Skratta tills ansiktet brinner

Av: Juna Henriksson

Ordspråksboken 6:18-19

Lik en galning som skickar i väg

bränder och pilar och död

är den som lurar sin vän

och sedan säger: Jag skämtade bara!

CW: Mobbing, fysiskt angripande.

Det finns en märklig grej som de gör på min skola.

“Lina!”, ropar någon bakom mig.

Jag vänder mig om och ser hur ett gäng börjar skratta.

“Äsch! Jag skämtade bara!”

Hela tiden händer detta. Någons slösade uppmärksamhet blir punchlinen i skoldagen. Det säger något om hur kul det är att gå i högstadiet.

På bussen till skolan är det några killar som sitter runt om mig.

“Lina! En smart kille, en smart tjej och jultomten hittar ett mynt på marken. Vem plockar upp det?”

“Jag vet inte”, svarar jag ointresserat.

“Den smarta killen såklart! De andra finns ju inte!”

“Mhm.”

“Men kom igen, va! Har du ingen humor eller?”

När vi går i korridoren på skolan, ser jag hur en bild är uppsatt på alla anslagstavlor. Henrik, som går bredvid mig, skrattar när han ser dem. Det är en bild på mig i underkläder, med ett leende och en fånig pose. Den togs på ett scoutläger i vintras, jag har ingen aning om hur någon lyckats få tag på den. Den är dessutom prydd med en annons, som har mitt faktiska telefonnummer.

“HOMOSEXUELL LESBIAN SÖKER LIVSFRÄNDE. RING 0733-435782 FÖR ATT FÅ DIN LIVS CHANS MED LINA!”

Jag drar ner alla lappar jag ser, varpå Henrik irriterat går fram till mig.

“Men vad fan, Lina, har du sand mellan benen eller? Du måste släppa loss lite om du ska få någon att tycka om dig!”

Det är rast och jag är nere i skolans källare och spelar biljard tillsammans med min vän Lovisa. Två killar kommer in, Rasmus och Viktor. Två som jag har varit på gymmet med de senaste veckorna. Det händer att jag står och röker med dem ute i skogen också. Jag ser hur de självgott tittar på min mörkhyade vän och jag anar oråd.

“Tja! Jag tänkte att det är min tur att spela nu!”, säger Rasmus.

Han skrattar och det gör Viktor också, utan att säga någonting.

Jag räcker över min kö till honom och signalerar till Lovisa att hon måste dra. Hon tittar på mig i ögonen, sedan killarna, sedan mig igen. Därefter nickar hon, lägger sin biljardkö på bordet och lämnar rummet.

Rasmus ler nöjt, som om det var mig han ville vara ensam med hela tiden.

“Kom igen, Lina, ta det lugnt! Jag vill bara testa några nya grepp som jag har lärt mig!”

Jag backar defensivt när han går mot mig och till slut står jag intryckt i ett hörn. Jag gör inget motstånd och låter honom göra ett strypgrepp på mig samtidigt som hans fria hand trycker på mitt höftben. Jag säger ingenting och tänker att ju mer jag stretar emot, desto mer skulle det hetsa upp dem.

Rasmus knuffar mig till Viktor, som tar tag i mina axlar och drar mig baklänges ner i marken så att jag ligger över honom på biljardbordet. Hans ben låser sig fast runt min mage och hans armar håller om min bröstkorg.

Jag blir helt snurrig och de drar upp mig på borde och Viktor lägger sig återigen under mig för att att kunna hålla fast mig. Han trycker åt hårdare och det gör ont i både mage och bröstkorg nu.

Rasmus tar upp en biljardkö och kritar den med ett brett leende. Jag ger efter för paniken och även om jag inte skriker så försöker jag ta mig loss med alla mina krafter, utan att komma någonstans. Rasmus skrattar och slår med biljardkön på min mage, som för att få mig att lugna ner mig. Sedan kör han in biljardkön i mig, genom mina kläder. Jag håller emot tårar och ljud, jag tänker inte ge dem den njutningen.

Samtidigt som Rasmus till slut slutar, kliver skolans fritidsledare in i rummet.

“Vad gör ni här, egentligen? Har inte ni lektioner att gå till?”

Jag märker att jag är fri från Viktors grepp och springer ut ur rummet, utan att säga något eller se någon i ögonen. Jag springer till min lektion, blir utskälld för att jag är för sen och sätter mig sedan och pluggar.

När det är lunch möter Viktor och Rasmus upp mig i matsalen.

“Du tog väl inte illa upp innan, Lina?”, säger Rasmus och lägger armen om mig. “Vi skämtade ju bara!”

“Nädå”, säger jag. “Det är lugnt.”

När skolan är slut står jag och Lovisa och väntar på bussen. Jag rotar lite i min väska för att kontrollera att flaskan som jag lyckades få med mig från kemin fortfarande ligger där.

Henrik kommer fram och riktar sig mot Lovisa.

“Fan, Lovisa, jag hörde det bästa skämtet idag! En smart kille, en snygg neger och jultomten hittar ett mynt som ligger på marken. Vem-”

Jag avbryter honom genom att tömma flaskans innehåll över hans ansikte.

“Men vafan Lina?”, utbrister han.

“Det är lugnt, Henrik, jag bara skämtade!”, säger jag med ett brett leende.

Henrik tittar förvånat på mig, sen börjar han skratta.

“Fan, jag som trodde att du inte hade någon humor!”

Jag tar snabbt upp en tändsticka och tänder fyr.