-

Ett litet steg ut!

Äntligen! Jag må vara öppen här och på andra sociala medier om att jag lever polyamoröst, att jag nästan inte dricker och nästan är vegan, att jag är pansexuell, att jag går hos psykolog (Kanske inte alltför länge till, börjar röra mig ut ur depressionen äntligen *pepparpeppar*), att jag är ickebinär och andra normbrytande grejer, men vissa av de sakerna har jag hållt för mig själv när det gäller nya och främmande miljöer. På mitt nuvarande jobb, och på jobb generellt, har jag hållt tyst om min identitet. Trots tankar om hur mycket jag hade kunnat bidra, hur inspirerande det skulle vara och att mina kollegor har som skyldighet att behandla mig likadant oavsett vem jag är. Men jag har inte vågat- Istället så har jag gömt mig bakom ett skägg, alltid klätt mig i skjorta, försökt ta så många typiskt manliga attribut som jag har kunnat.

Men för några veckor sedan hittade jag av en slump att mitt jobb (som för övrigt är en tämligen stor arbetsplats) har en Likabehandlingsgrupp. Deras någorlunda offentliga hemsida var lite dammig, så det första intrycket jag fick var "här skulle jag kunna damma upp lite". Så jag tog något namn ur en lista, letade upp en mejladress och well, nu är jag med i den gruppen! Det kändes även som en utmärkt plats för mig att gå ut, där det verkligen borde göra mer nytta än skada för både mig och för mina kollegor. Det första mötet var idag, så jag har många gånger under förra veckans sportlov spelat upp scenarion där jag presenterar mig och samtidigt förklarar mig som icke-binär transperson.

Så när jag väl kommer till mötet (efter lite förvirring från min sida) så bemöts jag av ett fåtal människor runt ett bord. Jag skakar hand med hon som jag vet är ansvarig för gruppen och som sedan utbrister "Äntligen får vi vår första man till den här gruppen!"

Jag kände hur mina kinder blossade upp, för det blev plötsligt ett spontant "nu eller aldrig"-läge. Så jag samlade mod och förklarade hur det inte alls var fallet, att jag är ickebinär transperson (alltså att jag varken är man eller kvinna, intergender som det så fint heter på engelska) och att jag föredrar hen som pronomen. Det verkade skapa lite förvirring just för att ickebinär inte är så vanligt i allas vokabulär som det är i mitt eget, men det mottogs ändå bra utan någon ifrågasättning och lite ursäktande. Trots att det egentligen inte handlade om särskilt många människor så kändes det ändå fantastiskt att faktiskt förklara läget för några på en arbetsplats där jag ständig placeras i ett fack som jag inte alls trivs i. Nu återstår det bara att se hur framtiden ser ut och vad jag kan bidra med i denna gruppen, jag hoppas att detta kommer ge mig ännu mer trygghet och kanske bidra till en miljö där andra kollegor och elever känner sig trygga med att vara sig själva, något jag alla ska ha rätt till oavsett jobb eller skola.

Win!

Love & Peace

2016-03-02 @ 21:30:18 Allmänt Permalink

Kommentarer

Postat av: Maggie

Du är bäst! Jag tycker att det blev en otrolig fullträff! Det är sådana "smågrejer" som verkligen behöver uppmärksammas. Personen som säger det tänker inte på att det kan bli otroligt fel för vissa mottagare. Vad spelar det egentligen för roll med könen? Vad menas med att det 'äntligen är en man i gruppen'? Har man vissa åsikter att föra fram bara för att man bär ett visst kön?
Jag tror att jag har massor av tankar om det här. Saker som jag tycker och tänker och undrar och inte vet och vill lära och vill ändra hos mig och etc. ^^ Men jag har svårt att samla tankarna.

Idag pratade jag med en person med följande situation: en bekant till personen är född kvinna, men "är en han". Personen tycker sig kunna fortsätta få säga "hon" till den bekanta eftersom han har snippa.

Jag har inte kunskap nog om detta. Jag kan inte begreppen. Jag kan inte förklara varför kön inte är ekvivalent med pronomen.

Jag själv försöker vara så öppen som möjligt med min depression och vad det innebär för mig. Erfarenheter om samtal och medicinering. Okunskapen och tabun är vidrig. Okunskapen gör att jag själv tänker "men varför kan jag inte bara rycka upp mig?!" fastän jag vet att det inte är så det funkar. Om JAG tänker så, då är det inte så konstigt att utomstående tänker så. Jag har till och med mötts av en läkare som sa: "Jag tror inte att du är deprimerad, men jag skriver ut tabletter ändå." (!!!)

Den här kommentaren blev som ett eget blogginlägg med massa ämnen att fördjupa sig i. :p Får klistra in det i min blogg.

Jag älskar dig! <3

2016-03-03 @ 04:11:51

Postat av: Vinterdrake

Tokigt modigt! Go you!

Språklig detalj bara: icke-binär är inte lika med intergender. Intergender innebär att befinna sig någonstans mellan man och kvinna, icke-binär är bredare än så. Om det är avsaknad av kön du menar heter det agender, men vill du vara generell funkar non-binary på engelska.

2016-03-03 @ 19:12:39
URL: http://vinterdrake.blogspot.com

Trackback