-

-

-

-

-

-

-

-

-

-

-

Äntligen! Jag må vara öppen här och på andra sociala medier om att jag lever polyamoröst, att jag nästan inte dricker och nästan är vegan, att jag är pansexuell, att jag går hos psykolog (Kanske inte alltför länge till, börjar röra mig ut ur depressionen äntligen *pepparpeppar*), att jag är ickebinär och andra normbrytande grejer, men vissa av de sakerna har jag hållt för mig själv när det gäller nya och främmande miljöer. På mitt nuvarande jobb, och på jobb generellt, har jag hållt tyst om min identitet. Trots tankar om hur mycket jag hade kunnat bidra, hur inspirerande det skulle vara och att mina kollegor har som skyldighet att behandla mig likadant oavsett vem jag är. Men jag har inte vågat- Istället så har jag gömt mig bakom ett skägg, alltid klätt mig i skjorta, försökt ta så många typiskt manliga attribut som jag har kunnat.

 

Men för några veckor sedan hittade jag av en slump att mitt jobb (som för övrigt är en tämligen stor arbetsplats) har en Likabehandlingsgrupp. Deras någorlunda offentliga hemsida var lite dammig, så det första intrycket jag fick var "här skulle jag kunna damma upp lite". Så jag tog något namn ur en lista, letade upp en mejladress och well, nu är jag med i den gruppen! Det kändes även som en utmärkt plats för mig att gå ut, där det verkligen borde göra mer nytta än skada för både mig och för mina kollegor. Det första mötet var idag, så jag har många gånger under förra veckans sportlov spelat upp scenarion där jag presenterar mig och samtidigt förklarar mig som icke-binär transperson.

 

Så när jag väl kommer till mötet (efter lite förvirring från min sida) så bemöts jag av ett fåtal människor runt ett bord. Jag skakar hand med hon som jag vet är ansvarig för gruppen och som sedan utbrister "Äntligen får vi vår första man till den här gruppen!"

 

Jag kände hur mina kinder blossade upp, för det blev plötsligt ett spontant "nu eller aldrig"-läge. Så jag samlade mod och förklarade hur det inte alls var fallet, att jag är ickebinär transperson (alltså att jag varken är man eller kvinna, intergender som det så fint heter på engelska) och att jag föredrar hen som pronomen. Det verkade skapa lite förvirring just för att ickebinär inte är så vanligt i allas vokabulär som det är i mitt eget, men det mottogs ändå bra utan någon ifrågasättning och lite ursäktande. Trots att det egentligen inte handlade om särskilt många människor så kändes det ändå fantastiskt att faktiskt förklara läget för några på en arbetsplats där jag ständig placeras i ett fack som jag inte alls trivs i. Nu återstår det bara att se hur framtiden ser ut och vad jag kan bidra med i denna gruppen, jag hoppas att detta kommer ge mig ännu mer trygghet och kanske bidra till en miljö där andra kollegor och elever känner sig trygga med att vara sig själva, något jag alla ska ha rätt till oavsett jobb eller skola.

 

Win!