Projekt Teara

Jag har börjat finurla lite på en ny roman. Ifall det blir så att jag vill gå ett andra år på skrivarlinjen, behöver jag ett heltidsprojekt att arbeta med. Jag har skrivit lite karaktärer, några få scener och en övergripande plotline. Såhär ser skissen för en inledningsscen ut! Väcker det någon form av nyfikenhet och intresse? :-)
 

"Eri.

Ett steg framför det andra, tyst men snabbt. Jag ser Vio springa på andra sidan. Mellan oss rör sig Monstret genom staden. Monstret som sett till att de slavar vi har blivit inte kunnat bryta sig loss. I denna värld av mörker är det Monstret som släcker alla ljusen.

Monstret vaktas av två soldater, Trish och Cait. Jag vet vad just de heter för att det alltid har varit de som sett till att Monstret får assistans om någonting skulle gå fel. Monstret rör sig framåt med stora, tunga steg och efter vad jag har sett har det redan dräpt sex stadsbor. Ingen av dem verkar ha sett oss än, och om vi ska ha minsta chans att klara av det här så måste det förbli så.

Jag drar upp mitt armborst och  gör mig redo. Innan jag avfyrar slänger jag en snabb blick på Vio. Hon är fullt fokuserad på sin båge och jag hinner tänka på den första gången jag såg henne med den och hur hennes tankar då var på någonting helt annat än krig och sorg. Sen lossar jag strängen och pilen borrar sig in i halsen på Trish.

Cait lägger märke till det och försöker att varna Monstret, som går framför de två, men hinner inte ge någon order innan Vios pil borras in i hennes axel. Jag lyckas snabbt att rädda situationen genom att skjuta ytterligaren en pil som träffar hennes öga och gör att hon inte klarar av att skrika.

Inte utan att Monstret lägger märke till när Caits kropp dunsar i marken. Blod rinner ut i den vita snön. Dynamiten som Vio sedan kastar mot Monstret hinner inte komma långt innan Monstret skjuter en blixt som får den till att smälla av och allt jag ser i explosionen är hur Vios kropp flyger iväg och jag förstår att det är nu eller aldrig som det gäller. Jag fattar att vi inte kommer att kunna fira det här tillsammans och jag tänker verkligen inte fira det här utan dig. Om det ens kommer att finnas någonting att fira.

Jag tar upp en egen dynamitgubbe och tänder på den samtidigt som jag smyger mig närmare Monstret. Jag tänker inte ta några risker, så jag ser till att vara det sista offret i Monstrets fruktansvärda historia."
 
Love & Peace

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0