Min hemort

Skrivarlinjen är i full gång och till helgen kommer jag att högläsa något av det som jag har skapat under tiden jag har pluggat so far. Det är underbart att få vara kreativ på heltid, jag älskar det! Jag lär mig mycket och känner redan att jag blir bättre. Särskilt bundna verser har jag fastnat för, idag skrev jag min första sonett (kanske kommer den dyka upp här vi ett annat tillfälle.

Nåväl, här är det jag kommer att läsa under Lunds Kulturnatt:

Min hemort

 

Som om jag anade någonting

Föddes jag med strängen runt min hals

 

Som om jag hörde dig

Smög jag mig fram på rasterna

 

Som om jag förstod dig

Tänkte jag att det inte kommer att bli värre än såhär

 

Som om jag såg dig

Gömde jag mig bakom fiktion och fantasier

 

Som om jag kände dig

Trodde jag på dina falska ord

 

Som om jag älskade dig

Hoppades jag att vår relation skulle bli bra igen

 

 

Som om du inte älskade mig

Såg du till att jag aldrig var trygg

 

Som om du inte kände mig

Ignorerade du varje gång jag bad om hjälp

 

Som om du inte såg mig

Sa jag att jag var okej efter varje slag

 

Som om du inte förstod mig

Fick du den jag älskade allra mest att försvinna

 

Som om du inte hörde mig

Lät du mig nästan skrika för sista gången

 

Som om du inte anade någonting

Lämnade jag dig innan det var för sent

 

Love & Peace


Med pennan i handen, tillbaka på skolbänken.

Den härliga, fuktiga värmen som var Japan har lämnat mig för att ge plats till en personlig utveckling i formen av en skrivarlinje. Den extrema disciplinen som får alla att verka vara gjutna i samma form är nu endast kvar i mitt minne och jag fylls med inspiration och motivation.
 
Folkhögskola är allt jag önskat i ett klassrum; Bra klasskamrater, inspirerande och trygg miljö, prestigelös och samtidigt lärorik. Ju mer jag lär mig om alternativa inlärningsmetoder, desto mindre förstår jag hur det svenska traditionella skolsystemet som jag själv undervisat mycket i fortfarande är en grej. Visst, mina elever har lärt sig, men vad och varför?
 
Så jag är åter en student, med fokus på att förbättra det skrivande som jag trots allt har sysslat de senaste tio åren med. Jag hoppas bli bättre på att skriva, men även att skriva oftare på Legenden av Akarna. Om jag bara kan frammana den japanska disciplinen så kanske jag kan bli färdig med reworken på "I jakten på en förlorad far" innan skolåret är slut. (Nyårslöfte till nästa år kanske? Har redan några andra på gång, för att kompensera för att jag tagit vatten över huvudet med årets 14st, så varför inte slänga in ett till?)
 
För det mesta känner jag att det jag skriver blir bra, att folk tycker det jag har att framföra är intressant och underhållande. Jag känner mig stark, smart och rolig. Sen händer det att jag inte blir nöjd med jag skrivit, att jag inte borde ha med ord att göra. Att vilja överlämna det till dem som faktiskt kan säga någonting om det som spelar någon roll.
 
Jag tror detta året kom att hjälpa mig med min självkänsla inom skrivandet och få mig till att lägga vikt på det som ligger mig nära och hitta bra sätt att uttrycka det på. Jag har aldrig sett mig som en poet, trots att jag skrivit saker som jag har svårt att se som något annat än poesi. Jag har knappt ens sett mig som en författare stundtals.
 
Men jag vet att det finns styrkor i mig som andra ser i mig när jag inte gör det själv, och jag väljer att tro att det går att göra någonting av dem. Förhoppningar om att mitt Jag drabbas av en karaktärsutveckling.
 
Kanske kan det bli något av mig, trots allt! :-)
 
Love & Peace 

Robin Newman och hur transfrågor kan lyftas på ett bra sätt

Under det senaste året har jag sett otroligt många filmer med queera teman, många bra, och jag räknar med att se många fler. Samtidigt tenderar de filmer som lyfter upp transfrågor på bio att vara otroligt transfoba. Först The Danish Girl och nu är en ny film på gång - (Re)Assignement. Den andra handlar om en cisninja som tvingas till könskorrigering och sen spenderar sitt liv med att söka efter hämnd. Jag har inga förhoppningar på att det kommer bli sevärt.
 
Anyway, Robin Newman!
 
Okej, så det här inlägget innehåller små spoilers, men det är inget som kommer förstöra din upplevelse av Case 3 i Ace Attorney 5: Dual Destinies om du någon gång vill spela igenom det, jag skriver så spoilerfritt som möjligt. Jag hoppas snarare att detta gör dig mer intresserad av spelserien, som lätt är topp tre bästa spelserien i min lista.
 
Robin Newman är en karaktär som inledesvis är en konstant arg och hypermaskulin åklagarstudent med en talang för konst. Ett mord händer på skolan och Robin tillsammans med sina bästa vänner hamnar i blåsväder. Tidigt hamnar Robin själv i vittnesbåset och huvudkaraktären/försvarsadvokaten, Athena, känner att det är någonting som inte stämmer. Detta i samband med Robins relation till femininitet, i det här fallet en klänning. 
 
 
 
Så med sin speciella talang att kunna reda ut känslor, inser hon att Robins "symbol of masculinity" fungerar som en binder och avslöjar detta (inför alla, helt klart oschysst, men det är för att rädda sin klient, som är både hennes och Robins bästa vän).
 
Robin får först ett psykbryt, men när hon lugnat ner sig monterar hon ner sin mackapär och erkänner glatt att hon är en kvinna i både kropp och själ. En tyngd faller både bokstavligt och bildligt från henne. Hennes familj ville ha en son och uppfostrade henne därefter, varav att hon betedde sig så stereotyp manligt som hon bara kunde för att inte visa sitt sanna jag. Detta skapade en massa könsdysfori och när hon äntligen kommit ut ur garderoben vet hon inte längre hur hon ska bete sig och pendlar därför med att vara väldigt feminin och väldigt maskulin.
 
 
 
Det visar alltså på att du inte måste vara trans för att uppleva könsdysfori och att ingen mår bra av att tvingas in i en roll de inte identifierar sig med. De andra karaktärerna dömmer henne inte, utan blir som mest förvånade och går sedan vidare med att uträtta fallet. De rättkönar och hon är så otroligt glad och lättad.
 
Den här spelserien är otroligt bra på karaktärer och deras utveckling och det här är så jäkla bra (såklart har det sina flaws (som att allt började med att det var konstigt att en kille gillade att bära tjejkläder), men jag fokuserar på det positiva och progressiva). 
 
Så, nu vet ni om en fantastisk karaktär som ni antagligen helt skulle ha missat annars!:-)
 
Love & Peace 

En bra dag i Japan, ett inlägg om svårigheter.

Jag är i Japan.
Det är galet, men det är inte vad detta inlägget kommer fokusera på. Just nu läggs all den energin på Facebook. Idag har varit en fantastisk dag, men inte de senaste. De bra dagarna brukar vara de bästa att prata om det jobbiga. För då gäller de inte längre, det blir inte lika blottande.
Kraschar, sömnbrist, mardrömmar, fastnar, dagar utan mat. Det är inte det jag visar omvärlden, jag vill ju bara visa hur fantastiskt allt är.
Mycket är det, trots allt.
Särskilt idag, men även under de svårare dagarna.
Jag insåg igår att det varit en vecka utan kroppskontakt och hade aldrig tidigare reflekterat över hur beroende jag är av den.
Det är självklart egentligen, jag är typ den mest fysiska personen jag känner.
Kattcafé och massage på det och allt blev genast bättre. Jag var tydligen otroligt stel i magen, vilket jag inte ens visste var en grej.
Men det makear sense. Jag drar konstant in den för att slippa känna mig tjock. Den knyts samman av allt mina tankar skapar, särskilt när jag har klänning på i nya miljöer.
Nu är det bra igen dock, min kropp mår utmärkt och likaså mitt psyke.
 
Min favoritperson på Internet visade precis att han lever, för första gången på ett år, med hjälp av ord som träffar mig rakt in i hjärtat.
 
https://youtu.be/LkfM-UK5BgM
 
Det är så mycket av hans ord som jag känner igen i min egen och i andras depressioner. Jag vet inte hur många gånger det senaste året som jag suddat ut en Facebookstatus, ett blogginlägg eller en kommentar. Jag vet inte hur många gånger jag har tittat på telefonen, men inte lyckats ta den och höra av mig. Eller som jag öppnat min bok, tittat på titeln i några minuter och sen stängt den igen. Eller tänkt "Jag borde verkligen..." Senast i förrgår var det någon som outtade mig för att jag inte gjorde det jag sa att jag skulle göra, trots att jag lagt ner tid och energi på att faktiskt göra det men till slut inte klarade av att avsluta. Det blev en jobbig diskussion , tvingades förklara mig på ett internetforum, men det löste sig iaf. Det händer alldeles för ofta hemma att jag gör 80% av saker jag påbörjat.
 
I'm quite good at like 20 different skill sets. At the expense of never being great on any of them.
 
Så har jag alltid varit, bra på mycket men inte bäst på något. För att validera mig själv så hittar jag istället nya saker att sluta vara dålig på, så att jag känner att jag fortsätter utvecklas. Men om jag faller så blir jag istället dålig på allt, för om inget sticker ut så är inget intressant. Och då fastnar jag.
 
Jag är glad över att jag inte är så låg nu. Att de senaste dagarnas dipp främst var ensamhet och brist på endorfiner och oxytocin. För jag har ändå haft ett bra år än så länge. Ovanligt lite ångest, ovanligt mycket social interaktion och trots att jag inte kommer klara mina nyårslöften så har de ändå fått mig att göra mer än jag skulle klara utan dem. Och på pappret ser framtiden ljus ut, Japan och skrivarlinje. 
 
Men en dipp kan komma helt utan förvarning, så jag fortsätter att försöka göra det bästa av det bra! Dessutom har jag helt fantastiska vänner som gör allt så mycket lättare <3
 
Love & Peace

En helg fylld med kärlek, NärCon Sommar 2016

Så, animekonvent har hänt! Två dagar kvar till Japan och nu är det dags för återhämtning och pepp!
 
Fyra-fem dagar av konventande i en helt annan kultur än den jag är van vid, bortsett från att arrangera Maffia vilket var den faktiska anledningen till att jag faktiskt åkte upp. 2007 var mitt senaste NärCon och de minnen jag har därifrån var förvirring, Josbar, maffia och att min väska blev stulen.
 
Så nu, nio år senare, lyckades Maffia Sverige äntligen få arrangera på konventet och jag hamnade på Lund C i väntan på att konventsbussen skulle komma. Här står jag i en hög av yngre tonåringar och deras föräldrar och inser att mycket har hänt under livet. Det var lite trist att åka på konvent själv för ovanlighetens skull, i och med att jag inte hade någon att peppa upp med, men när jag väl kom fram hittade jag en massa maffiaspelare att dränka ensamheten med :)
 
I samband med att Stockholm hade sin Prideparad, hade även NärCon en imponerande lång Cosplay-parad, fylld med regnbågsflaggor och fina cosplays (Jag stod i matkö när de gick förbi, men det är de som går bakom träden).
 
Maffia.
Jag hade inte så höga förväntningar på animekonventsmaffia, fick mest för mig att det skulle vara flummigt och oseriöst. Det första partiet vi höll i var det fem spelare som lämnade under partiets gång (vilket för er som inte spelat det anses förkastligt), men efter det var vi noga med att påpeka hur långa partierna var och att spelarna förväntades stanna och då blev det mycket bättre. Maffia var även näst intill det enda tillfället som jag spenderade med människor jag kände och där jag fick mest kontakt med nya spelare. Vi testade även några nya roller och avslutade med ett roligt parti Old School Mafia.
Vi slog även nytt deltagarrekord och fick många nya medlemmar, vilket känns som en bekräftelse på att vad vi gör är uppskattat :-) Jag känner att vi börjar bli mer inkluderande och är stolt över hur noggranna vi har börjat bli på att spelare ska vara så trygga som det går i ett spel som handlar om att sätta press på varandra och få folk att känna sig åtminstone lite obekväma för att tappa masken.
Är även nöjd med att jag faktiskt börjar känna mig som en duktig spelare, att jag ofta har rätt i mina läsningar och tolkningar och att folk känner sig hotade av mig när jag spelar en roll som god. Att vi försöker hålla oss till rätt pronomen på alla, och att folk rättar de som felkönar, gör maffiaringen till bland de tryggaste platser jag vet (konstigt nog).
 
Cylon blev för första gången hängd efter ett försvarstal, metat på NärCon var inte alltid som vi var vana vid!
 
Närcon = Anime-LinCon?
Det var märkligt att komma in i Linköpings universitetsområde och först av allt höra house spelas på hög volym. Cosplayare gick omkring överallt och människor bar på "Free hugs"-skyltar. Det sistnämnda kändes klurigt för min del då de flesta var unga och jag har kommit fram till att den bästa lösningen helt enkelt borde vara att själv börja gå omkring med sådana skyltar (kanske i sammanhang som inte direkt riktar sig till tonåringskultur) så låter jag andra ta initiativet :-) Det är inte som att jag inte blir kramad på andra konvent, men det känns som ett bra sätt att sprida god stämning och pepp på ^^
I det stora hela kändes det inte alls som ett LinCon däremot. Det spelades en massa musik, där fanns hur många stånd som helst med både loot och mat, vilket mer påminde om en festival än ett konvent. Sen gjorde de 9000 deltagarna att det var folk överallt, vilket på ett sätt påverkar mysigheten. Samtidigt fanns det gott om möjlighet att mysa för den som ville.
Ett pluspoäng till arrangörerna som var noggranna med att se till så att människor respekterades, både vad gällde cosplay men även deras identitet. Underbart. <3
 
Detta var en intressant första syn av Colloseum. Här brukar det stå brädspel och tébar, men istället var där mest folk som var påväg från ett ställe till ett annat.
 
Vänner
Något som skildes sig åt gentemot andra konvent är hur svårt det ändå var att få nya vänner. De jag umgicks med var främst maffiaspelare som jag kände sedan tidigare. En känsla som jag fick, och som bekräftades, var att det är väldigt starka grupperingar i animekonvent och det är svårt att komma in i någon annans grupp (Till skillnad på brädspelskonvent där folk ofta vill ha in nya random spelare till sina partier). Mängden vänförfrågningar jag fått/gett efter konventet har varit rekordlåg (även om jag såklart uppskattar de jag har!) och på så vis kändes det småtrist, det kanske har att göra med att jag kände de flesta som jag träffade i min ålder och kanske skrämde bort folk som ansåg att jag var för gammal? Eller så är det bara åldersnoja.
 
Vad jag gjorde av det schemalagda
NärCon hade ett stort schema och även om jag inte valde att gå på särskilt mycket av det så kändes det som att det var svårt att välja mellan saker som krockade.
 
Zelda meetup - Det var riktigt skoj att vara med och prata med zeldanördar och cosplayare, riktigt snyggt allihopa. Det fanns även gott om Zeldacosplays som inte deltog i meetupen, vilket på ett sätt var synd för jag hade velat se dem på ett och samma ställe. Men jag kan tänka mig att det kan ha med de nämnda grupperingarna att göra, har fått uppfattningen av att cosplaykulturen ibland kan vara något elitistisk.
 
Så mycket Zeldanörderi! <3
 
Turneringar - Jag var med i tre turneringar: Overwatch, Super Smash och DDR. Är nöjd med min insats i allihopa, även om jag var långt ifrån att få någon medalj. Roligast var Overwatch, för att vi var ett sexmannalag där ingen kände någon sen innan och då jag aldrig testat att tävla i det spelet förut :-)
 
Sanning och konsekvens med Jonas Sjöstedt - Det var ett roligt litet jippo som blandade pinsamheter, intressanta nya kunskaper med lite politikmys. Vi lyckades inte få med honom att spela Maffia med oss, men han sa att det var en bra anledning för honom att komma nästa år. Han sa dessutom att Mulan var den cosplay han helst skulle göra ^.^
 
Loke Nyberg - Det var nice att se en halvtimme av en av mina största inspirationer igen. Han hade åldrats sen senast. Det är tråkigt att folk måste påpeka varje gång jag nämner hans namn att han är ett svin, som att jag inte har rätt att uppskatta någonting som är skapat av en artist som inte har rent mjöl i påsen. Som att alla kollar upp alla det förflutna hos alla de som skapar det de själva gillar. Loke har gjort mitt liv oerhört mycket lättare att leva igenom och jag älskade att få se honom live igen. Grät till "Aldrig mera rädd", för att jag fortfarande kan relatera till den så mycket. 
 
Det är väl därför jag gillar hans musik, för att där alltid har funnits så mycket att relatera till.
 
Mat
Som sagt fanns det en massa kiosker och matstånd och grillar och grejer, vissa som hade öppet dygnet runt. Det fanns en del vegetariska alternativ, men kanske inte i förhållande till hur många vegetarianer/veganer jag uppfattade närvara där. Det bästa var att vi arrangörer fick lunch och middag varje dag och att det var gott veg och att en aldrig behövde vara hungrig :-)
 
Klänning och örhängen
När jag kom till konventet hade jag shorts och t-shirt. Första dagen testade jag en av mina kortare klänningar och ett par kortare shorts till det, samt ett örhänge. I och med att jag inte fick några problem med det valde jag att ha min favoritklänning och alla tre zelda-örhängena. Holy smokes vad jag överöstes med kärlek och komplimanger! Folk kom hela tiden fram till mig och sa hur fin min klänning/mina örhängen/jag var och det var random människor som bara ville få det sagt <3 Underbart! <3 Jag har nog aldrig känt mig så uppskattad i ett fysiskt sammanhang (Även om jag måste erkänna att jag älskar all den bekräftelse som jag får här på internet ibland).
 
Jätteglad och något nyvaken efter nattens Overwatch-turnering och inte särskilt mycket sömn :3
 
Det är nog det främsta anledningen till att jag vill tillbaka till NärCon - NärCon tyckte om att ha mig där. Nu är jag helt plötsligt jätteglad över att det finns två NärCon varje år och att jag inte behöver vänta ett helt år till för att åka dit igen! Hoppas det blir lika bra nästa gång och jag hoppas att jag får träffa ännu fler nya och gamla vänner då! ^_^
 
Love & Peace
 

Klänningsdebut på konvent

Det är sommar, det är semester och jag är otroligt dålig på att sitta still. Är det inte att bestiga Sveriges högsta berg så är det att gå timmar i jakten på att fånga alla pokémons. Om det inte är det så är det en hejdundrans massa Maffia!
 
Förra helgen var jag iväg på spelkonvent. Ett litet konvent, i Växjö. Där fanns det gratis frukt, archery tag, en gigantisk Smash Melee-turnering och såklart Maffia. Jag tänkte att det var ett bra tillfälle att debutera klänning under konvent. Under midsommar, som var det senaste tillfället jag burit klänning på, blev jag hånskrattad och blängd på av främlingar på stan, vilket skapade dysfori.
 
Så hur var det att bära klänning på ett konvent för första gången?
 
"Är det här Damtoaletten, eller? Höhöhöh" - Tre random snubbar efter att jag kom ut från en okönad WC.
 
"Har du blivit tvingad till att ha på dig så där... "fina"... kläder?" - Random snubbe jag mötte i en korridor.
 
Visst. Det går ju att säga att det bara är ord och att jag inte ska ta åt mig, men det påminner alldeles för mycket om en forna tid när den typen av upplevelser var vardagsmat. Det river upp gamla sår, så det river upp mig.
 
Det fick mig att aldrig vilja ha en klänning på mig igen.
 
Men, så som jag ofta fungerar, så är jag ganska dålig på att ge efter för rädsla om jag bara får ge det en stund. Idag var jag ute på Hästveda marknad och hittade en fantastisk klänning. Det första som kom var ångesten och i och med att jag inte vågade testa den inför allt folk så visste jag inte ifall den skulle passa och gick därifrån.
 
Sen gick jag cirka en pokémon-längd och sa fuck it och gick tillbaka och köpte den. ^.^ Den passade utmärkt, jag älskar den <3 Jag inser att klänningar kan vara det enda plagg som får mig att inte känna att jag hellre hade varit naken.
 
 
Jag må bli hånad för den jag är, men jag tänker inte bli någon annan för att tillfredsställa en rubbad människosyn.
 
Love & Peace

Flashback Friday, tiden flyger och livet förändras.

Ännu en arbetsplats närmar sig sitt slut och efterhand som jag samlar på mig fler erfarenheter blir jag även mer trygg i min roll som lärare. Det har varit en bra termin och även om jag har hamnat i flera utmanande situationer så känner jag ändå att jag har blivit bortskämd, någonting jag kanske aldrig igen kommer att få uppleva igen i en heltidstjänst som lärare.
 
Det är även tio år sedan jag slutade högstadiet, en tid då jag var en helt annan människa och i detta inlägget tänkte jag lägga fokus på hur jag har förändrats genom åren och vad jag kan dra för slutsatser inför min framtid utifrån det.
 
2006 - Första steget till att bli vuxen och helandet av en trasig själ.
 
 
^ Sådär såg jag alltså ut när jag var 16, nu tio år sedan.
 
Jag hade precis skaffat mig en hatt och spelat live i ett kompisband.
 
Konventsvärlden var fortfarande ny men jag hade redan påbörjat införskaffandet av mängder av vänner som fortfarande är mig kära. Likaså konventsraggningen började det här året.
 
Jag spelade i en orkester som klarinettist. Vid den här tiden på året så hade jag fått kontakt med en annan från orkestern som jag fann fantastiskt fin. Vi smsade och tog fick och trots komplimanger och skickade hjärtan så insåg jag inte att intresset var ömsesidigt förrän flera år senare. Detta grämer mig än idag.
 
Jag läste manga, tittade på anime, hade spelkvällar där jag drog ihop vänner från olika håll för att träffas och äta pizza.
 
 
Jag hade precis börjat skriva på Akárna-trilogin. Jag skrev under sommaren, samtidigt som jag satt och sålde jordgubbar i solskenet. Jag skrev för hand, lät mina orienterarvänner läsa och bestämde mig för att inte sluta förrän jag var klar. Detta handlade främst om att jag var trött på att bli sedd som någon som aldrig avslutade sina projekt, och well, det är ett projekt som fortfarande pågår.
 
Jag flyttade hemifrån för att börja på ett orienteringsgymnasium, för att bo själv i en etta som låg i samma hus som en massa av mina vänner.
 
Samtidigt har jag svårt för att tänka tillbaka på den här tiden utan att laddas av ångest. En nio år lång period av mobbing var äntligen slut, allt som fanns kvar av mig var egentligen bara en trasig, traumatiserad hormonstinn tonåring. Skolan var dessutom långt ifrån det enda som plågade mig. Skuldkänslor drev mig och ångest och sömnlösa nätter höll i under längre perioder. Jag pratade knappt med någon om det, kanske främst för att jag inte fick den respons jag sökte när jag försökte visa en annan sida av mitt liv. Det var tydligt att jag skrämde människor när jag förklarade vad jag tänkte, hur jag kände. 
 
Jag kände mig otroligt liten och svag. Tv-spel och fiktion blev en värld att fly till och jag fantiserade om att vara den "manly manly man"-karaktär som representerades i många mangor, särskilt i Dragon Ball. Jag förstod inte att människor faktiskt kunde ha en positiv relation till mig och jag blev alltid helt tokigt glad av minsta lilla komplimang. Det var först när jag flyttade hemifrån och hamnade bland vänner som behandlade mig någorlunda respektfullt som jag började känna mig trygg igen.
 
Om jag redan då hade förstått att jag var icke-binär och polyamorös, då hade saker sett uppenbart annorlunda ut. Nåväl, jag överlevde igenom mina tonår.
 
2011 - En student som gled på bananskal.
 
 
^ Under våren reste jag tillsammans med vänner från orienteringsklubben på ett läger i Spanien. Då hade min satsning börjat tappa av något, men jag trodde nog inte att det skulle vara det sista orienteringslägret jag åkte på (up to date), med tanke på att jag sysslat med det så mycket under mitt liv fram tills dess. Det var en fantastisk resa i alla fall, och ett bra avslut på mitt liv som orienterare!
 
Detta är en tid som hamnar lite i skymundan i mitt minne. Jag kommer ihåg Spanien, jag kommer ihåg konventsraggning och sommarflirtar och jag kommer ihåg att jag fann de matematikkurser som jag läste på lärarutbildningen alldeles för lätta, vilket resluterade i Komvux-plugg, extrajobb och fanatiskt många timmar Heroes of Newerth.
 
Min allra första speldator var fortfarande färsk och jag bodde i den första av två lägenheter i Kristianstad. Jag hade inte särskilt många som jag umgicks med, någon enstaka vän från skolan och en vän utifrån som jag hade förfester och gick på pub med. Gänget från gymnasiet var en otroligt trygg punkt och jag var alldeles för trygg för att kunna lämna min comfort zone. Konventen hade blivit en tradition och var det bästa med livet.
 
Jag minns även att det var ett år fyllt med musik. Jag åkte runt på livekonserter och såg Foo Fighters i Köpenhamn, Linkin Park i Stockholm (äntligen!), Dropkick Murphys i Lund och min vän Klara spelade i Varberg. Jag minns att jag såg X-men på bio och att jag gjorde ett halvtaskigt försök till att sträck-se trilogin under kvällen efteråt.
 
Jag skrev fortfarande på Akárna-trilogin och hade "bara" ett år kvar av den första delen.
 
Det var det här året som jag först introducerades till öppna förhållanden och vegetarisk mat, till Smallworld och till mängder av tédrickande (som jag i och för sig hade påbörjat lite smått 2007). Politik började tränga sig in i mitt sinne och jag började forma åsikter och något av en identitet. Jag såg 2006 som en helt annan tid då jag var en helt annan människa. Jag kände mig vuxnare, klokare och mer erfaren. Alla mina problem, mitt mörker och mina issues började äntligen bli erkända och hanterade.
 
Jag hade starka och tydliga framtidsplaner, med fru och barn och lärarjobb och villa innan jag fyllde 27.
 
2016 - En stark identitet och en kamp för välbefinnande.
 
 
^ Samma hatt! 
 
Det var inte såhär jag såg att detta året skulle vara för fem år sedan, och absolut inte för tio år sedan. Jag har fortfarande inga planer på att skaffa barn, även om jag hemskt gärna vill. Jag har kämpat med en depression i flera år och även om jag haft en upplyftande vår så är jag inte fortfarande inte hela vägen framme, om det nu är någonting som är ett faktiskt ställe.
 
Ännu en gång upplever jag mig som en helt annan människa än den jag var fem år tidigare. För tio år sen betedde jag mig sexistiskt, homofobt och transfobt och jag känner att jag blir bättre för varje år som går. Jag gör såklart fortfarande misstag, men jag kan förstå dem om jag blir upplyst och även om det känns jobbigt för stunder så kan jag förändra mig och utveckla mitt beteende.
 
En underbar kattunge som purrar i mitt knä och nafsar mig i armen och gäspar mig i ansiktet med sin fruktansvärda andedräkt ifall jag inte gosar med honom när jag försöker skriva långa blogginlägg.
 
Jag har hittat de människor och begrepp som varit nödvändiga för att inse att jag är polyamorös och ickebinär och jag lever därutefter. Jag har inte pratat så mycket om mitt liv i flersamhet, vilket kanske beror på att det inte hänt så mycket på den fronten som jag trodde att det skulle göra. Jag lever utifrån dess livsstil och ångrar det inte för en dag, har otroligt svårt för att se hur jag skulle kunna gå tillbaka till att leva monogamt igen. Jag trodde att jag skulle leka runt mer än vad jag har gjort och få massor av amorösa erfarenheter och äventyr, någonting som känns som en törn i ögat under dystrare dagar. Det kanske beror på att jag främst går in för att skapa starka, nära och förstående relationer med de jag träffar och som jag tycker verkar awesome, snarare än att sätta förväntningar på amori. Sen tycker jag det är svårt att veta vilka signaler jag sänder ut, trots allt flirtande är det inte särskilt många som upplever sig flirtade med (vilket kanske är bra, om de nu inte är intresserade?) ^^
 
Jag bor i en fantastisk lägenhet tillsammans med en underbar flatmate som i tre år har varit min inspiration och min förebild och som har hjälpt mig med att hitta mig själv. Som jag har äventyrat tillsammans med och lärt mig att livet minsann har sina ljusa stunder. En Märklighet, med queera filmkvällar, berättarstunder och mängder av brädspel och pannkakor!
 
Massor med skrivande, en boktrilogi som är klar och håller på att skrivas om för att kunna publiceras på riktigt. En blogg som fortfarande hålls någorlunda aktiv och jag har till och med skrivit en artikel i Metro om ickebinäras rättigheter att rättkönas och respekteras! *stolt*
 
Äntligen har jag börjat kunna leva socialt igen och jag får massor av nya vänner, samtidigt som jag kämpar för att behålla kontakten med så många tidigare vänner som möjligt. Det blir fikor och te och diskussioner, bokcirklar och spelkonvent. Jag hittar potential i människor på Internet och lyckas samla mig mod till kontakt. Jag känner mig nästan lite utåtriktad ibland, någonting jag verkligen har saknat de senaste åren då depression och energibrist har tagit överhanden, det är awesome! :)
 
Jag kämpar för HBTQ-personers rättigheter genom att skaffa mig kunskaper och sprida dem till de som lyssnar och bryr sig, för många är liksom jag nyfikna och vill väl och behöver bara någon som visar dem vägen till kunskaper. Det är kanske det jag älskar allra mest med att vara lärare, att få se hur människor blir glada av den kunskap jag förmedlar och bekräftelsen med att själv ha de förmågor som behövs för att andra ska kunna lära sig av det jag vet.
 
Till hösten ska jag inte längre jobba utan återgå till att studera och utveckla mitt skrivande. Jag ska åka till Japan och jag ska fjällvandra under sommaren. Det kommer också bli konvent och Maffia, hälsa på vänner-resor och äventyr.
 
 
2021 - Ett liv fyllt med äventyr.
 
[?]
 
Det har alltid känts absurdt att faktiskt tro på ett liv om fem år i sig själv. Jag har levt majoriteten av mitt liv i tron om att jag aldrig skulle fylla 30, och även om det börjar närma sig så känns det fortfarande märkligt.
 
Om det är någonting som jag är säker på så är det att jag om fem år inte längre kommer att vara samma människa som jag är idag. Jag tror att människor sällan tänker på hur mycket som kommer hända inom fem år, trots att de kan se tillbaka och förstå hur mycket de har förändrats under livets fem-års-perioder.
 
Jag kanske har barn, kanske inte. Jag kanske jobbar som lärare eller författare, eller så sysselsätter jag mig med någonting helt annat. Jag kanske har fem partners, kanske fler, kanske ingen. Jag kanske bor kvar i Lund, eller på andra sidan planeten.
 
Jag har spenderat för mycket tid med att leva efter en spikad framtidsplan och nu när jag levt ett tag med depression och psykolog så har jag börjat få mer kläm på hur jag vill leva. Jag vill leva på ett sätt som gör mig lycklig, social och så spontan jag klarar av att vara. Det innebär att jag inte bryr mig om en framtid som sträcker sig längre än vad jag behöver bestämma om just nu. Ett steg, ett år i taget. Fyllt med äventyr och erfaranheter, en identitet som förändras men som inte slutar vara stolt över sig själv.
 
Love & Peace

Hur en kan bete sig transfobt (och saker transpersoner ofta får höra)

 
Så Assigned Male, en webcomic jag med glädje följt på Facebook ett tag, la häromdagen upp en strip angående transfobi. Författaren fick mycket hat för den och valde därför att ta ner den. Det, i kombination med ett brev jag fick hemskickat häromdagen, fick mig att vilja skriva lite om transfobi (Någon gång hoppas jag på att kunna skriva mer om hur det är att vara poly, men den senaste tiden har det känts som att det är trans-delen av mig som fått möta mest motstånd och därför hamnar det lättare i fokus). Det finns ett gäng transfoba citat som transpersoner alltför ofta får höra och jag tänkte ta och skriva om mina tankar. Jag kommer inte kunna få med alla och om jag skulle spinna vidare på sexistiska uttalanden (vilket det finns drösar om) så skulle jag aldrig bli färdig (kanske ger mig på det någon gång ändå). Det är möjligt att jag själv kommer att uttrycka mig klantigt här, vilket kanske visar på hur inpräntad även jag som transperson är i vissa tankemönster.
 
"Men jag är ju bög, så jag kan inte vara transfob."
Det är lite som att säga att invandrare inte kan vara rasister. Det är klart att det går att vara emot en viss kategori av människor, oavsett vilken etnicitet/sexuell läggning/könsidentitet/m.m. en själv tillhör. Även transpersoner kan uttrycka sig transfobt.
 
"Transkvinnor är inte riktiga kvinnor, de har inte växt upp med samma förtryck."
Märkligt nog någonting som feminister har uttryckt, vilket säger någonting om hur bred feminismen egentligen är. Jo, det är dem. Det går att ta bort "trans" från transkvinnor när det inte är relevant att ha med att de föddes i felkropp och har fått leva i förtryck och det innebär att de är lika mycket kvinna som en cis-kvinna. De kan inte hjälpa ifall de växte upp med ett könsuttryck och en könsroll som innebar att de behandlades på ett visst sätt gentemot ifall de hade fötts med rätt kropp.
 
"Ickebinära är inte riktiga transpersoner."
Att vara ickebinär innebär att en inte identifierar sig helt med den kropp en fötts med. Det innebär per definition att vi är transpersoner, att vi platsar inom paraplybegreppet trans. Sen innebär det även, för att specificera, att vi inte identifierar oss som antingen 100% man eller 100% kvinna.
 
"Jag skulle aldrig kunna dejta någon som är trans."
Detta är någonting som dyker upp här och var, från alla möjliga sorters människor. Det är inte samma sak som att säga att jag attraheras av människor med glasögon, vilket är en preferens. Att vara trans har ingenting med sitt utseende att göra och ingenting med sin personlighet att göra, det enda transpersoner har gemensamt är att de har fötts med fel kropp och det är ingenting som avgör huruvida någon kan attraheras av en eller inte. Många har säkerligen redan attraherats av transpersoner utan att veta om det.
 
"Jag är okej med transpersoner, sålänge jag inte behöver ha med dem att göra."
Detta fick jag läsa i ett brev häromdagen. Vad som sägs och vad det betyder här är helt olika saker. Att inte vilja ha med transpersoner att göra är transfobt, hur okej du än tror att du är.
 
"Varför finns det så mycket ord för allting, kan vi inte bara sluta ha stämplar och kalla oss alla för normala människor?"
För då skulle alla behöva anpassa sin identitet efter hur en viss person väljer att identifiera sig. Folk är olika och föredrar därför olika sätt att bli bemötta och respekterade på. Alla ickebinära föredrar inte "hen" som pronomen, alla ickebinära är inte agender och alla ickebinära försöker inte ha ett könsneutralt könsuttryck. Vi bestämmer vilka kategorier vi känner att vi passar in i, precis som den som känner sig som "man" eller "kvinna" gör (även om de kanske aldrig har behövt tänka på det i och med att de inte mött något motstånd för det).
 
"Om du nu vill bli en del av samhället, varför klär/heter/frisyr/pronomen på ett sätt som sticker ut?"
För att vi måste få leva på ett sätt som vi trivs med och som får oss att må bra. Det är en mänsklig rättighet att vi alla ska behandlas med respekt, oavsett hur vi ser ut eller vilka vi älskar eller vad vi identifierar oss med.
 
"Du kan inte se ut så där om du vill bli tagen seriöst."
Jag får se ut precis hur jag vill. Kanske inte när jag är på platser som har klädkoder och jag kanske inte springer runt naken i den mån som jag hade föredragit, men utöver det finns det ingenting som säger att jag inte ska få klä mig på ett sätt som får mig att må bra. Om du har ett problem med att jag bär klänning och skägg på samma gång så är det du som behöver förändra dig sätt att kategorisera människor beroende på vilka kläder de har. Jag förtjänar respekt även när jag inte klär mig maskulint, sluta döm femininitet som någonting negativt. Vi ska inte behöva anpassa oss efter normen för att "godkännas" som transpersoner.
 
"Vi homosexuella har kämpat så länge för att bli en del av samhället, kan inte ni tona ner er och sluta förstöra det vi bygger upp?"
Visst för att vi är en del av samma regnbågsflagga, och det är såklart jättebra att homosexuella har kommit långt på vägen mot acceptans och respekt i samhället, men det gör inte vår kamp mindre viktig. Transpersoner osynliggörs ofta och det är väldigt problematiskt, även om människor med normbrytande sexualiteter syns. Det är skillnad på sexualitet och könsidentitet, det går inte att ha med den ena och tro att den andra automatiskt är med (det går såklart att vara både icke-hetero och icke-cis samtidigt, men det är inte så by default).
 
"Varför måste transpersoner prata om hur de blir felbehandlade? Det gör det bara svårare för dem att bli respekterade."
 
Vi kan inte låtsas om att vi trivs med att bli felkönade/dödnamnade m.m. Ingen människa ska någonsin behöva tvingas till att låtsas må bra för att få respekt!
 
"Jag identifierar mig som attackhelikopter."
ARGH. Sluta använda min identitet som bränsle för att få förtrycka, förlöjliga och förnedra.
 
Får du höra att du beter dig eller uttrycker dig transfobt så innebär det att minst en person tolkar det så. Istället för att direkt sätta dig i försvarsställning och försöka skjuta ifrån dig det du upplever som en anklagelse, fråga var problemet ligger och försök att ändra ditt beteende. Det är så du är en bra människa!
 
Har du fler exempel på transfoba (eller sexistiska för den delen) saker du har fått höra, så skriv gärna i någon kommentar. Det är viktigt att folk förstår när det blir fel och varför.

Jag var med i tidningen, här är mina reflektioner!

Så för några veckor sedan var jag med i tidningen (http://touch.metro.se/metro-debatt/darfor-ar-det-aldrig-okej-att-felkona/EVHpdy!IMWiMqXcSaORI/). Efter Metros artikel om ickebinära Freja (som jag skrev om i mitt senaste inlägg) blev jag ganska engagerad i artikelns kommentarsfält. Jag var nog ganska lugn och pedagogisk (förutom i ett fall där två uttalade antifeminister körde över mig fullständigt, där tappade jag till slut tålamodet), vilket resulterade i att Metros nyhetschef hörde av sig några dagar senare och ville att jag skrev en artikel om felköning och dess problematik.
 
Jag blev minst sagt förvånad! Det var något av ett drömläge och det fanns inte på kartan att tacka nej. Med det är det inte sagt att jag inte blev nervös, de påstår ju sig ha 1,2 miljoner läsare. Som tur var så hade jag lätt för att skriva ihop det, även om jag fick banta ner det en del innan Metro var nöjda. Jag såg också till att få göra redigeringen på egen hand för att kunna stå för den text som publicerades.
 
När väl dagen kom så var det första jag såg att Metro hade bytt min rubrik till "Därför gör det så ont att bli felkönad" i sin fysiska tidning. Jag kände lite att den rubriken gjorde mig mer till ett offer än vad jag var bekväm med, men kom fram till att den nog var bättre än min tänkta titel (Vikten av att rättköna, eller något i den stilen). Jag var hursomhelst väldigt nöjd och stolt över min artikel!
 
Under dagen var jag konstant på helspänn. Vad händer nu? Vilka vet? Pratar de om det bakom min rygg? Som tur var hade inte många av mina kollegor läst artikeln, och de som hade gjort det var diskreta och gav mig små mängder bekräftelse, vilket kändes som vad jag behövde. Jag lyckades samla mod till att själv ta initiativet och få mina kollegor att läsa, något jag i efterhand är väldigt nöjd med. Just där och då tog det steget en otrolig mängd energi och jag blev tvungen att sjukskriva mig dagen efter.
 
Någonting som jag reagerade på under dagen och funderat på ett tag sedan dess är att Metros virtuella artikel hade en annan rubrik, "därför är det aldrig okej att felköna". Jag är inte alls nöjd med den rubriken, den får mig att verka hänsynslös när jag går in för att försöka få förståelse. I kommentarsfältet var det, som det brukar, många som verkade bara ha läst den rubriken och inte resten av artikeln och då verkade de känna sig anklagade och blev väldigt defensiva. Någon skrev ett långt inlägg om att "sena 90-talister är så lättkränkta" och det var inte så jag ville bli tolkad, främst för att jag varken är kränkt eller sen 90-talist. Jag tror att Metros aggressiva val av rubrik skapade de reaktionerna, men det gjorde säkert även att fler läste och uttryckte sina åsikter, vilket media såklart bryr sig mer om än transpersoners rätt till trygghet.
 
För att poängtera - det är okej att göra misstag. Det är tusen gånger bättre att säga "han, förlåt, hen" än att bara felköna rakt av. Och ja, jag är väldigt medveten om vilka som vet vilket pronomen jag föredrar och vilka som är mindre troliga att veta det. Däremot, en blir inte mindre felkönad av att det är ett misstag, men ett misstag är lättare att förlåta.
 
Hur känns det nu då, när jag har fått smälta det?
Jo, främst är jag fortfarande otroligt imponerad över hur många som delade artikeln och hörde av sig till mig med kärlek, det var underbart! Jag tror också att vänner och deras vänner är lättare för mig att nå fram till än random folk på internet.
Något som jag (tyvärr) har tänkt på är att det är en del som spridit och lovordat min artikel som jag aldrig har hört rättköna mig, vilket får det att kännas lite som "titta vad häftig jag är som känner den här människan" än att faktiskt ha tagit till sig det jag skrivit. Det är kanske hårt, jag vet att det finns de som rättkönar mig när jag inte hör och det är såklart underbart. Ändå, det är jobbigt att bli felkönad (ännu jobbigare att känna sig som ett objekt som folk skryter över att de har tillgängligt). Men som sagt, jag är inte kränkt, även om jag är missnöjd. 
Sen är ju inte allting dåligt, absolut inte! Jag har fått mer bekräftelse och blivit mer rättkönad sen jag skrev artikeln och det är helt klart en seger <3
 
Love & Peace
 
Ps. Jag är glad, energisk, social, motiverad och har äntligen börjat kämpa mig ur den jäkla depressionen. All ny energi gör att jag stressar ganska mycket och jag är medveten om att jag närsomhelst kan falla ner i djupet igen och då får det vara så, men just nu njuter jag av livet till max <3

Icke-binära får synas i massmedia, och jag jublar!

-
-
-
-
-
-
-
-
-
-
-
Idag har alltså Metro publicerat en artikel om Freja, som är icke-binär! (Här är den -> http://l.facebook.com/l.php?u=http%3A%2F%2Fwww.metro.se%2Fnyheter%2Ffreja-18-ar-ickebinar-strukturerna-dodar-transpersoner%2FEVHpdr!I3NpKtgvx0PqE%2F&h=0AQGmbF5n)
 
Så jag har spenderat hela min dag med att känna mig glad, entusiastisk och engagerad! Det märks kanske allra främst i kommentarsfältet till artikeln på Metros Facebooksida, där jag har försökt vara peppig och pedagogisk. Det var märkligt, för de flesta som skrev där var vettiga och sen fanns det de som snarare verkade förvirrade än elaka. Det var de som lovordade om icke-binäras rättigheter som drog igång diskussioner med de som inte gjorde det och mestadels i god ton. Kommentarsfält brukar ju annars vara fylld med hot och hat och kränkningar och ja... Mycket positiv överraskning! (Även om admin kanske tog bort inlägg efter hand, det vet jag ju inte). Skickade till och med mejl till skribenten och skrev att hen var awesome och jag fick svar att jag också var det ^_^
 
Jag har också fått fundera mycket och tagit in andras intryck och lärt mig en del som är viktigt att tänka på.
-> Att det är viktigt för transpersoners välmående att bli benämnd med rätt pronomen är för mig självklart, men jag inser också att jag borde bli bättre på att rätta de som felkönar mig. När folk vet vilket pronomen jag föredrar men ändå säger fel blir lätt jobbigare än om någon som inte vet gör det. Det är klart att det är okej att säga fel ibland, men samtidigt vet jag vänner som jag aldrig hört rättköna mig eller andra icke-binära som jag känner.
-> Människor behöver få säga hur de tänker och tycker och bli lyssnade på med tålamod och respekt för att sedan kunna ta in andras åsikter, kommunikation går på två håll.
-> Många är fulla med kärlek och känslor, men har olika lätt för att uttrycka det.
-> Jag verkar vara duktig på att uttrycka mig när jag är glad, om jag mäter i hur mycket likes jag får.
-> Jag är stolt över att kunna vara passionerad och engagerad över någonting och att det ger någonting, något jag annars känner att jag ofta saknar i mitt liv.
-> Jag är stolt över att vara icke-förvirrad icke-binär!
-> Jag har världens bästa umgängeskretsar som hjälpt mig till att kunna prata så öppet om mig själv i cyberrymden utan att känna mig otrygg. <3
 
Love & Peace
 

Livet på en regnbågsfärgad väg

Varför är livet så jävla orättvist?

Alla börjar med olika förutsättningar,

Delas upp i tre klasser,

Men det finns ändå ingen garanti för framtiden.

Börja gasa långt innan du egentligen är redo,

Bara för att hinna få ett försprång.

Vissa kommer att ligga efter innan startskottet ens gått.

Sen är det bara att köra på.

Gasa, skaffa saker, gasa, akta väggen, gasa, glöm allt annat.

Förträng var du börjat, titta bara framåt.

Förträng att alla rör sig i cirklar.

Det går inte att se slutet på rullbandet,

Ljuset i tunneln,

Målet på banan.

Ta alla kurvor så tight som möjligt.

Få in några mynt på vägen,

Och allting ser såg bra ut,

Till den första, oundvikliga smällen.

Och allting faller samman.

Men ingen ger upp den första gången,

Res dig snabbare, snabbare.

Fortsätt att gasa, blicken framåt,

Inte bakåt.

Till slut händer äntligen något

Och du får ett försprång.

Du ser målet,

Men ser dig inte för,

Och halkar på ett jävla bananskal.

Blir omkörd,

Sekunden innan mållinjen.

 

Skitspel.

 

Love & Peace


Ett litet steg ut!

-
-
-
-
-
-
-
-
-
-
-
Äntligen! Jag må vara öppen här och på andra sociala medier om att jag lever polyamoröst, att jag nästan inte dricker och nästan är vegan, att jag är pansexuell, att jag går hos psykolog (Kanske inte alltför länge till, börjar röra mig ut ur depressionen äntligen *pepparpeppar*), att jag är ickebinär och andra normbrytande grejer, men vissa av de sakerna har jag hållt för mig själv när det gäller nya och främmande miljöer. På mitt nuvarande jobb, och på jobb generellt, har jag hållt tyst om min identitet. Trots tankar om hur mycket jag hade kunnat bidra, hur inspirerande det skulle vara och att mina kollegor har som skyldighet att behandla mig likadant oavsett vem jag är. Men jag har inte vågat- Istället så har jag gömt mig bakom ett skägg, alltid klätt mig i skjorta, försökt ta så många typiskt manliga attribut som jag har kunnat.
 
Men för några veckor sedan hittade jag av en slump att mitt jobb (som för övrigt är en tämligen stor arbetsplats) har en Likabehandlingsgrupp. Deras någorlunda offentliga hemsida var lite dammig, så det första intrycket jag fick var "här skulle jag kunna damma upp lite". Så jag tog något namn ur en lista, letade upp en mejladress och well, nu är jag med i den gruppen! Det kändes även som en utmärkt plats för mig att gå ut, där det verkligen borde göra mer nytta än skada för både mig och för mina kollegor. Det första mötet var idag, så jag har många gånger under förra veckans sportlov spelat upp scenarion där jag presenterar mig och samtidigt förklarar mig som icke-binär transperson.
 
Så när jag väl kommer till mötet (efter lite förvirring från min sida) så bemöts jag av ett fåtal människor runt ett bord. Jag skakar hand med hon som jag vet är ansvarig för gruppen och som sedan utbrister "Äntligen får vi vår första man till den här gruppen!"
 
Jag kände hur mina kinder blossade upp, för det blev plötsligt ett spontant "nu eller aldrig"-läge. Så jag samlade mod och förklarade hur det inte alls var fallet, att jag är ickebinär transperson (alltså att jag varken är man eller kvinna, intergender som det så fint heter på engelska) och att jag föredrar hen som pronomen. Det verkade skapa lite förvirring just för att ickebinär inte är så vanligt i allas vokabulär som det är i mitt eget, men det mottogs ändå bra utan någon ifrågasättning och lite ursäktande. Trots att det egentligen inte handlade om särskilt många människor så kändes det ändå fantastiskt att faktiskt förklara läget för några på en arbetsplats där jag ständig placeras i ett fack som jag inte alls trivs i. Nu återstår det bara att se hur framtiden ser ut och vad jag kan bidra med i denna gruppen, jag hoppas att detta kommer ge mig ännu mer trygghet och kanske bidra till en miljö där andra kollegor och elever känner sig trygga med att vara sig själva, något jag alla ska ha rätt till oavsett jobb eller skola.
 
Win!
 
Love & Peace

Våga bryta föreställningar om könsuttryck.

-
-
-
-
-
-
-
-
-
-
Det är okej att ha saker som är stereotypt kvinnligt om du är icke-kvinna, sålänge du sätter könet "man" före begreppen för att visa att du tar avstånd från den dåliga kvinnligheten. Det är så det ser ut än idag och fler begrepp myntas kontinuerligt. "Man boobs", "Bro hug", "Bro fist" och nu det nya "Man braid". Nu kan alltså inte män ha flätor längre, för nu finns det bara "mansflätor", vars enda skillnad är att det ska föreställa mer okej för de som identifierar sig som män att ha flätor och samtidigt inte uppfattas som queera på något sätt, för att bryta mot manlighetens normer som man är något av det mest provocerande en kan göra i nutidens samhälle. Ofta läggs det till ett "no homo" för att poängtera att en inte bryter mot de starka könsnormerna.
 
Hänger ni med på mina tankebanor, förstår ni det absurda? Män kan ha bröst som är bröst, flätor som är flätor, kramar som är kramar och personliga hälsningar som är personliga. Utan att bortförklara det med manlighet och ta avstånd från det kvinnliga. Att se det som någonting negativt att förknippa saker med kvinnlighet är en av sexismens mest grundläggande rötter och det som är basen för väldigt många problem.
 
Så vad kan vi göra åt det här? Jo, vi måste våga bryta våra föreställningar om könsuttryck. Alla ska kunna göra allt utan att begränsas av sin könsidentitet och alla har rätten att inte bli ifrågasatta för det. Tänk vad mycket mer jämställt samhället skulle bli om alla får vara/se ut/göra det dem vill. Att börja använda klänning är någonting av det svåraste som jag har gjort, för jag ser hur obekväma det gör den generella människan. Jag har till och med fått höra av vänner att det inte är okej om jag har klänning om jag inte rakar av mig skägget (Hela diskussionen om varför det inte är okej att säga åt andra hur de ska se ut tar jag en annan gång), det är alltså inte okej att blanda det kvinnliga med det manliga.
 
Vi måste börja fundera och ifrågasätta, vad är det vi tänker som stärker de här problemen? Något som är vanligt hos mig, men även hos andra har jag märkt, är att tänka i termen "för att vara". Jag är snygg i klänning "för att vara ickekvinna" (vilket säger att ickekvinnor inte ser bra ut i klänning), du är riktigt stark "för att vara kvinna" (vilket innebär att kvinnor är svaga), hon är riktigt sexig "för att vara transperson" (alltså: Transkvinnor är inte sexiga). När sånt här uttrycker sig hos människor så stärks förtrycken, ramarna som de utsatta kan röra sig inom blir mindre. Vi menar ofta väl, men gör så, så mycket skada med det vi säger. Stämpla inte varje människas identitet med stereotyper baserade på deras könsuttryck, då främjar vi bara en värld där nästan inga kvinnor blir forskare och nästan inga män blir lågstadielärare (ett yrke som det är krisande brist i).
 
TLDR: Börja för i hela friden inte att använda uttrycket "man braid".
Däremot: Börja gärna fläta ert hår och lär mig sedan, jag är skitdålig.
 
Love & Peace

Att behandla olika baserat på könsuttryck

-
-
-
-
-
-
-
-
-
-
-
-
Jag har under några inlägg nämnt lite om det här med min rädsla över hur jag bemöts av andra. Att jag avskyr allt som har med macho-kulturen att göra och att jag önskar behandlas på ett så könsneutralt sätt som möjligt. För vi har alla växt upp med ett beteende om hur vi ska bete oss gentemot andra, vilket ofta skiljer sig åt baserat på könsuttryck. Det gäller även mig och även om jag försöker bli medveten om dessa vanor och ovanor (Jag ser en värld som bättre om människor behandlas likadant oavsett kön) så finns det säkerligen mycket kvar som jag har missat. Samtidigt försöker jag träna bort vissa vanor som blivit inpräntade i mig, såsom att:
  • Jag hälsar mycket oftare på folk med manligt könsuttryck med utropet "tjena!" än vad jag gör med de som har mer typiskt kvinnligt könsuttryck, särskilt när det gäller ungdomar. Samma sak gäller användandet av begrepp som "cool" och "polare" osv. Vi gör språkmässigt stor skillnad på hur vi pratar med/om folk beroende på hur vi uppfattar dem.
  • Väldigt få män har sett mig gråta, med undantag av ett nervsammanbrott under sommarens fjällvandring. Samtidigt kanske jag ska se det som ett framsteg att jag kan gråta inför någon överhuvudtaget, något jag inte alls gjorde fram till för något år sedan.
  • Prata om känslor är fortfarande någonting jag sällan gör med de som har manligt uttryck. Det blir långsamt bättre men finns mycket där att jobba med.
  • Jag förutsätter ofta (även om det kanske inte alltid märks) att män har någon sorts koppling till spel. Om jag vet om att en icke-man har ett annat nördigt intresse så gör jag det även då, men annars tror jag ofta av någon anledning att de inte spelar. Vilket är så märkligt, för jag blir motbevisad gång på gång och likaså all forskning talar emot det. Samhället är för övrigt helt sjukt i huvudet [Edit: Här är ett utmärkt exempel på saker jag behöver lägga ner. Det är först på senare tid som jag börjat inse att funkofobi/ableterism är en grej, och att använda uttryck som beskriver psykisk ohälsa för att säga att någonting är hemskt är otroligt onödigt.] på att behandla kvinnliga gamers med respekt.
På det positiva så finns det saker som jag har blivit mer medveten om, reflekterat över och förbättrat mig på. Främst med hjälp av vänner som vågat vara ärliga och påpekat saker och tvingat mig att tänka efter. Det kan ha varit jobbigt att bli kritiserad för stunden, men att ta åt sig och grunna på saker har verkligen varit bättre för mig i längden. Det är bra för självkänslan att känna att jag inte är lika mycket av en sexistisk rumphatt som jag en gång varit. (Jag menar inte att låta lika skrytsam som jag inser att detta får mig att låta, min poäng var att reflektera över situationer som jag (och andra) vanligtvis brukade särbehandla folk på)
  • Jag har blivit bättre på att respektera människor oavsett kön när det gäller att lyssna och ge utrymme och att inte avbryta, särskilt i grupper (det är betydligt lättare att ge och ta plats på ett bra sätt ju färre som är närvarande)
  • Jag har radikalt minskat min utseendefixering både i tanke och i tal (särskilt när det gäller de med icke-manligt könsuttryck). Vissa säger att folk ska få tänka hur som helst och att det enbart är deras handlingar som ska dömas, men jag tror att tankarna är det som behöver ändras om någonting ska hända beteendemässigt. Jag brukade ranka folks utseenden och komplimera och kommentera och ha mig. Numera är det sällan något jag tänker på, såklart kan jag tänka att någon ser bra ut och bli väldigt fysiskt attraherad av vissa, men jag tänker generellt mycket mindre på utseenden. Detta får mig att tycka att hela Tinder-grejen är otroligt ytligt och märkligt. Den tryckta upplagan av min bok är också väldigt svår att sälja numera, i och med att jag skäms över all sexism som den innehåller.
  • Jag kramar folk likadant oavsett vem det är (lite hårdare och längre med vissa i och för sig, men det handlar mer om att veta vad folk är bekväma med). Det innebär att jag främst försöker att krama folk med en horisontell kram med kroppskontakt (till skillnad på den diagonala, stela kramen som avslutas med en klapp på axeln och är väldigt typiskt macho "no homo" osv).
Det finns som sagt mycket kvar för mig att jobba på, mycket som jag kanske inte kommer att tänka på just nu. Förhoppningsvis kanske jag med mina tankar får andra att tänka efter, kanske till och med provocerar någon med lite tur. För om vi vill skapa ett schysstare och mer jämställt samhälle så behöver vi rätta till även de små detaljerna. Och well, om folk kunde behandla mig mindre maskulint så skulle jag bli en gladare människa =)
 
Love & Peace

Rädslor och glädje

-
-
-
-
-
-
-
-
-
-
-
Mitt nyårslöfte säger att jag ska blogga runt varannan vecka och det känns som något bättre att göra än att döda tid i en stor men tom lägenhet och låta ångesten ta över, så vi kör och ser vad det blir av det! Jag fick väldigt mycket (uppskattad!) respons och uppmärksamhet efter mitt årsinlägg, så jag tänker försöka vidareutveckla någonting som är ett stort problem för min mentala hälsa, så lite varning för ett något tungt inlägg. Samtidigt hade jag fram till ganska nyligen en ångestfri månad (! Framsteg!), så jag ska skriva lite om saker som håller mig stark också.
 
Rädslan jag pratar om är rädslan över att bli bemött med transfobi. Att behöva känna mig inlåst i garderoben. För det mesta känner jag att jag inte är så mycket i en garderob, för jag har ändå gått ut som icke-man på några sociala medier. Detta gäller främst på jobbet och det var samma sak på mina senaste arbetsplatser. Jag går så hårt in i min "låtsas vara man"-roll att jag dagligen blir tvungen att ta del av en machokultur, både av kollegor och elever. Att bli kallad för 'bro' och 'mannen'. Jag hatar det utan dess like.
Det finns ju såklart en enkel lösning på ett så tyngande problem. Att gå ut ur garderoben. Men hade det varit riskfritt så hade det kanske redan hänt. Det worst case scenario som jag föreställer mig, som ekar i mitt huvud när rädslan gör sig påmind, är att mina elever kommer att tappa den respekt som min "låtsas vara man"- roll ändå är ganska duktig på att bygga upp. Att jag inte kommer kunna undervisa längre, att jag kommer bli uppsagd, att jag aldrig kommer att våga jobba som lärare igen, att steget ut ur garderoben kommer vara avslutet för min lärarkarriär.
Att någon kommer att kasta stenar genom mina fönster, ta sig in i min lägenhet, våldta mig, mörda mig.
 
Det är kanske inte så konstigt att jag gick in i väggen på min förra skola, med dessa tankarna som spökade för mig. En rädsla som tar mycket energi som gör mig sämre på att fokusera på mitt jobb och som i sin tur gör mig rädd för att bli kritiserad, avslöjad, värdelösförklarad.
Men för det mesta är det hanterbart, så länge jag känner mig pigg och stark så kan jag stå upp och fokusera på mitt jobb. Tröttheten slår dock ner som ett bombnedslag när jag väl kommer hem igen.
 
Att ha rutin på att ha ett jobb att arbeta på hjälper samtidigt psyket extremt mycket, jag tror att bara kunskapen om att få givande vardagar och fast inkomst igen var en av de största källorna till att jag lyckades boxa ångesten i ansiktet i en hel månad. :)
 
Så vad är det som gör mig så glad? Vänner, såklart! Att ha vänner som ställer upp och tar kampen åt mig när jag inte orkar, vänner som lånar en axel för mig att luta mitt huvud på och ett öra för mina ord att ventilera mot. Att se att någon tittar på mig och förstår att jag känner när någon annan uttrycker sig klumpigt. Att ha folk som kommer hit varje vecka för gott sällskap och queera filmer! Jag vet att jag är trött och att det ofta gör det svårt för mig att visa entusiasm, men var vän är guld värd, oavsett hur lite eller hur mycket kontakt vi har numera, hur ofta eller sällan vi ger oss tid för att träffas. Det är mina vänner som gör att jag kan sova om nätterna, att jag orkar kämpa mig igenom varje dipp. You're great! <3
 
Love & Peace

RSS 2.0