Så jag hade bestämt mig för att jag skulle åka till Berlin över nyår. Få lite tid utanför vardagen, bryta mot mina rutiner. Främst ville jag dit för att jag hade läst att det övergivna nöjesfältet, Spreepark, snart skulle rivas och jag hade inte hunnit besöka det än.

Jag borde ha förstått att någonting var på tok när, några veckor innan avfärd, den jag ämnade att resa tillsammans med sa upp kontakten med mig. Det gjorde mig inte jättemycket, för jag tänkte att jag kommer klara av en vecka på egen hand och om inte annat skulle där säkerligen finnas gott om queera klubbar att hänga på.

När jag sedan samma dag som bussen ska avgå får reda på att det är en storm på väg, börjar jag fundera på ifall det verkligen var menat att jag skulle genomföra den här resan. Bron till Danmark stängs av och jag tvingas spendera fem timmar på bussen innan den ens lämnar Malmö.

Själva resan gick helt okej. Jag växlade mellan att sova och att konstatera att jag sovit. Jag lyckades till och med återuppta kontakten med sagd resekamrat. Mitt humör blev nog nästan orimligt optimistiskt, för när jag hade tre timmar kvar av resan kom smällen som jag inte alls var beredd på.

Det visade sig att de som skulle ta hand om mina katter medan jag var borta hade fått fel nyckel och kunde inte komma in i lägenheten. Den jag bor med var uppe i fjällen och ingen av oss hade de pengar som behövdes för att låta en låssmed hjälpa vår kattvakt in. Det var svårt att kämpa mot panikångest samtidigt som jag försökte att reda ut situationen, trots brist på sömn och näring. Till slut fick jag infinna mig i att jag skulle bli tvungen att åka tillbaka till Sverige så fort jag bara kunde, för att rädda de stackars liven i mitt hem.

När vi väl kom fram till Berlin, fixade jag en ny biljett och kunde konstatera att jag ändå var fast i staden fram till midnatt. Det fick mig att hålla humöret uppe, för då skulle jag åtminstone hinna upptäcka Spreepark och på så vis någorlunda kunna rättfärdiga resan för mig själv.

Så jag tog mig till det vandrarhem som det från början var tänkt att spendera den närmsta veckan på, avbokade mina nätter och lämnade alla mina prylar förutom passet och mobilen. Jag funderade på ifall det skulle vara värt att ta med mig laptopen, men min slitna kropp sa mig att det fick vara bra som det var, utan någonting extra att bära på. Med lätta fötter satte jag mig alltså på S-Bahn och begav mig bort mot Plänterwald, vilket var den närmsta hållplatsen till nöjesfältet. Jag var helt ovetandes om att Carrie Fisher just då hade avlidit.

Väl i Plänterwald började jag gå genom en skog, med människor som sprang på stigar runt om mig. På vägen jag gick stod det en äldre man och stirrade på mig ända fram tills jag gått förbi honom och jag skakade av mig tanken om att transpersoner kanske inte borde gå ute i skogen på egen hand i främmande länder när mörkret snart skulle slå in.

Vägen tog slut och det var först då jag hörde skriket. Ljudet som kom ifrån ett stort Parishjul, som av någon anledning fortfarande snurrade runt, runt, runt. Det hade varit lätt att förklara det med att det var vinden, men jag upplevde det som helt vindstilla. Jag drog upp min mobiltelefon för att filma den övergivna attraktionen och föreviga det otroligt obehagliga ljudet som den avgav, men av någon anledning fastnade aldrig ljudet på mobilen. Jag ville ta mig närmare, men mellan mig och Parishjulet var det ett stängsel där det stod “Trespassers will be prosecuted” på tre olika språk. Det stod också att där skulle finnas hundar, men dumdristig som jag var, antog jag att det bara var ett tomt hot. Jag menar, de skulle ändå snart riva stället, så varför lägga ner energi på att hålla det strikt bevakat?

Snabbt och lätt klättrade jag över stängslet, för att nästan skrämmas ihjäl när jag hörde hur det börjar smälla. Jag hukade mig ner och insåg att det var ett gäng ungdomar som stod med smällare, till synes utan att ha lagt märke till mig. Det fick mig ändå till att röra mig försiktigare och till slut stod jag under karusellen som förde det skrikande oväsendet. Jag filmade det och gick en bit därifrån för att konstatera att det enda ljud som hördes var ett brusande oväsen, skriket hördes inte alls..

Innan jag hann göra någonting mer åt saken, såg jag i periferin hur två vakter och en hund patrullerade innanför parkens område. De verkade ha all sin uppmärksamhet på ungdomarna på andra sidan stängslet och jag antog att hunden inte var särskilt förtjust i att folk började fira nyår fyra dagar för tidigt.

Jag tog fart och rörde mig med tysta steg ifrån vakterna. Jag såg hur en lekplats börjat rosta, en raket börjat täckas av mossa och vad som en gång hade varit en bana för radiobilar var nu bara ett tak. Det var när jag såg den övergivna Virvelvinden som jag beslutade mig för att gömma mig där tills det kändes säkert nog att klättra över stängslet utan att bli sedd.

Till slut blev det helt tyst och jag andades lättat ut. Mörkret hade fallit och jag vågade titta upp för att se vakterna lämna området tillsammans med ungdomarna. Samtidigt som jag insåg att tystnaden även innebar att Parishjulet inte längre rörde på sig, kände jag hur karusellen som jag satt i började snurra. Koppen jag satt i snurrade runt sin egen axel och hela golvet runt omkring började snurra. Först frös jag till av rädsla, men reste mig snabbt upp och hoppade ut ur mitt gömställe. Livrädd ville jag ta mig därifrån, varesig jag upptäcktes av vakterna eller inte.

Då kom skriket tillbaka, men det var inte från någon karusell utan det var som att någonting stod bakom mig och vrålade som tusen barn, gnisslande dörrar och rostiga gängor samtidigt.

Ni vet den där känslan, som att en inte längre är en del av sin kropp? Det är det närmsta jag kan beskriva hur det fortgick. Jag såg helt enkelt min kropp på andra sidan stängslet. Den pratade med en turist ifrån Nya Zeeland och innan min kropp begav sig tillbaka i skogen för att hinna med en buss, lyckades den övertala turisten till att klättra över staketet. Jag försökte att skrika, att varna, men insåg att jag var fast i ett Parishjul och allt mina ljud gjorde var att dra till mig turisten ännu närmare.

Vad det var som så småningom kom med en buss till Malmö, har jag ingen aning om. Men vad det än var, så hade det tagit över min kropp och lämnat min själ kvar i en karusell på det övergivna Spreepark.