Jag är i Japan.

Det är galet, men det är inte vad detta inlägget kommer fokusera på. Just nu läggs all den energin på Facebook. Idag har varit en fantastisk dag, men inte de senaste. De bra dagarna brukar vara de bästa att prata om det jobbiga. För då gäller de inte längre, det blir inte lika blottande.

Kraschar, sömnbrist, mardrömmar, fastnar, dagar utan mat. Det är inte det jag visar omvärlden, jag vill ju bara visa hur fantastiskt allt är.

Mycket är det, trots allt.

Särskilt idag, men även under de svårare dagarna.

Jag insåg igår att det varit en vecka utan kroppskontakt och hade aldrig tidigare reflekterat över hur beroende jag är av den.

Det är självklart egentligen, jag är typ den mest fysiska personen jag känner.

Kattcafé och massage på det och allt blev genast bättre. Jag var tydligen otroligt stel i magen, vilket jag inte ens visste var en grej.

Men det makear sense. Jag drar konstant in den för att slippa känna mig tjock. Den knyts samman av allt mina tankar skapar, särskilt när jag har klänning på i nya miljöer.

Nu är det bra igen dock, min kropp mår utmärkt och likaså mitt psyke.

 

Min favoritperson på Internet visade precis att han lever, för första gången på ett år, med hjälp av ord som träffar mig rakt in i hjärtat.

 

https://youtu.be/LkfM-UK5BgM

 

Det är så mycket av hans ord som jag känner igen i min egen och i andras depressioner. Jag vet inte hur många gånger det senaste året som jag suddat ut en Facebookstatus, ett blogginlägg eller en kommentar. Jag vet inte hur många gånger jag har tittat på telefonen, men inte lyckats ta den och höra av mig. Eller som jag öppnat min bok, tittat på titeln i några minuter och sen stängt den igen. Eller tänkt "Jag borde verkligen..." Senast i förrgår var det någon som outtade mig för att jag inte gjorde det jag sa att jag skulle göra, trots att jag lagt ner tid och energi på att faktiskt göra det men till slut inte klarade av att avsluta. Det blev en jobbig diskussion , tvingades förklara mig på ett internetforum, men det löste sig iaf. Det händer alldeles för ofta hemma att jag gör 80% av saker jag påbörjat.

 

 

Så har jag alltid varit, bra på mycket men inte bäst på något. För att validera mig själv så hittar jag istället nya saker att sluta vara dålig på, så att jag känner att jag fortsätter utvecklas. Men om jag faller så blir jag istället dålig på allt, för om inget sticker ut så är inget intressant. Och då fastnar jag.

 

Jag är glad över att jag inte är så låg nu. Att de senaste dagarnas dipp främst var ensamhet och brist på endorfiner och oxytocin. För jag har ändå haft ett bra år än så länge. Ovanligt lite ångest, ovanligt mycket social interaktion och trots att jag inte kommer klara mina nyårslöften så har de ändå fått mig att göra mer än jag skulle klara utan dem. Och på pappret ser framtiden ljus ut, Japan och skrivarlinje. 

 

Men en dipp kan komma helt utan förvarning, så jag fortsätter att försöka göra det bästa av det bra! Dessutom har jag helt fantastiska vänner som gör allt så mycket lättare <3