Juna, vem är det?

Namn alltså. Det är en stor del av ens identitet, någonting som vi får tilldelat från födseln och därefter presenterar oss med fram tills det står på vår eventuella gravsten.
 
Nu är det ett nytt år. Nya förväntningar, nya förhoppningar, nytt namn.
 
Ni kommer alltså att få höra mig presentera mig som Juna härdanefter. Ni kommer att höra andra presentera mig som Juna. Ni kommer att höra andra prata om mig som Juna i min frånvaro. Det kommer att bli det tilltalsnamn som gäller nu. Jag kommer inte att hålla på med att rätta de som säger [Jon], åtminstone inte till en början. Jag kommer också att göra mitt absolut bästa för att inte ta illa upp om det blir fel av gammal vana, det är såklart förståerligt. Att vara medveten och inte ens försöka ser jag dock inte som okej, precis som med mitt pronomen. Jag vill inte höra ett utlägg på hur jobbigt det är att anpassa sig och hur dålig du känner dig för att du inte lär dig. Jag ger inte mycket för ursäkter i det här specifika fallet, du är såklart förlåten - Men jag kommer bli glad när rätt namn används, precis som med rätt pronomen.
 
Jag har inget intresse av att bli kritiserad i det här, eller att prata om varför jag gör det här. Jag har under mitt liv haft många smeknamn som andra har bestämt, och det är ingenting jag har intentioner på att ändra. Jag tycker om att folk hittar ett namn som de tycker passar och det gör vår relation mer personlig (Ex Jonax hos gymnasievänner, Jonnie från högstadiet och Wisdom/Min Far/Akarna/Jake Marshall hos maffiaspelare). Behåll gärna smeknamn, eller skapa nya, jag gillar smeknamn!
 
Det gäller alltså hur jag kommer att presentera mig och det jag vill med det här är att helt byta ut alla [Jon] mot Juna. Huruvida jag byter någonting juridiskt är irrelevant, i och med att [Jon] inte är och aldrig har varit mitt juridiska namn. Mitt juridiska namn är någonting som mina chefer läser när de ser min jobbansökan och som folk undrar ifall de ska tilltala mig med så att jag kan svara nej. Om jag byter juridiskt namn så kommer jag inte att göra en grej av det här, eftersom det är en privat detalj som inte har med mitt sociala liv att göra.
 
[Jon] är ett dött namn.
 
Juna är mitt namn.
 
Jag heter Juna, och jag vet saker nu. Jag vet att det här är genomtänkt och att jag redan har testat att presentera mig som Juna, fått signeringar dedikerade till Juna, läst sms där vänner kallar mig för Juna. Och jag älskar det. Juna är ett helt fantastiskt namn. Och nu är det jag. Det är det namn som jag har valt. Jag reserverar också rätten att få ändra mig och att det är i så fall upp till mig.
 
Jag skulle uppskatta ifall du likear länken som du tryckte på för att läsa den här texten, så att jag är med på hur långt ut i folks flöden jag når och också vet vilka som har koll på läget.
 
Kärlek till er, mina vänner! <3
 
Love & Peace

Spreepark

 

Så jag hade bestämt mig för att jag skulle åka till Berlin över nyår. Få lite tid utanför vardagen, bryta mot mina rutiner. Främst ville jag dit för att jag hade läst att det övergivna nöjesfältet, Spreepark, snart skulle rivas och jag hade inte hunnit besöka det än.

Jag borde ha förstått att någonting var på tok när, några veckor innan avfärd, den jag ämnade att resa tillsammans med sa upp kontakten med mig. Det gjorde mig inte jättemycket, för jag tänkte att jag kommer klara av en vecka på egen hand och om inte annat skulle där säkerligen finnas gott om queera klubbar att hänga på.

När jag sedan samma dag som bussen ska avgå får reda på att det är en storm på väg, börjar jag fundera på ifall det verkligen var menat att jag skulle genomföra den här resan. Bron till Danmark stängs av och jag tvingas spendera fem timmar på bussen innan den ens lämnar Malmö.

Själva resan gick helt okej. Jag växlade mellan att sova och att konstatera att jag sovit. Jag lyckades till och med återuppta kontakten med sagd resekamrat. Mitt humör blev nog nästan orimligt optimistiskt, för när jag hade tre timmar kvar av resan kom smällen som jag inte alls var beredd på.

Det visade sig att de som skulle ta hand om mina katter medan jag var borta hade fått fel nyckel och kunde inte komma in i lägenheten. Den jag bor med var uppe i fjällen och ingen av oss hade de pengar som behövdes för att låta en låssmed hjälpa vår kattvakt in. Det var svårt att kämpa mot panikångest samtidigt som jag försökte att reda ut situationen, trots brist på sömn och näring. Till slut fick jag infinna mig i att jag skulle bli tvungen att åka tillbaka till Sverige så fort jag bara kunde, för att rädda de stackars liven i mitt hem.

När vi väl kom fram till Berlin, fixade jag en ny biljett och kunde konstatera att jag ändå var fast i staden fram till midnatt. Det fick mig att hålla humöret uppe, för då skulle jag åtminstone hinna upptäcka Spreepark och på så vis någorlunda kunna rättfärdiga resan för mig själv.

Så jag tog mig till det vandrarhem som det från början var tänkt att spendera den närmsta veckan på, avbokade mina nätter och lämnade alla mina prylar förutom passet och mobilen. Jag funderade på ifall det skulle vara värt att ta med mig laptopen, men min slitna kropp sa mig att det fick vara bra som det var, utan någonting extra att bära på. Med lätta fötter satte jag mig alltså på S-Bahn och begav mig bort mot Plänterwald, vilket var den närmsta hållplatsen till nöjesfältet. Jag var helt ovetandes om att Carrie Fisher just då hade avlidit.

Väl i Plänterwald började jag gå genom en skog, med människor som sprang på stigar runt om mig. På vägen jag gick stod det en äldre man och stirrade på mig ända fram tills jag gått förbi honom och jag skakade av mig tanken om att transpersoner kanske inte borde gå ute i skogen på egen hand i främmande länder när mörkret snart skulle slå in.

Vägen tog slut och det var först då jag hörde skriket. Ljudet som kom ifrån ett stort Parishjul, som av någon anledning fortfarande snurrade runt, runt, runt. Det hade varit lätt att förklara det med att det var vinden, men jag upplevde det som helt vindstilla. Jag drog upp min mobiltelefon för att filma den övergivna attraktionen och föreviga det otroligt obehagliga ljudet som den avgav, men av någon anledning fastnade aldrig ljudet på mobilen. Jag ville ta mig närmare, men mellan mig och Parishjulet var det ett stängsel där det stod “Trespassers will be prosecuted” på tre olika språk. Det stod också att där skulle finnas hundar, men dumdristig som jag var, antog jag att det bara var ett tomt hot. Jag menar, de skulle ändå snart riva stället, så varför lägga ner energi på att hålla det strikt bevakat?

Snabbt och lätt klättrade jag över stängslet, för att nästan skrämmas ihjäl när jag hörde hur det börjar smälla. Jag hukade mig ner och insåg att det var ett gäng ungdomar som stod med smällare, till synes utan att ha lagt märke till mig. Det fick mig ändå till att röra mig försiktigare och till slut stod jag under karusellen som förde det skrikande oväsendet. Jag filmade det och gick en bit därifrån för att konstatera att det enda ljud som hördes var ett brusande oväsen, skriket hördes inte alls..

Innan jag hann göra någonting mer åt saken, såg jag i periferin hur två vakter och en hund patrullerade innanför parkens område. De verkade ha all sin uppmärksamhet på ungdomarna på andra sidan stängslet och jag antog att hunden inte var särskilt förtjust i att folk började fira nyår fyra dagar för tidigt.

Jag tog fart och rörde mig med tysta steg ifrån vakterna. Jag såg hur en lekplats börjat rosta, en raket börjat täckas av mossa och vad som en gång hade varit en bana för radiobilar var nu bara ett tak. Det var när jag såg den övergivna Virvelvinden som jag beslutade mig för att gömma mig där tills det kändes säkert nog att klättra över stängslet utan att bli sedd.

Till slut blev det helt tyst och jag andades lättat ut. Mörkret hade fallit och jag vågade titta upp för att se vakterna lämna området tillsammans med ungdomarna. Samtidigt som jag insåg att tystnaden även innebar att Parishjulet inte längre rörde på sig, kände jag hur karusellen som jag satt i började snurra. Koppen jag satt i snurrade runt sin egen axel och hela golvet runt omkring började snurra. Först frös jag till av rädsla, men reste mig snabbt upp och hoppade ut ur mitt gömställe. Livrädd ville jag ta mig därifrån, varesig jag upptäcktes av vakterna eller inte.

Då kom skriket tillbaka, men det var inte från någon karusell utan det var som att någonting stod bakom mig och vrålade som tusen barn, gnisslande dörrar och rostiga gängor samtidigt.


Ni vet den där känslan, som att en inte längre är en del av sin kropp? Det är det närmsta jag kan beskriva hur det fortgick. Jag såg helt enkelt min kropp på andra sidan stängslet. Den pratade med en turist ifrån Nya Zeeland och innan min kropp begav sig tillbaka i skogen för att hinna med en buss, lyckades den övertala turisten till att klättra över staketet. Jag försökte att skrika, att varna, men insåg att jag var fast i ett Parishjul och allt mina ljud gjorde var att dra till mig turisten ännu närmare.

Vad det var som så småningom kom med en buss till Malmö, har jag ingen aning om. Men vad det än var, så hade det tagit över min kropp och lämnat min själ kvar i en karusell på det övergivna Spreepark.

 
 Love & Peace

Nyårslöften, så här gick det 2016 och så här ser nästa år ut.

2016 börjar närma sig sitt slut, och likaså årets utmaningar. I år hade jag alltså 14 nyårslöften att jobba med, vilket kan anses vara mycket, särskilt eftersom att jag ganska sent förra året bestämde mig för att inte ha några nyårslöften. Jag känner mig nöjd med nivån jag körde på i år, även om jag inte lyckades uppfylla alla.
 
2016 - 14 nyårslöften - 11 avklarade
  • Se 100 filmer - Avklarat (Genomtittade serier och kortfilmer räknades även in här, vilket blev en hel del)
  • Träna 100 träningspass - Avklarat (Var tvungen att räkna 2,5h- och till sist även 5km promenader, samt träna styrketräning hemma varannan dag genom hela December, för att få ihop detI)
  • Delta i 5 orienteringstävlingar - Inte avklarat (Sprungit två orienteringstävlingar och en löpartävling)
  • Skaffa ett naturpass - Inte avklarat (Ren lathet, tror jag)
  • Skaffa grönt kort i klättring - Inte avklarat (Datumen passade aldrig in med resten av livet, tyvärr)
  • Skaffa kort på Friskis & Svettis - Avklarat (Rann lite ut i sanden efter sommaren, dock)
  • Spela in 3 låtar - Avklarat (Battle Theme, Final Hours och They Battle in Limbo)
  • Fjällvandra - Avklarat (Kebnekaise, yo!)
  • Sticka en handske - Avklarat (Förra veckan, men den blev klar!)
  • Snooza inte - Avklarat (Jag tycker egentligen aldrig om att snooza, men det blev några tillfällen då löftet faktiskt kändes lite surt)
  • Skriv 50000 Akárna-relaterade ord - Avklarat (Tror det blev runt 80000 till slut, varav de sista 50k var i oktober/november)
  • Skriv 10000 ord som inte är relaterade till Legenden om Akárna - Avklarat (En novell på både engelska och svenska, samt en massa poesi)
  • Ät inget godis/snacks innan klockan 18 (med undantag av bestämda fikor och glass på sommaren) - Avklarat (helt klart det svåraste löftet)
  • Skriv 20 blogginlägg - Avklarat (Detta blir mitt 21a)
 
Nytt år på gång! Denna gången är det inte riktigt samma fokus på fysisk aktivitet, även om jag inte släpper det helt. Nästa år kommer fortsätta att handla om träning, men också mobilbantning och att börja kolla upp saker jag borde ha gjort för många år sedan.
 
2017 - 17 Nyårslöften
  • Brodera och/eller sticka någonting (valfritt vad)
  • Använd inte Facebook på mobilen (med undantag om jag blir tillfrågad, att kolla upp events samt utomlands)
  • Mobilinternetfri söndag (kommer att stänga av Internet på mobilen varje söndag, undantag utomlands)
  • Två helveganska dagar varje vecka
  • Säg upp mitt kontrakt med Books on Demand
  • Skicka in Legenden om Akárna - I jakten på en förlorad far till förlag
  • Skriv klart Legenden om Akárna - I jakten på evigt liv, version 2
  • Få någonting publicerat/tryckt
  • Skaffa Naturpass och/eller Grönt kort för klättring (för att klara något av 2016 failade löften)
  • Klara att göra plankan i 5 minuter
  • Kolla upp ryggen
  • Gör en synundersökning
  • Gör en hörselundersökning
  • Defragmentera datorn
  • Rensa datorn på malware
  • Läs en massörskurs
  • Delta i estradpoesi
Så ser det ut, wish me luck!
 
För skojs skull kan jag även sammanfatta hur det har gått med nyårslöftena de senaste åren!
 
2016 - 11/14 avklarade
2015 - 9/10 avklarade
2014 - 8/9 avklarade
2013 - 5/5 avklarade
2012 - 4/5 avklarade (+1)
2011 - 3/6 avklarade
2010 - 2/4 avklarade
2009 - ??? avklarade (Jag hittar ATT jag hade nyårslöften, men inte vilka eller hur det gick)
 
Totalt 42 avklarade registrerade nyårslöften. Dags att ta nya tag! :-)
 
Love & Peace

2016 - Year of culture

Året börjar närma sig sitt slut. 2016. Rent globalt ett steg tillbaka, men rent privat har det gått framåt. Jag började året i en depression, som jag i mångt och mycket kan säga att jag har kommit ut ur nu. En stor del berodde antagligen på att ha dagliga sysselsättningar som jag uppskattade, skolan jag var på i våras var väldigt givande (även om det är krävande att jobba heltid) och att plugga skrivarlinje (som jag gjort i höst och fortsätter med i vår) kan ha varit det bästa beslutet jag har tagit. Aldrig har jag skrivit så mycket som jag har gjort i år!
 
Det har blivit mycket poesi och uppläsningar, men jag har också skrivit klart Legenden om Akárna - I jakten på en förlorad far (version 2, som är överlägset bättre) och en novell som jag blev riktigt nöjd med (What happens if they find out?), båda som självfallet den som vill får läsa, bara att höra av sig. Jag har också skrivit en artikel i Metro, rekordmånga blogginlägg, dagbok, kortfilmsmanus, reportage och dialog/monolog ämnad för scen.
 
Ändå är inte 2016 året för skrivande, trots att det mycket väl hade kunnat vara det. För det här året har för mig innehållit en massa kultur, där skrivandet bara är en del av det. Konsert, Irland, teater, opera, musikal, spex, bio, folkmusik, museum, Bokmässa, Japan, Kebnekaise, poetry slam, filmer i massor, brädspelskonvent, animekonvent, Pride, queera frukostar, orientering, Skam, Pokémon Go. Det är som att det har varit någonting varje vecka, så otroligt många nya upplevelser, det är precis så jag vill leva!
 
Det har också varit ett år med gott om insikter, och kanske kommer jag att ge mig tid till att skriva om dem här så småningom. Även nya vänner, ny musik, nya projekt, fortsatt kärlek. Stiga upp mitt i natten och äta pannkakor. Hitta klänningar och andra feminint kodade plagg som jag kommit till att älska. Sova på balkongen i sommarvärme och månljus. Dansa folkdans. Spela brädspel. Bidra till Maffiaspelande. Gosa med katter. Köpa vitrinskåp och fylla det med en jädra massa Amiibos. Spela in nya låtar. Sticka. Springa. Träna. Kramas. Sherlocked. Stå halvnaken i en monsun. Vandra. Serier.
 
Jag förstår att det är lätt att vara rädd i år. Vi har en kass flyktingpolitik i Sverige. I USA ska en skogstok bli president. Vi fortsätter att förstöra vår planet. Terrorattentat upplevs vara mer frekventa. Människor verkar vara mer faktaresistenta. Glöm inte bort att det är just rädsla som fått allt det här till att hända. Rädsla för förändring, rädsla för systemet, rädsla för andra människor. Jag vill bara att ni inte låter Internet kontrollera vilka ni är och vad ni känner. Gå ut och titta på världen med egna ögon och förstå att det inte är en så hemsk plats, att tiderna fortfarande bara blir bättre och bättre. Med det sagt så händer det fortfarande hemskheter och jag tror att det krävs mod för att kunna bekämpa dem, men vi har alla det mod som behövs, egentligen. Just nu är vi bara väldigt bortskämda och bekväma och det är någonting vi måste bryta oss loss ur. Kommande generationer ska inte minnas oss som de som slutade kämpa och gav upp för att låta makten, rädslan och bekvämligheten vinna. 
 
Nu ska jag bege mig för att fira jul med fina vänner! Jag kommer återkomma med årets och nästa års nyårslöften i ett annat inlägg. Happy holidays, friends <3
 
Årets mysterium - Hur kom denna vackra julgran till oss egentligen?
 
Love & Peace

Dig som aldrig blir

In… Ut… In… Ut…

Rygg som kröks utan klimax.

Andetag utan kontroll.

Kropp som faller i mörkret.

Om jag inte kan se den så är den inte min.

Saknad av något ännu ej upplevt.

Själens vakuum brinner av tomhet.

Inlåst i kött, bristfull perfektion.

Det nyfödda barnet valde fel.

Vi kommer aldrig att försonas.

 

***

 

Du lyfter upp mig och berättar att allting kommer att bli bra igen. Håller om mig och förklarar att även jag kan komma att älska mig själv.

“Nej! Du förstår inte och du kommer aldrig att kunna förstå. Mina händer är för stora, mina bröst är för små. Kläderna jag vill ha kommer aldrig att passa. Magen är för liten, höfterna för vassa.”

Och jag brister, tårar faller och jag låter mina muskler slappna av till den grad att jag inte längre kan röra mig. Om minsta lilla spänning sker så kommer varenda bord att vältas, stol att kastas och skåp att slås sönder. Så jag ligger här och jag andas utan att förstå varför det blev såhär.

 

Ni tittar på mig och ser allt som är trasigt. Det som jag inte längre klarar av att hålla instängt släpps ut och ni ser allt det fula vare sig ni vill det eller inte. Ni försöker att trösta, men samtidigt ser jag att ni är så glada över att det inte var ni. Ni försöker att respektera, men de oavsiktliga misstagen skjuts ut ur er som kulor från en kanon på mig. Ni ber om ursäkt när ni ser hur mycket det gör ont, men bara för att en käftsmäll är oavsiktlig så försvinner inte smärtan.

“Nej! Behandla mig som att jag var en av er! Behandla mig inte efter vad ni ser! Jag må vara sönder men ni är mitt lim! Trampa inte på glas, ge mig tjo och tjim!”

Men ni går därifrån för att det till slut blir för svårt för att hantera. Min smärta blir för svår, bränner för hårt i era ögon.

 

Till slut är jag ensam och inlåst igen. Jag låtsas som att jag är någon annan för att få nya vänner som ingenting vet. Mitt skal blir starkt och tar alla smällar som kommer inifrån, sparkar som inte är de sparkar jag vill att de ska vara. Pillrena som jag till slut får tilldelade blir en klen tröst och gör det möjligt för mig att se mig i spegeln igen.

 

Jag kommer aldrig kunna föda barn. Jag har aldrig kunnat föda barn. Jag föddes i fel kropp för att kunna göra det. Jag kommer aldrig att på riktigt kunna känna mig som en mamma. Världen kommer aldrig att kunna se vad som har hänt och förstå att det här är ett fysiskt problem, inte en psykisk sjukdom.

“Släpp ut mig, JAG FÖDDES I FEL KROPP. Fel kromosomer, fel könsorgan, fel hårväxt, ALLTING ÄR FEL OCH DET FINNS INGET HOPP.”

 
Mina händer ett hårt tag om lakanen. Min blick flyger omkring i rummet och ljuden som kommer ifrån mig liknar mer ett djurs. Jag hyperventilerar tills allting blir så svart att jag inte längre känner smärtan av ryggen som krökts av panikens spänningar. Jag njuter för en sekund av mörkret och den utomkroppsliga känslan, för så länge jag inte kan se eller känna min kropp så är den inte min. Om bara min själ hade kunnat välja rätt kött att placera sig i, om jag bara hade sluppits födas till det här. Vi är två skilda, tvingade till att för alltid sitta ihop tillsammans.
 
Love & Peace

Tinder och cyberdejting

På ett tåg på väg mot Zeldasymfoni i Stockholm.
 
Så i helgen skaffade jag Tinder, efter att principvägrat ganska länge men till slut ha fått ge vika.
 
Principvägrat för att jag inte tycker om ett system där människor godkänns eller avfärdas baserat på en bild. Något som påminner om Snyggast.se, en sida som fanns för iaf tio år sedan där en fick poäng baserat på hur bra den såg ut.
Principvägrat för att det kändes desperat, som att det inte finns någon annan utväg än att leta efter främlingar i cybervärlden som jag inte vet någonting som helst om.
Principvägrat för att det kändes som att jag annars erkände att jag saknade den sociala kompetens som behövdes för att hitta någon att romantisera mig med, vilket jag inte trodde på.
 
Vilket är lite knasigt, för ~10 år sedan byggdes hela relationer på chatt och Internet, vissa där det bara var en slump att vi hittade varandra. Där att vara ihop med någon i tre månader för att sedan träffas för första gången och bli dumpad, ändå kändes som en helt okej erfarenhet. En tid då jag nästan aldrig träffade människor som jag dejtade, i och med distans och svårigheter att resa någonstans. Idag har jag trots allt nära till folk, samtidigt som jag har lätt för att resa någonstans när det behövs.
 
Gav vika gjorde jag kanske helt enkelt för att jag erkände mig besegrad.
Gav vika gjorde jag för att jag sett så många fina människor hitta kärlek via nätdejting.
Gav vika gjorde jag för att jag kände mig gammalmodig som principvägrade något nytt och populärt.
Gav vika gjorde jag för att det börjar bli för länge sedan jag var nykär senast.
 
Det är dessutom lättare att kritisera någonting när jag vet hur det funkar och jisses vad jag vill kritisera både appen och kulturen. Med det sagt så tänker jag ändå försöka fortsätta att använda den, det går trots allt att hitta likasinnade även om det inte riktigt uppmuntras.
 
Jag är väldigt kräsen när det gäller främlingar, mycket mer än när det gäller folk på konvent, vänner, klasskamrater osv. I andra sammanhang brukar det alltid finnas någonting gemensamt, någonting att lära varandra igenom. Men här slängs jag ut i ett vimmel av människor.
 
Människor som för det allra mesta inte skriver någonting om sig själva. Kanske för att de är osäkra, kanske för att de tycker att de är ointressanta eller kanske att de tror/tycker att den första bilden jag ser på dem räcker för att jag ska bli intresserad. Kanske för något helt annat.
Om de väl skriver någonting verkar deras längd vara det första som prioriteras, vilket får mig att inse att våra absurda relationsnormer är ännu hårdare än vad jag trott. Ibland skrivs ingenting mer än en siffra, typ "175". Det får mig att fundera på ifall de anser det vara moraliskt fel att vilja dejta någon som är längre/kortare än så.
Ibland skriver de även vad de gillar/vad de inte gillar hos andra och har jag tur så skriver de faktiskt något om vilka de är.
Jag nojjar mig över att swipea förbi någon som kanske är otroligt intressant men som inte gett mig möjligheten att upptäcka det, såvida den inte superlikear mig.
 
Superlike är en av funktionerna jag gillar med appen. Den gör så att någon jag anser vara riktigt intressant får möjligheten att veta om det. Att det bara går att superlikea en om dagen gör dessutom att det känns lite mer personligt och genomtänkt. 
Däremot gillar jag inte att det inte går att ångra en swipe eller välja plats/land såvida jag inte betalar, men jag antar att de behöver något sätt att dra in pengar på. Däremot ogillar jag starkt att könen är helt binära, det finns ingen anledning till att ha det så.
 
Så ja, jag kanske lätt kan framstå som lite gnällig här, men det är trist att känna sig så hårt motarbetad och utanför i ett system som uppenbarligen funkar för det allra flesta.
 
Men tja, jag kommer fortsätta att använda Tinder och Internetdejta, men jag kommer också fortsätta att se ifall jag kan hitta spännande människor i fysiska sammanhang.
 
Love & Peace 
 

Glasögon

Min kropp har alltid varit rätt, men era ögon är trasiga.

Så jag förändrar den för att bli era glasögon.

Jag får öka i styrka

så att ni till slut

kan matcha det ni ser

med verkligheten.

Det är inte för min skull,

det är för er.

Det är inte mig det är fel på

det är dig.
 
Love & Peace 

Min hemort

Skrivarlinjen är i full gång och till helgen kommer jag att högläsa något av det som jag har skapat under tiden jag har pluggat so far. Det är underbart att få vara kreativ på heltid, jag älskar det! Jag lär mig mycket och känner redan att jag blir bättre. Särskilt bundna verser har jag fastnat för, idag skrev jag min första sonett (kanske kommer den dyka upp här vi ett annat tillfälle.

Nåväl, här är det jag kommer att läsa under Lunds Kulturnatt:

Min hemort

 

Som om jag anade någonting

Föddes jag med strängen runt min hals

 

Som om jag hörde dig

Smög jag mig fram på rasterna

 

Som om jag förstod dig

Tänkte jag att det inte kommer att bli värre än såhär

 

Som om jag såg dig

Gömde jag mig bakom fiktion och fantasier

 

Som om jag kände dig

Trodde jag på dina falska ord

 

Som om jag älskade dig

Hoppades jag att vår relation skulle bli bra igen

 

 

Som om du inte älskade mig

Såg du till att jag aldrig var trygg

 

Som om du inte kände mig

Ignorerade du varje gång jag bad om hjälp

 

Som om du inte såg mig

Sa jag att jag var okej efter varje slag

 

Som om du inte förstod mig

Fick du den jag älskade allra mest att försvinna

 

Som om du inte hörde mig

Lät du mig nästan skrika för sista gången

 

Som om du inte anade någonting

Lämnade jag dig innan det var för sent

 

Love & Peace


Med pennan i handen, tillbaka på skolbänken.

Den härliga, fuktiga värmen som var Japan har lämnat mig för att ge plats till en personlig utveckling i formen av en skrivarlinje. Den extrema disciplinen som får alla att verka vara gjutna i samma form är nu endast kvar i mitt minne och jag fylls med inspiration och motivation.
 
Folkhögskola är allt jag önskat i ett klassrum; Bra klasskamrater, inspirerande och trygg miljö, prestigelös och samtidigt lärorik. Ju mer jag lär mig om alternativa inlärningsmetoder, desto mindre förstår jag hur det svenska traditionella skolsystemet som jag själv undervisat mycket i fortfarande är en grej. Visst, mina elever har lärt sig, men vad och varför?
 
Så jag är åter en student, med fokus på att förbättra det skrivande som jag trots allt har sysslat de senaste tio åren med. Jag hoppas bli bättre på att skriva, men även att skriva oftare på Legenden av Akarna. Om jag bara kan frammana den japanska disciplinen så kanske jag kan bli färdig med reworken på "I jakten på en förlorad far" innan skolåret är slut. (Nyårslöfte till nästa år kanske? Har redan några andra på gång, för att kompensera för att jag tagit vatten över huvudet med årets 14st, så varför inte slänga in ett till?)
 
För det mesta känner jag att det jag skriver blir bra, att folk tycker det jag har att framföra är intressant och underhållande. Jag känner mig stark, smart och rolig. Sen händer det att jag inte blir nöjd med jag skrivit, att jag inte borde ha med ord att göra. Att vilja överlämna det till dem som faktiskt kan säga någonting om det som spelar någon roll.
 
Jag tror detta året kom att hjälpa mig med min självkänsla inom skrivandet och få mig till att lägga vikt på det som ligger mig nära och hitta bra sätt att uttrycka det på. Jag har aldrig sett mig som en poet, trots att jag skrivit saker som jag har svårt att se som något annat än poesi. Jag har knappt ens sett mig som en författare stundtals.
 
Men jag vet att det finns styrkor i mig som andra ser i mig när jag inte gör det själv, och jag väljer att tro att det går att göra någonting av dem. Förhoppningar om att mitt Jag drabbas av en karaktärsutveckling.
 
Kanske kan det bli något av mig, trots allt! :-)
 
Love & Peace 

Robin Newman och hur transfrågor kan lyftas på ett bra sätt

Under det senaste året har jag sett otroligt många filmer med queera teman, många bra, och jag räknar med att se många fler. Samtidigt tenderar de filmer som lyfter upp transfrågor på bio att vara otroligt transfoba. Först The Danish Girl och nu är en ny film på gång - (Re)Assignement. Den andra handlar om en cisninja som tvingas till könskorrigering och sen spenderar sitt liv med att söka efter hämnd. Jag har inga förhoppningar på att det kommer bli sevärt.
 
Anyway, Robin Newman!
 
Okej, så det här inlägget innehåller små spoilers, men det är inget som kommer förstöra din upplevelse av Case 3 i Ace Attorney 5: Dual Destinies om du någon gång vill spela igenom det, jag skriver så spoilerfritt som möjligt. Jag hoppas snarare att detta gör dig mer intresserad av spelserien, som lätt är topp tre bästa spelserien i min lista.
 
Robin Newman är en karaktär som inledesvis är en konstant arg och hypermaskulin åklagarstudent med en talang för konst. Ett mord händer på skolan och Robin tillsammans med sina bästa vänner hamnar i blåsväder. Tidigt hamnar Robin själv i vittnesbåset och huvudkaraktären/försvarsadvokaten, Athena, känner att det är någonting som inte stämmer. Detta i samband med Robins relation till femininitet, i det här fallet en klänning. 
 
 
 
Så med sin speciella talang att kunna reda ut känslor, inser hon att Robins "symbol of masculinity" fungerar som en binder och avslöjar detta (inför alla, helt klart oschysst, men det är för att rädda sin klient, som är både hennes och Robins bästa vän).
 
Robin får först ett psykbryt, men när hon lugnat ner sig monterar hon ner sin mackapär och erkänner glatt att hon är en kvinna i både kropp och själ. En tyngd faller både bokstavligt och bildligt från henne. Hennes familj ville ha en son och uppfostrade henne därefter, varav att hon betedde sig så stereotyp manligt som hon bara kunde för att inte visa sitt sanna jag. Detta skapade en massa könsdysfori och när hon äntligen kommit ut ur garderoben vet hon inte längre hur hon ska bete sig och pendlar därför med att vara väldigt feminin och väldigt maskulin.
 
 
 
Det visar alltså på att du inte måste vara trans för att uppleva könsdysfori och att ingen mår bra av att tvingas in i en roll de inte identifierar sig med. De andra karaktärerna dömmer henne inte, utan blir som mest förvånade och går sedan vidare med att uträtta fallet. De rättkönar och hon är så otroligt glad och lättad.
 
Den här spelserien är otroligt bra på karaktärer och deras utveckling och det här är så jäkla bra (såklart har det sina flaws (som att allt började med att det var konstigt att en kille gillade att bära tjejkläder), men jag fokuserar på det positiva och progressiva). 
 
Så, nu vet ni om en fantastisk karaktär som ni antagligen helt skulle ha missat annars!:-)
 
Love & Peace 

En bra dag i Japan, ett inlägg om svårigheter.

Jag är i Japan.
Det är galet, men det är inte vad detta inlägget kommer fokusera på. Just nu läggs all den energin på Facebook. Idag har varit en fantastisk dag, men inte de senaste. De bra dagarna brukar vara de bästa att prata om det jobbiga. För då gäller de inte längre, det blir inte lika blottande.
Kraschar, sömnbrist, mardrömmar, fastnar, dagar utan mat. Det är inte det jag visar omvärlden, jag vill ju bara visa hur fantastiskt allt är.
Mycket är det, trots allt.
Särskilt idag, men även under de svårare dagarna.
Jag insåg igår att det varit en vecka utan kroppskontakt och hade aldrig tidigare reflekterat över hur beroende jag är av den.
Det är självklart egentligen, jag är typ den mest fysiska personen jag känner.
Kattcafé och massage på det och allt blev genast bättre. Jag var tydligen otroligt stel i magen, vilket jag inte ens visste var en grej.
Men det makear sense. Jag drar konstant in den för att slippa känna mig tjock. Den knyts samman av allt mina tankar skapar, särskilt när jag har klänning på i nya miljöer.
Nu är det bra igen dock, min kropp mår utmärkt och likaså mitt psyke.
 
Min favoritperson på Internet visade precis att han lever, för första gången på ett år, med hjälp av ord som träffar mig rakt in i hjärtat.
 
https://youtu.be/LkfM-UK5BgM
 
Det är så mycket av hans ord som jag känner igen i min egen och i andras depressioner. Jag vet inte hur många gånger det senaste året som jag suddat ut en Facebookstatus, ett blogginlägg eller en kommentar. Jag vet inte hur många gånger jag har tittat på telefonen, men inte lyckats ta den och höra av mig. Eller som jag öppnat min bok, tittat på titeln i några minuter och sen stängt den igen. Eller tänkt "Jag borde verkligen..." Senast i förrgår var det någon som outtade mig för att jag inte gjorde det jag sa att jag skulle göra, trots att jag lagt ner tid och energi på att faktiskt göra det men till slut inte klarade av att avsluta. Det blev en jobbig diskussion , tvingades förklara mig på ett internetforum, men det löste sig iaf. Det händer alldeles för ofta hemma att jag gör 80% av saker jag påbörjat.
 
I'm quite good at like 20 different skill sets. At the expense of never being great on any of them.
 
Så har jag alltid varit, bra på mycket men inte bäst på något. För att validera mig själv så hittar jag istället nya saker att sluta vara dålig på, så att jag känner att jag fortsätter utvecklas. Men om jag faller så blir jag istället dålig på allt, för om inget sticker ut så är inget intressant. Och då fastnar jag.
 
Jag är glad över att jag inte är så låg nu. Att de senaste dagarnas dipp främst var ensamhet och brist på endorfiner och oxytocin. För jag har ändå haft ett bra år än så länge. Ovanligt lite ångest, ovanligt mycket social interaktion och trots att jag inte kommer klara mina nyårslöften så har de ändå fått mig att göra mer än jag skulle klara utan dem. Och på pappret ser framtiden ljus ut, Japan och skrivarlinje. 
 
Men en dipp kan komma helt utan förvarning, så jag fortsätter att försöka göra det bästa av det bra! Dessutom har jag helt fantastiska vänner som gör allt så mycket lättare <3
 
Love & Peace

En helg fylld med kärlek, NärCon Sommar 2016

Så, animekonvent har hänt! Två dagar kvar till Japan och nu är det dags för återhämtning och pepp!
 
Fyra-fem dagar av konventande i en helt annan kultur än den jag är van vid, bortsett från att arrangera Maffia vilket var den faktiska anledningen till att jag faktiskt åkte upp. 2007 var mitt senaste NärCon och de minnen jag har därifrån var förvirring, Josbar, maffia och att min väska blev stulen.
 
Så nu, nio år senare, lyckades Maffia Sverige äntligen få arrangera på konventet och jag hamnade på Lund C i väntan på att konventsbussen skulle komma. Här står jag i en hög av yngre tonåringar och deras föräldrar och inser att mycket har hänt under livet. Det var lite trist att åka på konvent själv för ovanlighetens skull, i och med att jag inte hade någon att peppa upp med, men när jag väl kom fram hittade jag en massa maffiaspelare att dränka ensamheten med :)
 
I samband med att Stockholm hade sin Prideparad, hade även NärCon en imponerande lång Cosplay-parad, fylld med regnbågsflaggor och fina cosplays (Jag stod i matkö när de gick förbi, men det är de som går bakom träden).
 
Maffia.
Jag hade inte så höga förväntningar på animekonventsmaffia, fick mest för mig att det skulle vara flummigt och oseriöst. Det första partiet vi höll i var det fem spelare som lämnade under partiets gång (vilket för er som inte spelat det anses förkastligt), men efter det var vi noga med att påpeka hur långa partierna var och att spelarna förväntades stanna och då blev det mycket bättre. Maffia var även näst intill det enda tillfället som jag spenderade med människor jag kände och där jag fick mest kontakt med nya spelare. Vi testade även några nya roller och avslutade med ett roligt parti Old School Mafia.
Vi slog även nytt deltagarrekord och fick många nya medlemmar, vilket känns som en bekräftelse på att vad vi gör är uppskattat :-) Jag känner att vi börjar bli mer inkluderande och är stolt över hur noggranna vi har börjat bli på att spelare ska vara så trygga som det går i ett spel som handlar om att sätta press på varandra och få folk att känna sig åtminstone lite obekväma för att tappa masken.
Är även nöjd med att jag faktiskt börjar känna mig som en duktig spelare, att jag ofta har rätt i mina läsningar och tolkningar och att folk känner sig hotade av mig när jag spelar en roll som god. Att vi försöker hålla oss till rätt pronomen på alla, och att folk rättar de som felkönar, gör maffiaringen till bland de tryggaste platser jag vet (konstigt nog).
 
Cylon blev för första gången hängd efter ett försvarstal, metat på NärCon var inte alltid som vi var vana vid!
 
Närcon = Anime-LinCon?
Det var märkligt att komma in i Linköpings universitetsområde och först av allt höra house spelas på hög volym. Cosplayare gick omkring överallt och människor bar på "Free hugs"-skyltar. Det sistnämnda kändes klurigt för min del då de flesta var unga och jag har kommit fram till att den bästa lösningen helt enkelt borde vara att själv börja gå omkring med sådana skyltar (kanske i sammanhang som inte direkt riktar sig till tonåringskultur) så låter jag andra ta initiativet :-) Det är inte som att jag inte blir kramad på andra konvent, men det känns som ett bra sätt att sprida god stämning och pepp på ^^
I det stora hela kändes det inte alls som ett LinCon däremot. Det spelades en massa musik, där fanns hur många stånd som helst med både loot och mat, vilket mer påminde om en festival än ett konvent. Sen gjorde de 9000 deltagarna att det var folk överallt, vilket på ett sätt påverkar mysigheten. Samtidigt fanns det gott om möjlighet att mysa för den som ville.
Ett pluspoäng till arrangörerna som var noggranna med att se till så att människor respekterades, både vad gällde cosplay men även deras identitet. Underbart. <3
 
Detta var en intressant första syn av Colloseum. Här brukar det stå brädspel och tébar, men istället var där mest folk som var påväg från ett ställe till ett annat.
 
Vänner
Något som skildes sig åt gentemot andra konvent är hur svårt det ändå var att få nya vänner. De jag umgicks med var främst maffiaspelare som jag kände sedan tidigare. En känsla som jag fick, och som bekräftades, var att det är väldigt starka grupperingar i animekonvent och det är svårt att komma in i någon annans grupp (Till skillnad på brädspelskonvent där folk ofta vill ha in nya random spelare till sina partier). Mängden vänförfrågningar jag fått/gett efter konventet har varit rekordlåg (även om jag såklart uppskattar de jag har!) och på så vis kändes det småtrist, det kanske har att göra med att jag kände de flesta som jag träffade i min ålder och kanske skrämde bort folk som ansåg att jag var för gammal? Eller så är det bara åldersnoja.
 
Vad jag gjorde av det schemalagda
NärCon hade ett stort schema och även om jag inte valde att gå på särskilt mycket av det så kändes det som att det var svårt att välja mellan saker som krockade.
 
Zelda meetup - Det var riktigt skoj att vara med och prata med zeldanördar och cosplayare, riktigt snyggt allihopa. Det fanns även gott om Zeldacosplays som inte deltog i meetupen, vilket på ett sätt var synd för jag hade velat se dem på ett och samma ställe. Men jag kan tänka mig att det kan ha med de nämnda grupperingarna att göra, har fått uppfattningen av att cosplaykulturen ibland kan vara något elitistisk.
 
Så mycket Zeldanörderi! <3
 
Turneringar - Jag var med i tre turneringar: Overwatch, Super Smash och DDR. Är nöjd med min insats i allihopa, även om jag var långt ifrån att få någon medalj. Roligast var Overwatch, för att vi var ett sexmannalag där ingen kände någon sen innan och då jag aldrig testat att tävla i det spelet förut :-)
 
Sanning och konsekvens med Jonas Sjöstedt - Det var ett roligt litet jippo som blandade pinsamheter, intressanta nya kunskaper med lite politikmys. Vi lyckades inte få med honom att spela Maffia med oss, men han sa att det var en bra anledning för honom att komma nästa år. Han sa dessutom att Mulan var den cosplay han helst skulle göra ^.^
 
Loke Nyberg - Det var nice att se en halvtimme av en av mina största inspirationer igen. Han hade åldrats sen senast. Det är tråkigt att folk måste påpeka varje gång jag nämner hans namn att han är ett svin, som att jag inte har rätt att uppskatta någonting som är skapat av en artist som inte har rent mjöl i påsen. Som att alla kollar upp alla det förflutna hos alla de som skapar det de själva gillar. Loke har gjort mitt liv oerhört mycket lättare att leva igenom och jag älskade att få se honom live igen. Grät till "Aldrig mera rädd", för att jag fortfarande kan relatera till den så mycket. 
 
Det är väl därför jag gillar hans musik, för att där alltid har funnits så mycket att relatera till.
 
Mat
Som sagt fanns det en massa kiosker och matstånd och grillar och grejer, vissa som hade öppet dygnet runt. Det fanns en del vegetariska alternativ, men kanske inte i förhållande till hur många vegetarianer/veganer jag uppfattade närvara där. Det bästa var att vi arrangörer fick lunch och middag varje dag och att det var gott veg och att en aldrig behövde vara hungrig :-)
 
Klänning och örhängen
När jag kom till konventet hade jag shorts och t-shirt. Första dagen testade jag en av mina kortare klänningar och ett par kortare shorts till det, samt ett örhänge. I och med att jag inte fick några problem med det valde jag att ha min favoritklänning och alla tre zelda-örhängena. Holy smokes vad jag överöstes med kärlek och komplimanger! Folk kom hela tiden fram till mig och sa hur fin min klänning/mina örhängen/jag var och det var random människor som bara ville få det sagt <3 Underbart! <3 Jag har nog aldrig känt mig så uppskattad i ett fysiskt sammanhang (Även om jag måste erkänna att jag älskar all den bekräftelse som jag får här på internet ibland).
 
Jätteglad och något nyvaken efter nattens Overwatch-turnering och inte särskilt mycket sömn :3
 
Det är nog det främsta anledningen till att jag vill tillbaka till NärCon - NärCon tyckte om att ha mig där. Nu är jag helt plötsligt jätteglad över att det finns två NärCon varje år och att jag inte behöver vänta ett helt år till för att åka dit igen! Hoppas det blir lika bra nästa gång och jag hoppas att jag får träffa ännu fler nya och gamla vänner då! ^_^
 
Love & Peace
 

Klänningsdebut på konvent

Det är sommar, det är semester och jag är otroligt dålig på att sitta still. Är det inte att bestiga Sveriges högsta berg så är det att gå timmar i jakten på att fånga alla pokémons. Om det inte är det så är det en hejdundrans massa Maffia!
 
Förra helgen var jag iväg på spelkonvent. Ett litet konvent, i Växjö. Där fanns det gratis frukt, archery tag, en gigantisk Smash Melee-turnering och såklart Maffia. Jag tänkte att det var ett bra tillfälle att debutera klänning under konvent. Under midsommar, som var det senaste tillfället jag burit klänning på, blev jag hånskrattad och blängd på av främlingar på stan, vilket skapade dysfori.
 
Så hur var det att bära klänning på ett konvent för första gången?
 
"Är det här Damtoaletten, eller? Höhöhöh" - Tre random snubbar efter att jag kom ut från en okönad WC.
 
"Har du blivit tvingad till att ha på dig så där... "fina"... kläder?" - Random snubbe jag mötte i en korridor.
 
Visst. Det går ju att säga att det bara är ord och att jag inte ska ta åt mig, men det påminner alldeles för mycket om en forna tid när den typen av upplevelser var vardagsmat. Det river upp gamla sår, så det river upp mig.
 
Det fick mig att aldrig vilja ha en klänning på mig igen.
 
Men, så som jag ofta fungerar, så är jag ganska dålig på att ge efter för rädsla om jag bara får ge det en stund. Idag var jag ute på Hästveda marknad och hittade en fantastisk klänning. Det första som kom var ångesten och i och med att jag inte vågade testa den inför allt folk så visste jag inte ifall den skulle passa och gick därifrån.
 
Sen gick jag cirka en pokémon-längd och sa fuck it och gick tillbaka och köpte den. ^.^ Den passade utmärkt, jag älskar den <3 Jag inser att klänningar kan vara det enda plagg som får mig att inte känna att jag hellre hade varit naken.
 
 
Jag må bli hånad för den jag är, men jag tänker inte bli någon annan för att tillfredsställa en rubbad människosyn.
 
Love & Peace

Flashback Friday, tiden flyger och livet förändras.

Ännu en arbetsplats närmar sig sitt slut och efterhand som jag samlar på mig fler erfarenheter blir jag även mer trygg i min roll som lärare. Det har varit en bra termin och även om jag har hamnat i flera utmanande situationer så känner jag ändå att jag har blivit bortskämd, någonting jag kanske aldrig igen kommer att få uppleva igen i en heltidstjänst som lärare.
 
Det är även tio år sedan jag slutade högstadiet, en tid då jag var en helt annan människa och i detta inlägget tänkte jag lägga fokus på hur jag har förändrats genom åren och vad jag kan dra för slutsatser inför min framtid utifrån det.
 
2006 - Första steget till att bli vuxen och helandet av en trasig själ.
 
 
^ Sådär såg jag alltså ut när jag var 16, nu tio år sedan.
 
Jag hade precis skaffat mig en hatt och spelat live i ett kompisband.
 
Konventsvärlden var fortfarande ny men jag hade redan påbörjat införskaffandet av mängder av vänner som fortfarande är mig kära. Likaså konventsraggningen började det här året.
 
Jag spelade i en orkester som klarinettist. Vid den här tiden på året så hade jag fått kontakt med en annan från orkestern som jag fann fantastiskt fin. Vi smsade och tog fick och trots komplimanger och skickade hjärtan så insåg jag inte att intresset var ömsesidigt förrän flera år senare. Detta grämer mig än idag.
 
Jag läste manga, tittade på anime, hade spelkvällar där jag drog ihop vänner från olika håll för att träffas och äta pizza.
 
 
Jag hade precis börjat skriva på Akárna-trilogin. Jag skrev under sommaren, samtidigt som jag satt och sålde jordgubbar i solskenet. Jag skrev för hand, lät mina orienterarvänner läsa och bestämde mig för att inte sluta förrän jag var klar. Detta handlade främst om att jag var trött på att bli sedd som någon som aldrig avslutade sina projekt, och well, det är ett projekt som fortfarande pågår.
 
Jag flyttade hemifrån för att börja på ett orienteringsgymnasium, för att bo själv i en etta som låg i samma hus som en massa av mina vänner.
 
Samtidigt har jag svårt för att tänka tillbaka på den här tiden utan att laddas av ångest. En nio år lång period av mobbing var äntligen slut, allt som fanns kvar av mig var egentligen bara en trasig, traumatiserad hormonstinn tonåring. Skolan var dessutom långt ifrån det enda som plågade mig. Skuldkänslor drev mig och ångest och sömnlösa nätter höll i under längre perioder. Jag pratade knappt med någon om det, kanske främst för att jag inte fick den respons jag sökte när jag försökte visa en annan sida av mitt liv. Det var tydligt att jag skrämde människor när jag förklarade vad jag tänkte, hur jag kände. 
 
Jag kände mig otroligt liten och svag. Tv-spel och fiktion blev en värld att fly till och jag fantiserade om att vara den "manly manly man"-karaktär som representerades i många mangor, särskilt i Dragon Ball. Jag förstod inte att människor faktiskt kunde ha en positiv relation till mig och jag blev alltid helt tokigt glad av minsta lilla komplimang. Det var först när jag flyttade hemifrån och hamnade bland vänner som behandlade mig någorlunda respektfullt som jag började känna mig trygg igen.
 
Om jag redan då hade förstått att jag var icke-binär och polyamorös, då hade saker sett uppenbart annorlunda ut. Nåväl, jag överlevde igenom mina tonår.
 
2011 - En student som gled på bananskal.
 
 
^ Under våren reste jag tillsammans med vänner från orienteringsklubben på ett läger i Spanien. Då hade min satsning börjat tappa av något, men jag trodde nog inte att det skulle vara det sista orienteringslägret jag åkte på (up to date), med tanke på att jag sysslat med det så mycket under mitt liv fram tills dess. Det var en fantastisk resa i alla fall, och ett bra avslut på mitt liv som orienterare!
 
Detta är en tid som hamnar lite i skymundan i mitt minne. Jag kommer ihåg Spanien, jag kommer ihåg konventsraggning och sommarflirtar och jag kommer ihåg att jag fann de matematikkurser som jag läste på lärarutbildningen alldeles för lätta, vilket resluterade i Komvux-plugg, extrajobb och fanatiskt många timmar Heroes of Newerth.
 
Min allra första speldator var fortfarande färsk och jag bodde i den första av två lägenheter i Kristianstad. Jag hade inte särskilt många som jag umgicks med, någon enstaka vän från skolan och en vän utifrån som jag hade förfester och gick på pub med. Gänget från gymnasiet var en otroligt trygg punkt och jag var alldeles för trygg för att kunna lämna min comfort zone. Konventen hade blivit en tradition och var det bästa med livet.
 
Jag minns även att det var ett år fyllt med musik. Jag åkte runt på livekonserter och såg Foo Fighters i Köpenhamn, Linkin Park i Stockholm (äntligen!), Dropkick Murphys i Lund och min vän Klara spelade i Varberg. Jag minns att jag såg X-men på bio och att jag gjorde ett halvtaskigt försök till att sträck-se trilogin under kvällen efteråt.
 
Jag skrev fortfarande på Akárna-trilogin och hade "bara" ett år kvar av den första delen.
 
Det var det här året som jag först introducerades till öppna förhållanden och vegetarisk mat, till Smallworld och till mängder av tédrickande (som jag i och för sig hade påbörjat lite smått 2007). Politik började tränga sig in i mitt sinne och jag började forma åsikter och något av en identitet. Jag såg 2006 som en helt annan tid då jag var en helt annan människa. Jag kände mig vuxnare, klokare och mer erfaren. Alla mina problem, mitt mörker och mina issues började äntligen bli erkända och hanterade.
 
Jag hade starka och tydliga framtidsplaner, med fru och barn och lärarjobb och villa innan jag fyllde 27.
 
2016 - En stark identitet och en kamp för välbefinnande.
 
 
^ Samma hatt! 
 
Det var inte såhär jag såg att detta året skulle vara för fem år sedan, och absolut inte för tio år sedan. Jag har fortfarande inga planer på att skaffa barn, även om jag hemskt gärna vill. Jag har kämpat med en depression i flera år och även om jag haft en upplyftande vår så är jag inte fortfarande inte hela vägen framme, om det nu är någonting som är ett faktiskt ställe.
 
Ännu en gång upplever jag mig som en helt annan människa än den jag var fem år tidigare. För tio år sen betedde jag mig sexistiskt, homofobt och transfobt och jag känner att jag blir bättre för varje år som går. Jag gör såklart fortfarande misstag, men jag kan förstå dem om jag blir upplyst och även om det känns jobbigt för stunder så kan jag förändra mig och utveckla mitt beteende.
 
En underbar kattunge som purrar i mitt knä och nafsar mig i armen och gäspar mig i ansiktet med sin fruktansvärda andedräkt ifall jag inte gosar med honom när jag försöker skriva långa blogginlägg.
 
Jag har hittat de människor och begrepp som varit nödvändiga för att inse att jag är polyamorös och ickebinär och jag lever därutefter. Jag har inte pratat så mycket om mitt liv i flersamhet, vilket kanske beror på att det inte hänt så mycket på den fronten som jag trodde att det skulle göra. Jag lever utifrån dess livsstil och ångrar det inte för en dag, har otroligt svårt för att se hur jag skulle kunna gå tillbaka till att leva monogamt igen. Jag trodde att jag skulle leka runt mer än vad jag har gjort och få massor av amorösa erfarenheter och äventyr, någonting som känns som en törn i ögat under dystrare dagar. Det kanske beror på att jag främst går in för att skapa starka, nära och förstående relationer med de jag träffar och som jag tycker verkar awesome, snarare än att sätta förväntningar på amori. Sen tycker jag det är svårt att veta vilka signaler jag sänder ut, trots allt flirtande är det inte särskilt många som upplever sig flirtade med (vilket kanske är bra, om de nu inte är intresserade?) ^^
 
Jag bor i en fantastisk lägenhet tillsammans med en underbar flatmate som i tre år har varit min inspiration och min förebild och som har hjälpt mig med att hitta mig själv. Som jag har äventyrat tillsammans med och lärt mig att livet minsann har sina ljusa stunder. En Märklighet, med queera filmkvällar, berättarstunder och mängder av brädspel och pannkakor!
 
Massor med skrivande, en boktrilogi som är klar och håller på att skrivas om för att kunna publiceras på riktigt. En blogg som fortfarande hålls någorlunda aktiv och jag har till och med skrivit en artikel i Metro om ickebinäras rättigheter att rättkönas och respekteras! *stolt*
 
Äntligen har jag börjat kunna leva socialt igen och jag får massor av nya vänner, samtidigt som jag kämpar för att behålla kontakten med så många tidigare vänner som möjligt. Det blir fikor och te och diskussioner, bokcirklar och spelkonvent. Jag hittar potential i människor på Internet och lyckas samla mig mod till kontakt. Jag känner mig nästan lite utåtriktad ibland, någonting jag verkligen har saknat de senaste åren då depression och energibrist har tagit överhanden, det är awesome! :)
 
Jag kämpar för HBTQ-personers rättigheter genom att skaffa mig kunskaper och sprida dem till de som lyssnar och bryr sig, för många är liksom jag nyfikna och vill väl och behöver bara någon som visar dem vägen till kunskaper. Det är kanske det jag älskar allra mest med att vara lärare, att få se hur människor blir glada av den kunskap jag förmedlar och bekräftelsen med att själv ha de förmågor som behövs för att andra ska kunna lära sig av det jag vet.
 
Till hösten ska jag inte längre jobba utan återgå till att studera och utveckla mitt skrivande. Jag ska åka till Japan och jag ska fjällvandra under sommaren. Det kommer också bli konvent och Maffia, hälsa på vänner-resor och äventyr.
 
 
2021 - Ett liv fyllt med äventyr.
 
[?]
 
Det har alltid känts absurdt att faktiskt tro på ett liv om fem år i sig själv. Jag har levt majoriteten av mitt liv i tron om att jag aldrig skulle fylla 30, och även om det börjar närma sig så känns det fortfarande märkligt.
 
Om det är någonting som jag är säker på så är det att jag om fem år inte längre kommer att vara samma människa som jag är idag. Jag tror att människor sällan tänker på hur mycket som kommer hända inom fem år, trots att de kan se tillbaka och förstå hur mycket de har förändrats under livets fem-års-perioder.
 
Jag kanske har barn, kanske inte. Jag kanske jobbar som lärare eller författare, eller så sysselsätter jag mig med någonting helt annat. Jag kanske har fem partners, kanske fler, kanske ingen. Jag kanske bor kvar i Lund, eller på andra sidan planeten.
 
Jag har spenderat för mycket tid med att leva efter en spikad framtidsplan och nu när jag levt ett tag med depression och psykolog så har jag börjat få mer kläm på hur jag vill leva. Jag vill leva på ett sätt som gör mig lycklig, social och så spontan jag klarar av att vara. Det innebär att jag inte bryr mig om en framtid som sträcker sig längre än vad jag behöver bestämma om just nu. Ett steg, ett år i taget. Fyllt med äventyr och erfaranheter, en identitet som förändras men som inte slutar vara stolt över sig själv.
 
Love & Peace

Hur en kan bete sig transfobt (och saker transpersoner ofta får höra)

 
Så Assigned Male, en webcomic jag med glädje följt på Facebook ett tag, la häromdagen upp en strip angående transfobi. Författaren fick mycket hat för den och valde därför att ta ner den. Det, i kombination med ett brev jag fick hemskickat häromdagen, fick mig att vilja skriva lite om transfobi (Någon gång hoppas jag på att kunna skriva mer om hur det är att vara poly, men den senaste tiden har det känts som att det är trans-delen av mig som fått möta mest motstånd och därför hamnar det lättare i fokus). Det finns ett gäng transfoba citat som transpersoner alltför ofta får höra och jag tänkte ta och skriva om mina tankar. Jag kommer inte kunna få med alla och om jag skulle spinna vidare på sexistiska uttalanden (vilket det finns drösar om) så skulle jag aldrig bli färdig (kanske ger mig på det någon gång ändå). Det är möjligt att jag själv kommer att uttrycka mig klantigt här, vilket kanske visar på hur inpräntad även jag som transperson är i vissa tankemönster.
 
"Men jag är ju bög, så jag kan inte vara transfob."
Det är lite som att säga att invandrare inte kan vara rasister. Det är klart att det går att vara emot en viss kategori av människor, oavsett vilken etnicitet/sexuell läggning/könsidentitet/m.m. en själv tillhör. Även transpersoner kan uttrycka sig transfobt.
 
"Transkvinnor är inte riktiga kvinnor, de har inte växt upp med samma förtryck."
Märkligt nog någonting som feminister har uttryckt, vilket säger någonting om hur bred feminismen egentligen är. Jo, det är dem. Det går att ta bort "trans" från transkvinnor när det inte är relevant att ha med att de föddes i felkropp och har fått leva i förtryck och det innebär att de är lika mycket kvinna som en cis-kvinna. De kan inte hjälpa ifall de växte upp med ett könsuttryck och en könsroll som innebar att de behandlades på ett visst sätt gentemot ifall de hade fötts med rätt kropp.
 
"Ickebinära är inte riktiga transpersoner."
Att vara ickebinär innebär att en inte identifierar sig helt med den kropp en fötts med. Det innebär per definition att vi är transpersoner, att vi platsar inom paraplybegreppet trans. Sen innebär det även, för att specificera, att vi inte identifierar oss som antingen 100% man eller 100% kvinna.
 
"Jag skulle aldrig kunna dejta någon som är trans."
Detta är någonting som dyker upp här och var, från alla möjliga sorters människor. Det är inte samma sak som att säga att jag attraheras av människor med glasögon, vilket är en preferens. Att vara trans har ingenting med sitt utseende att göra och ingenting med sin personlighet att göra, det enda transpersoner har gemensamt är att de har fötts med fel kropp och det är ingenting som avgör huruvida någon kan attraheras av en eller inte. Många har säkerligen redan attraherats av transpersoner utan att veta om det.
 
"Jag är okej med transpersoner, sålänge jag inte behöver ha med dem att göra."
Detta fick jag läsa i ett brev häromdagen. Vad som sägs och vad det betyder här är helt olika saker. Att inte vilja ha med transpersoner att göra är transfobt, hur okej du än tror att du är.
 
"Varför finns det så mycket ord för allting, kan vi inte bara sluta ha stämplar och kalla oss alla för normala människor?"
För då skulle alla behöva anpassa sin identitet efter hur en viss person väljer att identifiera sig. Folk är olika och föredrar därför olika sätt att bli bemötta och respekterade på. Alla ickebinära föredrar inte "hen" som pronomen, alla ickebinära är inte agender och alla ickebinära försöker inte ha ett könsneutralt könsuttryck. Vi bestämmer vilka kategorier vi känner att vi passar in i, precis som den som känner sig som "man" eller "kvinna" gör (även om de kanske aldrig har behövt tänka på det i och med att de inte mött något motstånd för det).
 
"Om du nu vill bli en del av samhället, varför klär/heter/frisyr/pronomen på ett sätt som sticker ut?"
För att vi måste få leva på ett sätt som vi trivs med och som får oss att må bra. Det är en mänsklig rättighet att vi alla ska behandlas med respekt, oavsett hur vi ser ut eller vilka vi älskar eller vad vi identifierar oss med.
 
"Du kan inte se ut så där om du vill bli tagen seriöst."
Jag får se ut precis hur jag vill. Kanske inte när jag är på platser som har klädkoder och jag kanske inte springer runt naken i den mån som jag hade föredragit, men utöver det finns det ingenting som säger att jag inte ska få klä mig på ett sätt som får mig att må bra. Om du har ett problem med att jag bär klänning och skägg på samma gång så är det du som behöver förändra dig sätt att kategorisera människor beroende på vilka kläder de har. Jag förtjänar respekt även när jag inte klär mig maskulint, sluta döm femininitet som någonting negativt. Vi ska inte behöva anpassa oss efter normen för att "godkännas" som transpersoner.
 
"Vi homosexuella har kämpat så länge för att bli en del av samhället, kan inte ni tona ner er och sluta förstöra det vi bygger upp?"
Visst för att vi är en del av samma regnbågsflagga, och det är såklart jättebra att homosexuella har kommit långt på vägen mot acceptans och respekt i samhället, men det gör inte vår kamp mindre viktig. Transpersoner osynliggörs ofta och det är väldigt problematiskt, även om människor med normbrytande sexualiteter syns. Det är skillnad på sexualitet och könsidentitet, det går inte att ha med den ena och tro att den andra automatiskt är med (det går såklart att vara både icke-hetero och icke-cis samtidigt, men det är inte så by default).
 
"Varför måste transpersoner prata om hur de blir felbehandlade? Det gör det bara svårare för dem att bli respekterade."
 
Vi kan inte låtsas om att vi trivs med att bli felkönade/dödnamnade m.m. Ingen människa ska någonsin behöva tvingas till att låtsas må bra för att få respekt!
 
"Jag identifierar mig som attackhelikopter."
ARGH. Sluta använda min identitet som bränsle för att få förtrycka, förlöjliga och förnedra.
 
Får du höra att du beter dig eller uttrycker dig transfobt så innebär det att minst en person tolkar det så. Istället för att direkt sätta dig i försvarsställning och försöka skjuta ifrån dig det du upplever som en anklagelse, fråga var problemet ligger och försök att ändra ditt beteende. Det är så du är en bra människa!
 
Har du fler exempel på transfoba (eller sexistiska för den delen) saker du har fått höra, så skriv gärna i någon kommentar. Det är viktigt att folk förstår när det blir fel och varför.

RSS 2.0