Den härliga, fuktiga värmen som var Japan har lämnat mig för att ge plats till en personlig utveckling i formen av en skrivarlinje. Den extrema disciplinen som får alla att verka vara gjutna i samma form är nu endast kvar i mitt minne och jag fylls med inspiration och motivation.

 

Folkhögskola är allt jag önskat i ett klassrum; Bra klasskamrater, inspirerande och trygg miljö, prestigelös och samtidigt lärorik. Ju mer jag lär mig om alternativa inlärningsmetoder, desto mindre förstår jag hur det svenska traditionella skolsystemet som jag själv undervisat mycket i fortfarande är en grej. Visst, mina elever har lärt sig, men vad och varför?

 

Så jag är åter en student, med fokus på att förbättra det skrivande som jag trots allt har sysslat de senaste tio åren med. Jag hoppas bli bättre på att skriva, men även att skriva oftare på Legenden av Akarna. Om jag bara kan frammana den japanska disciplinen så kanske jag kan bli färdig med reworken på "I jakten på en förlorad far" innan skolåret är slut. (Nyårslöfte till nästa år kanske? Har redan några andra på gång, för att kompensera för att jag tagit vatten över huvudet med årets 14st, så varför inte slänga in ett till?)

 

För det mesta känner jag att det jag skriver blir bra, att folk tycker det jag har att framföra är intressant och underhållande. Jag känner mig stark, smart och rolig. Sen händer det att jag inte blir nöjd med jag skrivit, att jag inte borde ha med ord att göra. Att vilja överlämna det till dem som faktiskt kan säga någonting om det som spelar någon roll.

 

Jag tror detta året kom att hjälpa mig med min självkänsla inom skrivandet och få mig till att lägga vikt på det som ligger mig nära och hitta bra sätt att uttrycka det på. Jag har aldrig sett mig som en poet, trots att jag skrivit saker som jag har svårt att se som något annat än poesi. Jag har knappt ens sett mig som en författare stundtals.

 

Men jag vet att det finns styrkor i mig som andra ser i mig när jag inte gör det själv, och jag väljer att tro att det går att göra någonting av dem. Förhoppningar om att mitt Jag drabbas av en karaktärsutveckling.

 

Kanske kan det bli något av mig, trots allt! :-)