt saker. Och så vill jag skriva mycket mer, såklart! Återigen kommer många av nyhetslöftena att handla om skrivande, men i stora drag vill jag ställa upp på poetry slam igen, få någonting mer publicerat och skriva på mitt nuvarande romanprojekt till jag känner mig nöjd med det. Just det, och transutredningen lär börja under årets andra halva! Det kommer minst sagt att bli spännande.
 
Jag kommer att skriva ett seperat inlägg för nyårslöftena den här gången! Så stay tuned!
 
Jag hoppas att ni har haft ett bra 2017 och för att ni får ett ännu bättre 2018! Tack för att ni läser det jag skriver och för att ni finns i mitt liv <3
 
Love & Peace

30 nya sanningar om mig själv!

Så för fem år sedan gjorde jag en lista där jag skrev 30 nya sanningar om mig själv: http://akarna.blogg.se/2012/october/
 
Det är spännande hur sanningar kan förändras, för det är helt klart saker om mig själv på den listan som inte är sanna längre. Men, än så länge är jag av åsikten att alla människor förändras och blir nya människor inom loppet av fem år, så därmed tänkte jag även skriva en nya lista med sanningar! Denna gången kanske lite mer personligt och privat, men desto mer spännande att se hur det förändras med åren.
 
 
1. Jag lärde mig alfabetet baklänges utantill när jag var fyra år.
2. Jag är pansexuell, ickebinär och polyamorös.
3. Den enda gången jag varit på väg att ha sex med mer än en person samtidigt fick jag panikångest.
4. Jag har sovit helt naken de senaste åren för att jag varken gillar pyjamas eller mjukisbyxor.
5. Om någon utför oralsex på mig måste jag hålla personen i handen.
6. Jag har hoppat från tio meter, och från tre kilometer.
7. Ingen såg mig gråta från 10 års ålder till studenten.
8. Har känt mig redo för att skaffa barn sedan jag var 20, men tenderar att kära ner mig i människor som inte vill ha barn.
9. I mellanstadiet roade jag mig med att se hur lila jag kunde göra mitt ansikte genom diverse metoder.
10. Min personlighettyp är just nu INFJ.
11. Jag har svårt för människor som pratar högt och människor som talar om åsikter som om de vore sanningar.
12. När jag tog min lärarexamen hade jag ett vaniljcolatorn på 200+ burkar, men har nu slutat dricka läsk.
13. Jag får ofta ångest av att sjunga inför andra men det blir bättre.
14. Jag har sprungit ett halvmaraton på under en och en halv timme.
15. Jag har aldrig kunnat hjula, trots att jag examinerat i det.
16. Det längsta jag varit vaken är 48 timmar.
17. Jag fångade alla 151 Pokémon i Pokémon röd, men nu har jag sålt det.
18. Jag vill lära mig arabiska, tyska, japanska och teckenspråk, i den ordningen.
19. Jag har alltid tittat mig i spegeln på morgonen och tänkt att jag sett bra ut.
20. Jag har alltid varit rädd för att skaffa husdjur för att jag aldrig kunnat sluta tänka på att jag kommer att leva längre än dem.
21. Jag älskar att stå ute i stormar.
22. När jag var sex år sa min mor att jag inte skulle vara homosexuell, efter att jag sagt att jag var det.
23. Jag har blivit sexuellt trakasserad av både män och kvinnor, och har också själv trakasserat.
24. Jag lärde mig knyta skosnören vid femton års ålder.
25. Kroppskontakt får nästan alltid allt att kännas bättre.
26. Om jag har mått väldigt bra i en eller några dagar kan jag vakna upp utan att känna någonting, ibland i en hel dag, men jag vet att det går över.
27. Jag tycker om att röka, men har aldrig köpt något.
28. I lågstadiet lyssnade jag på samma Mamma mu-band i flera år, innan jag skulle sova.
29. Jag är allergisk mot katter, men har katt.
30. Jag har videos på Youtube som jag sätter igång när jag känner att jag behöver gråta men inte kan på egen hand.
 
Love & Peace
 

Fear of missing out, stressen över att alltid vara tillgänglig

Höstens färger skiner vackrare än någonsin, och även om mörkret kommer snabbare är det en utmärkt tid att bryta sig loss från sitt huvud genom att få ner ord på ett papper eller gå ut och andas lite. Själv har jag en ovanligt njutbar start på november, med en blandning av super-socialt spexande med bra folk och ensamtid på mitt rum, där jag ligger och läser och skriver brev som gör mig så glad att vill stiga upp tidigt och ta tag i varje dag.
 
Under året så har jag arbetat hårt med att få kontroll över mitt internet-beroende och jag känner att jag mår bättre ju mindre onödigt surfande jag håller på med. Att ta bort nyhetsflödet på Facebook, alla onödiga appar på mobilen och att dessutom stänga av internet på mobilen på söndagar, har fått mig att mer kunna titta ut i den fysiska världen, ut ur min bubbla. Samtidigt, med minskande av sociala medier kommer även minskande av koll på sina vänner.
 
Visst, vad som händer mina vänner (dvs de som Facebook valt ut) på daglig basis kan jag klara mig utan. Jag märkte hur förändringen först fick mig att känna mig understimulerad, men efter några dagar var det ingenting som jag saknade. Sedan insåg jag att jag missade vad som hände i världen. Politik i Sverige såväl som internationellt fick jag alltid reda på genom Facebook. Det tog kanske en månad innan jag skaffade appen Omni som nu uppdaterar mig på viktiga händelser. Vad finns då kvar, någon månad efter att jag tagit bort Facebook-flödet? Jo, små bitar min fomo, fear of missing out, rädslan av att missa någonting, sitter kvar. Och det har fått mig att fundera på hur farligt det egentligen är för hälsan att alltid förväntas vara tillgänglig. 
 
För vad händer om någon vän gifter sig, skaffar barn, lyckas med något stort eller (let's hope not) går bort? Kommer jag fortfarande att få reda på det, när mina vänner vant sig vid att lägga upp allt på nätet och förväntar sig att det når alla?
 
För några dagar sedan fick jag höra att skvaller i sin grund inte är dåligt, att dess funktion är att ge oss människor information och hålla oss uppdaterade. Det har lätt fått en dålig vibb i dagligt tal, för att vi inte litar på att det som sägs om oss själva och andra inte skulle kunna skada någon. Vi vill inte heller att andra prata om oss utan att vi vet vad de säger. På sätt och vis antar jag att Facebook-flödet fyller samma funktion som skvaller, men offline är skvaller det enda sätt för mig att få veta någonting.
 
Så om jag, som tagit bort Facebook-flödet, fortfarande är rädd för att missa saker, hur är det inte då för alla de som scrollar i sitt flöde varje dag? De som, under sociala sammanhang, tar upp sin mobil och kollar om det hänt något nytt sedan senast, istället för att umgås. De som säger "som sagt" och syftar på något de skrivit på Facebook. Hur stressade blir de inte av att alltid vara tillgänglig, online, uppdaterad?
 
Jag såg i somras en mamma som hade ögonen på sin mobil när hon cyklade framför sitt barn och jag fick en klump i bröstet. Är det den här framtiden vi har framför oss? Kommer nästa generation att vara ännu mer stressade än den förra? När kommer vi att börja begränsa hur många intryck och hur mycket stimuli vi får varje dag? När är det för sent? 
 
Jag kämpar för att bli av med mina beroenden och att sluta stänga in mig i mitt huvud eller slukas av internet, men jag önskar också att normerna förändras. Att det slutar ifrågasättas att inte ha Facebook eller smartphone, att det inte är okej att ta upp mobilen för att svara på ett meddelande mitt i ett samtal (om det inte förvarnats om åtminstone), att inte ha mobilen i fickan. Att det är okej att inte alltid vara tillgänglig. Att ett fördröjt svar det inte är ett tecken på att en inte bryr sig.
 
Det är extra lätt att slukas av mörkret i höstrusket, men snälla, glöm inte bort att andas.
 
Love & Peace

Omklädningsrum

För några inlägg sedan skrev jag om hur problematiskt det är att vara transperson, i synnerhet ickebinär, i många idrottssammanhang (i samma inlägg där jag var euforisk för att kodas kvinnligt av främlingar). Även om jag har tappat mina träningsrutiner av diverse anledningar, bestämde jag mig idag för att åka tåg till min favoritklätterhall. Främst för att träffa en god vän men också för att se ifall min förfallna kropp fortfarande klarade av de leder som den så smidigt (eller?) bemästrade för några år sedan (spoiler: det mesta gick bra).
 
Klättring är en väldigt könsneutral fysisk aktivitet i förhållande till mycket annat. Kromosomer och biologiska förutsättningar är liksom inte aktuellt när det handlar om smidighet och att bemästra balanserna i sin kropp. Rå fysisk styrka kan bara hjälpa dig så långt. Kanske är det en av anledningarna till varför jag trivs så bra med klättring.
 
Däremot, precis innan jag steg in i klätterhallen så var jag tvungen att ta ett beslut: Vilket omklädningsrum ska jag byta om i? På tågresan funderade jag på detta flera gånger, det är så sällan numera som jag sätter mig i situationer där jag tvingas placera mig i det binära köns-facket att jag blir förvirrad av hela grejen. Å ena sidan känns damernas "mer rätt", men jag har aldrig bytt om där (iallafall om jag inte känner de där inne sedan tidigare) och rädslan för blickar/tankar/kommentarer tar liksom över innan jag ens har hunnit fundera på om jag faktiskt ska ta tag i det. Å andra sidan känns herrarnas "mer fel", men jag är åtminstone van vid att passera som man och även om jag tvingas låtsas vara någonting jag inte är bekväm med, kan jag göra det för att inte göra andra obekväma.
 
Jag var dessutom tjugo minuter sen till klättringen och tänkte att rummen skulle vara tomma.
 
Det blev alltså herrarnas. Jag går in, får ögonkontakt med någon annan som är där inne och byter om, hälsar artigt (dvs nickar helt tyst) och går till ett hörn för att byta om så snabbt och osynligt som möjligt.
 
Först säger den enda andra personen att jag antagligen har hamnat i fel omklädningsrum. Jag säger "Yes, I know, it's a mess" och försöker att inte dra till mig uppmärksamhet, men jag känner hur blicken liksom bränner genom min rygg när jag klär av mig. Personen fortsätter och påpekar att det är fyra till snubbar som byter om i samma omklädningsrum. Jag minns inte vad jag svarade på det, om jag sa "sorry" eller om jag bara svor för mig själv över mitt val av dagens underkläder eller vad som hände. Den andra i omklädningsrummet var säkert välmenande och lät mest förvirrad, men det var tydligt att min närvaro gjorde någon obekväm. Jag tog alla mina saker och gick ut. Klättringen i övrigt gick som sagt bra.
 
En del av mig vill verkligen jubla över ännu en situation där jag inte kodas som man, ett bevis på att det faktiskt går att göra saker i väntan på de tre år det tar från ett inskickat papper till att faktiskt transvård påbörjas. Att jag har makt över min egen kropp på ett sätt som jag ofta känner att jag inte har. Det händer att folk kallar mig "lady" och "fröken" och "miss" på stan och det får alltid fjärilar att slå sina små söta vingar mot insidan av mitt bröst, som när en fick precis det kortet som en ville ha i Pokémon-boostern. Små saker som kan göra väldigt mycket (precis som att andra ord kan förvandla fjärilarna till tjära och trycka ner dem i fötterna så att de nästan klibbar fast i asfalten).
 
En annan del av mig inser att -fuck- jag är helt jävla lost nu. Jag vågar inte ta steget fram till ett omklädningsrum där ovan nämnda risker finns. Jag är inte välkommen tillbaka till det omklädningsrum som jag en gång till kunde få byta om ifred i. Åh, ljuvliga Flex-omklädningsrum där vem som helst får byta om, varför finns du inte överallt?
 
Och då kanske du undrar:
- Men Juna, är inte du ickebinär? Varför trivs du så bra med att bli feminint kodad? Du borde ju vara lika bra med båda sidorna.
 
Varav jag svarar:
- Vad som helst för att slippa dysfori.
 
Also, sa jag att jag träffade Sophie Labelle, skaparen av ovan web-comic? Cuz I totally did <3
 
Love & Peace

En sång i natten

Flickan från drömmen hon stod där så klart, med friheten upp i sitt hår.

Att detta var kärlek det var uppenbart, det kändes i topp och i tår.

Med vett och sans bortom all rim och reson, de låg där den mörkaste natt.

Då dansade de som en gemensam person, tills flickan blev alldeles matt.

 

När hon vaknade satt hon där själv.

Händerna dränkta i snö.

Kroppen var kall och hon undrade nu,

Om allt som var kvar var att dö.

 

Men minnet av flickan det höll henne varm.

När hon tills sig dragit den varmaste arm.

Det fick henne att stå.

Det fick henne att gå.

Så hon till slut skulle finna hennes barm.

 

Mannen med blicken han stod där så klart, med leendet syftande hit.

Att detta var kärlek det var uppenbart, så långsamt hon sträckte sig dit.

Med fnitter och skratt bortom stjärnor och sol, de levde tillsammans var dag.

Tills allt som var kvar var en slips och en kjol, och några sista andetag.

 

När hon vaknade satt hon där själv.

Fötterna begravda i sand.

Kroppen var varm och hon undrade nu.

När hon näst skulle hålla hans hand.

 

Men minnet av mannen det höll huvet svalt.

När hon svettades så det var helt fatalt.

Det fick henne att stå.

Det fick henne att gå.

Till de som hon älskade så radikalt

 
- Lyn Raste, Legenden om Akárna - I jakten på evigt liv
 
Love & Peace

Internetberoende

Detta inlägget kommer alltså tackla internet- och mobilberoende och hur det drabbar mig, alla andra och typ hela mänsklighetens framtid. Det är helt klart ett tungt ämne och även om jag känner att det rätta formatet för denna är på Facebook så tänker jag att det här är någonting som ska vara lättåtkomligt, varav bloggen.
 
Lite tillbakaspolning till i höstas. Jag kommer prata om Pokémon GO, men samma sak gäller för Facebook, Instagram, Snapchat och all annan social media. Pokémon GO var en fluga. Jag spelade Pokémon GO väldigt mycket och använde ursäkten att det fick mig att röra på mig mer (vilket stämde) till att spela spelet praktiskt taget varje sekund som jag spenderade utomhus, inkluderat i sällskap med andra, inkuderat andra som inte spelade Pokémon GO. Jag tänker mig att redan här känner många igen sig. Jag fick som tur var en tillsägning och jag insåg där att mitt internetanvändande hade gått till en överdrift där det inte längre var hälsosamt trots mina intressen och att det påverkade mina relationer negativt.
 
Så jag började internetbanta. Steg för steg. (Det gör jag fortfarande)
 
Det allra första som jag gjorde var att bestämma mig för att inte spela mer Pokémon GO i sällskap med andra och sluta spelet helt så fort jag hade alla Pokémons som jag kunde få. Detta höll jag och i november lyckades jag äntligen träna upp min Dragonite och hade därmed allt som jag behövde. Inte utan motstånd dock. Jag blev lätt irriterad på ingenting när jag visste att jag var i ett område som kunde innehålla Pokémons som jag behövde, men tillät mig inte att öppna appen i och med sällskap. Helt klart ett varningstecken på beroende, inser jag i efterhand.
 
Sen spelade jag inte förrän Gen 2 och därmed massor av fler Pokémons släpptes och jag tänkte att jag återigen skulle fånga alla och var tillbaka in i den fällan (fortfarande inte i sällskap, dock). Vid det här laget hade de infört en grej som gjorde att jag var tvungen att logga in varje dag för att kunna få en chans att få en ny Pokémon i slutet på veckan. 220 i Pokédexet senare och jag insåg vad jag höll på med och vad appen gjorde med min hälsa (främst sänkte den volymen på min musik i hörlurarna och sänkte därmed även min livskvalité), så jag bestämde mig för att sluta spela. Nu, i samband med det här inlägget, har jag avinstallerat Pokémon GO.
 
Men Pokémon GO är bara en liten del av vardagen och den påverkar inte särskilt många människor idag, tillbaka till den stora boven: Social media.
 
För ett gäng år sedan insåg jag att jag spenderade för mycket tid på Facebook. Jag började med att installera appen och det gick sådär. Nu, i vintras och i samband med Pokémon GO-bantandet, skapade jag två nyårslöften för mig själv: Använd aldrig Facebook på mobilen och stäng av Internet på mobilen på söndagar.
 
Båda två går ganska bra, med undantag av när det är väldigt opraktiskt att inte använda mig av det (som när folk behöver få tag på mig eller information uppdateras på event).
 
Jag har näst intill inga appar på min mobil som gör att jag kan slösurfa om jag inte är hemma/har wifi tillgängligt. (Quizkampen tho, när folk utmanar mig). För det är just det - slösurfandet - som är det farliga. Det och den konstanta uppkopplingen.
 
Vet du hur ofta du är uppkopplad? Vågar du ta reda på det? Jag har inte gjort det än, men om du har en bra app eller liknande som kan hålla koll på det så vore det kanon så att jag få ner mitt Internetanvändande ytterligare.
 
Ofta försöker jag att låta bli uppkopplingen och bara titta mig omkring, se hur många runt om mig som är uppkopplade. Förra veckan
 
Idag släppte min "insikter om livet"-människa en ny video om ämnet där han pratar om det farlig med att konstant vara uppkopplad och slösurfa. Check it out!
 
https://www.youtube.com/watch?v=czpyx0sUrUU
 
TLDR: Det finns ett test för att se hur beroende du är (Jag fick 38 av 100 vilket ändå är ett tecken på att jag rör mig på rätt håll men fortfarande har en bit kvar) och han förklarar lite forskning som har gjorts i ämnet.
 
Det viktigaste att veta är att DU MÅR DÅLIGT AV ATT PASSIVT SURFA. Alltså när du bara scrollar eller trycker på länkar utan att ha något direkt syfte med det. Det försämrar din psykiska hälsa och om du inte redan är deprimerad så kan det leda dig, om du är det så blir det svårare att ta dig ur.
 
Kära vänner. Tänk på vad ert konstanta Internetanvändande gör med ert psyke och era relationer. Jag vet själv att jag använder Internet i en alldeles för hög grad och jag kämpar med att ersätta det med saker som faktiskt får mig att må bra.
 
Jag har skrivit en novell på temat som kommer att publiceras under sommaren, mer om det senare. Det finns en karaktär där som kämpar för att avsluta människors beroende till Nätet, samtidigt som hen själv älskar spel och allting vad tekniken har att erbjuda. Trots att det inte är huvudkaraktären är det ofta den karaktären som jag ser mig själv som, och den jag strävar efter att vara.
 
Låt inte Internet göra er till zombies.
 
Love & Peace

Ventilationspoesi

Du gick förbi mig

Jag har inte sett dig på

Åtta år

 

Känner du ens igen mig

Jag vet att du inte har glömt mig

Förlåt

 

Allting brinner i mig

Att du så lätt kan dra upp

Gamla sår

 

Tiden sliter itu mig

Jag kan inte sluta tänka

Förlåt

 

Låt mig förklara

Låt mig inte förklara

Älska mig

Hata mig

 

Jag har aldrig behandlat någon så illa

Jag ville dig aldrig något illa

Förlåt

 

Du ville att jag skulle lova

Jag känner inte oss längre

Vi svider

 

Kanske vill jag ge oss en chans

Kanske vill jag bara säga

Förlåt

 

Love & Peace 

 


Skratta tills ansiktet brinner

Skratta tills ansiktet brinner


Av: Juna Henriksson


Ordspråksboken 6:18-19

Lik en galning som skickar i väg

bränder och pilar och död

är den som lurar sin vän

och sedan säger: Jag skämtade bara!


CW: Mobbing, fysiskt angripande.







Det finns en märklig grej som de gör på min skola.

“Lina!”, ropar någon bakom mig.

Jag vänder mig om och ser hur ett gäng börjar skratta.

“Äsch! Jag skämtade bara!”

Hela tiden händer detta. Någons slösade uppmärksamhet blir punchlinen i skoldagen. Det säger något om hur kul det är att gå i högstadiet.



bussen till skolan är det några killar som sitter runt om mig.

“Lina! En smart kille, en smart tjej och jultomten hittar ett mynt på marken. Vem plockar upp det?”

“Jag vet inte”, svarar jag ointresserat.

“Den smarta killen såklart! De andra finns ju inte!”

“Mhm.”

“Men kom igen, va! Har du ingen humor eller?”


När vi går i korridoren på skolan, ser jag hur en bild är uppsatt på alla anslagstavlor. Henrik, som går bredvid mig, skrattar när han ser dem. Det är en bild på mig i underkläder, med ett leende och en fånig pose. Den togs på ett scoutläger i vintras, jag har ingen aning om hur någon lyckats få tag på den. Den är dessutom prydd med en annons, som har mitt faktiska telefonnummer.

“HOMOSEXUELL LESBIAN SÖKER LIVSFRÄNDE. RING 0733-435782 FÖR ATT FÅ DIN LIVS CHANS MED LINA!”

Jag drar ner alla lappar jag ser, varpå Henrik irriterat går fram till mig.

“Men vad fan, Lina, har du sand mellan benen eller? Du måste släppa loss lite om du ska få någon att tycka om dig!”


Det är rast och jag är nere i skolans källare och spelar biljard tillsammans med min vän Lovisa. Två killar kommer in, Rasmus och Viktor. Två som jag har varit på gymmet med de senaste veckorna. Det händer att jag står och röker med dem ute i skogen också. Jag ser hur de självgott tittar på min mörkhyade vän och jag anar oråd.

“Tja! Jag tänkte att det är min tur att spela nu!”, säger Rasmus.

Han skrattar och det gör Viktor också, utan att säga någonting.

Jag räcker över min kö till honom och signalerar till Lovisa att hon måste dra. Hon tittar på mig i ögonen, sedan killarna, sedan mig igen. Därefter nickar hon, lägger sin biljardkö på bordet och lämnar rummet.

Rasmus ler nöjt, som om det var mig han ville vara ensam med hela tiden.

“Kom igen, Lina, ta det lugnt! Jag vill bara testa några nya grepp som jag har lärt mig!”

Jag backar defensivt när han går mot mig och till slut står jag intryckt i ett hörn. Jag gör inget motstånd och låter honom göra ett strypgrepp på mig samtidigt som hans fria hand trycker på mitt höftben. Jag säger ingenting och tänker att ju mer jag stretar emot, desto mer skulle det hetsa upp dem.

Rasmus knuffar mig till Viktor, som tar tag i mina axlar och drar mig baklänges ner i marken så att jag ligger över honom på biljardbordet. Hans ben låser sig fast runt min mage och hans armar håller om min bröstkorg.

Jag blir helt snurrig och de drar upp mig på borde och Viktor lägger sig återigen under mig för att att kunna hålla fast mig. Han trycker åt hårdare och det gör ont i både mage och bröstkorg nu.

Rasmus tar upp en biljardkö och kritar den med ett brett leende. Jag ger efter för paniken och även om jag inte skriker så försöker jag ta mig loss med alla mina krafter, utan att komma någonstans. Rasmus skrattar och slår med biljardkön på min mage, som för att få mig att lugna ner mig. Sedan kör han in biljardkön i mig, genom mina kläder. Jag håller emot tårar och ljud, jag tänker inte ge dem den njutningen.

Samtidigt som Rasmus till slut slutar, kliver skolans fritidsledare in i rummet.

“Vad gör ni här, egentligen? Har inte ni lektioner att gå till?”

Jag märker att jag är fri från Viktors grepp och springer ut ur rummet, utan att säga något eller se någon i ögonen. Jag springer till min lektion, blir utskälld för att jag är för sen och sätter mig sedan och pluggar.

När det är lunch möter Viktor och Rasmus upp mig i matsalen.

“Du tog väl inte illa upp innan, Lina?”, säger Rasmus och lägger armen om mig. “Vi skämtade ju bara!”

“Nädå”, säger jag. “Det är lugnt.”


När skolan är slut står jag och Lovisa och väntar på bussen. Jag rotar lite i min väska för att kontrollera att flaskan som jag lyckades få med mig från kemin fortfarande ligger där.

Henrik kommer fram och riktar sig mot Lovisa.

“Fan, Lovisa, jag hörde det bästa skämtet idag! En smart kille, en snygg neger och jultomten hittar ett mynt som ligger på marken. Vem-”

Jag avbryter honom genom att tömma flaskans innehåll över hans ansikte.

“Men vafan Lina?”, utbrister han.

“Det är lugnt, Henrik, jag bara skämtade!”, säger jag med ett brett leende.

Henrik tittar förvånat på mig, sen börjar han skratta.

“Fan, jag som trodde att du inte hade någon humor!”

Jag tar snabbt upp en tändsticka och tänder fyr.

 
Love & Peace

Lite av Eris bakgrundshistoria

Jag skrev en liten inofficiell flashback för Eri, karaktären som mitt förra inlägg handlade om. Mycket av mitt tänkande just nu går ut på att skapa världen som Projekt Teara ska utspela sig i och jag försöker att fördjupa mig i mina karaktärer. Det är skönt att äntligen ha en helt annan värld att fantisera om en den som trilogin utspelar sig i (Igår var det dessutom fem år sen jag blev klar med första versionen av första boken!), samtidigt som jag fortsätter att redigera andra boken. Troligen kommer jag att ta en paus från Akárna-trilogin när jag väl känner mig nöjd med första och andra boken och istället lägga min kreativitet på nya texter. Jag inser att jag måste ta tag i att skriva mer estradpoesi om jag ska kunna uppfylla det där nyårslöftet. Nåväl, Eris tillbakablick!

 

Kommer du ihåg hur vi träffades?


Jag hade precis fått se Monstret för första gången. Det var strax innan jag hittade dig som jag med mina egna ögon skulle få se någon dö. Ett litet barn, antagligen inte ens tillräckligt gammal för att förstå att en kvinna i en maskin skulle kunna vara någonting farligt. Visst hade jag sett dessa maskiner förut, men det var någonting som gjorde att jag direkt förstod att detta var i en helt annan liga, att detta var ett Monster medan de andra bara varit ondskefulla människor i maskiner. Antagligen var det Monstrets iskalla blick, som att det skulle kunna göra precis vad som helst utan att det spelade någon som helst roll.

Jag skrek på barnet. “Vad gör du? Spring därifrån!”

Jag försökte att hindra det trots att jag redan hade förstått att det var för sent.

Monstret hade med en av sina järnhänder lyft upp barnet, som då började skrika ett hjärtskärande skrik av desperation, det där skriket som barn gör ifrån sig när de vet att det finns någon som älskar dem i närheten och som kommer att rädda dem. Ett skrik som följdes av ben som krossades och sedan var allting så tyst att mina andetag lät som en orkan i mina öron.

Monstret vände sig om och tittade på mig med en likgiltlighet som fick mina ben att vika sig. Hade det inte varit för ett gallskrik, antagligen från någon som tagit hand om barnet, så hade jag aldrig tagit mig därifrån. Jag klarade inte ens av att titta på när Monstret valde att prioritera den skrikande människan framför mig, eftersom mina ben plötsligt fylldes med adrenalin och jag sprang därifrån för allt som mina lungor klarade. Jag sprang genom en skog som jag aldrig hade varit i förut. Törnar sårade upp mitt ansikte och blod blandades med mina tårar. Jag sprang utan att veta vart jag var påväg och till slut försvann skogen och jag tappade fotfästet i en sluttning. Rullande for jag ner för en backe och när världen slutade snurra såg jag dig.

Det var din hemliga träningsplats och just nu stod du och kämpade för att inte bli distraherad av mitt oväsen. Pilen missade tavlan som du siktat på och du fick ur dig en suck innan du vände dig mot mig.

“Du ser ut som skit”, var det enda du sa innan du vände dig om igen för att ge revansch på tavlan.

Jag tittade förstummat på dig. Det var inte som att du inte brydde dig, du var bara helt säker på att vi var gömda där, att ingen ondska i världen skulle hitta dit. En självsäkerhet så orubblig att en plötslig känsla av trygghet trängde sig in i mitt panikslagna hjärta. Jag började gråta okontrollerat, men det hindrade inte dig från att sätta nästa pil i tavlans mitt. Att se dig stå där med sådan målmedvetenhet fick mig att förstå att allt inte var förlorat än.

 Love & Peace

Projekt Teara

Jag har börjat finurla lite på en ny roman. Ifall det blir så att jag vill gå ett andra år på skrivarlinjen, behöver jag ett heltidsprojekt att arbeta med. Jag har skrivit lite karaktärer, några få scener och en övergripande plotline. Såhär ser skissen för en inledningsscen ut! Väcker det någon form av nyfikenhet och intresse? :-)
 

"Eri.

Ett steg framför det andra, tyst men snabbt. Jag ser Vio springa på andra sidan. Mellan oss rör sig Monstret genom staden. Monstret som sett till att de slavar vi har blivit inte kunnat bryta sig loss. I denna värld av mörker är det Monstret som släcker alla ljusen.

Monstret vaktas av två soldater, Trish och Cait. Jag vet vad just de heter för att det alltid har varit de som sett till att Monstret får assistans om någonting skulle gå fel. Monstret rör sig framåt med stora, tunga steg och efter vad jag har sett har det redan dräpt sex stadsbor. Ingen av dem verkar ha sett oss än, och om vi ska ha minsta chans att klara av det här så måste det förbli så.

Jag drar upp mitt armborst och  gör mig redo. Innan jag avfyrar slänger jag en snabb blick på Vio. Hon är fullt fokuserad på sin båge och jag hinner tänka på den första gången jag såg henne med den och hur hennes tankar då var på någonting helt annat än krig och sorg. Sen lossar jag strängen och pilen borrar sig in i halsen på Trish.

Cait lägger märke till det och försöker att varna Monstret, som går framför de två, men hinner inte ge någon order innan Vios pil borras in i hennes axel. Jag lyckas snabbt att rädda situationen genom att skjuta ytterligaren en pil som träffar hennes öga och gör att hon inte klarar av att skrika.

Inte utan att Monstret lägger märke till när Caits kropp dunsar i marken. Blod rinner ut i den vita snön. Dynamiten som Vio sedan kastar mot Monstret hinner inte komma långt innan Monstret skjuter en blixt som får den till att smälla av och allt jag ser i explosionen är hur Vios kropp flyger iväg och jag förstår att det är nu eller aldrig som det gäller. Jag fattar att vi inte kommer att kunna fira det här tillsammans och jag tänker verkligen inte fira det här utan dig. Om det ens kommer att finnas någonting att fira.

Jag tar upp en egen dynamitgubbe och tänder på den samtidigt som jag smyger mig närmare Monstret. Jag tänker inte ta några risker, så jag ser till att vara det sista offret i Monstrets fruktansvärda historia."
 
Love & Peace

RSS 2.0