Jag skrev en liten inofficiell flashback för Eri, karaktären som mitt förra inlägg handlade om. Mycket av mitt tänkande just nu går ut på att skapa världen som Projekt Teara ska utspela sig i och jag försöker att fördjupa mig i mina karaktärer. Det är skönt att äntligen ha en helt annan värld att fantisera om en den som trilogin utspelar sig i (Igår var det dessutom fem år sen jag blev klar med första versionen av första boken!), samtidigt som jag fortsätter att redigera andra boken. Troligen kommer jag att ta en paus från Akárna-trilogin när jag väl känner mig nöjd med första och andra boken och istället lägga min kreativitet på nya texter. Jag inser att jag måste ta tag i att skriva mer estradpoesi om jag ska kunna uppfylla det där nyårslöftet. Nåväl, Eris tillbakablick!

Kommer du ihåg hur vi träffades?

Jag hade precis fått se Monstret för första gången. Det var strax innan jag hittade dig som jag med mina egna ögon skulle få se någon dö. Ett litet barn, antagligen inte ens tillräckligt gammal för att förstå att en kvinna i en maskin skulle kunna vara någonting farligt. Visst hade jag sett dessa maskiner förut, men det var någonting som gjorde att jag direkt förstod att detta var i en helt annan liga, att detta var ett Monster medan de andra bara varit ondskefulla människor i maskiner. Antagligen var det Monstrets iskalla blick, som att det skulle kunna göra precis vad som helst utan att det spelade någon som helst roll.

Jag skrek på barnet. “Vad gör du? Spring därifrån!”

Jag försökte att hindra det trots att jag redan hade förstått att det var för sent.

Monstret hade med en av sina järnhänder lyft upp barnet, som då började skrika ett hjärtskärande skrik av desperation, det där skriket som barn gör ifrån sig när de vet att det finns någon som älskar dem i närheten och som kommer att rädda dem. Ett skrik som följdes av ben som krossades och sedan var allting så tyst att mina andetag lät som en orkan i mina öron.

Monstret vände sig om och tittade på mig med en likgiltlighet som fick mina ben att vika sig. Hade det inte varit för ett gallskrik, antagligen från någon som tagit hand om barnet, så hade jag aldrig tagit mig därifrån. Jag klarade inte ens av att titta på när Monstret valde att prioritera den skrikande människan framför mig, eftersom mina ben plötsligt fylldes med adrenalin och jag sprang därifrån för allt som mina lungor klarade. Jag sprang genom en skog som jag aldrig hade varit i förut. Törnar sårade upp mitt ansikte och blod blandades med mina tårar. Jag sprang utan att veta vart jag var påväg och till slut försvann skogen och jag tappade fotfästet i en sluttning. Rullande for jag ner för en backe och när världen slutade snurra såg jag dig.

Det var din hemliga träningsplats och just nu stod du och kämpade för att inte bli distraherad av mitt oväsen. Pilen missade tavlan som du siktat på och du fick ur dig en suck innan du vände dig mot mig.

“Du ser ut som skit”, var det enda du sa innan du vände dig om igen för att ge revansch på tavlan.

Jag tittade förstummat på dig. Det var inte som att du inte brydde dig, du var bara helt säker på att vi var gömda där, att ingen ondska i världen skulle hitta dit. En självsäkerhet så orubblig att en plötslig känsla av trygghet trängde sig in i mitt panikslagna hjärta. Jag började gråta okontrollerat, men det hindrade inte dig från att sätta nästa pil i tavlans mitt. Att se dig stå där med sådan målmedvetenhet fick mig att förstå att allt inte var förlorat än.