Halvt vegetarian

Känner att jag numera är inne i ett blogg-flow. Det är ganska härligt att koppla bort huvudet från sociologer och alla deras deprimerande insikter om hur samhället kontrollerar dess invånare genom normer och makt. Läste precis ett blogginlägg som fick mig att tänka en massa tankar och känna en massa känslor! Det skulle däremot bli en aning för stort för ett svar så jag känner att jag slänger in det här istället.
 
Som vissa av er vet så har jag de senaste åren haft olika nyårslöften gällande hur jag ska steg för steg börja leva lite nyttigare. För två år sen hade jag att inte dricka cola, förra året åt jag ingen pizza och i år ska jag vara halvt vegetarian. Det innebär att jag inte har ätit kött i minst fyra dagar i veckan, so far i år (kanske snarare har snittat på en icke-vegetarisk dag i veckan).
 
Jag tycker inte om stämplar, det får folk till att kategorisera en, vilket i sin tur leder till förenklingar i former av förutfattade meningar. Jag måste erkänna att jag är lite förvånad över att "halvt vegetarian" verkar ha stämplat mig mer än mitt val att leva polygamt. Det har varit sällan att någon har tagit upp och diskuterat min polygami, trots att det är en ganska stor normbrytande situation och samtidigt ett val som faktiskt har påverkat hur jag tänker och resonerar (mitt sätt att leva är ganska förändrat). Det kanske beror på att jag umgås i sociala sammanhang där det är socialt accepterat och därmed inget märkvärdigt, det kanske är så att folk inte kan sätta sig in i situationen och därför blir obekväma av att diskutera ämnet, det kanske rent av är så att de inte vill att jag ska sätta nya tankar i deras huvuden.
 
Hursomhelst så har jag under en kortare tid fått en betydligt större uppmärksamhet på grund av mitt val att leva halvt vegetariskt under ett års tid. Det är någonting som sprider sig och jag blir öppet ifrågasatt (detta är något jag inte är särskilt van vid) och folk ställer en massa frågor till mig. Och jag har fått höra en och annan kommentar som säkert är menade väl, men som jag uppfattar som problematiska, särskilt när jag redan har min personliga sköld uppe. Jag fick nyligen frågan "har du gått och blivit vegetarian?" och jag känner i efterhand att jag kanske reagerade lite starkt. Jag vet inte om jag förändrade tonläge eller om jag gav ett större svar än vad som var intressant, men min respons på frågan verkade inte vara alltför uppskattad. Det var inte min mening att överreagera, men när jag blivit ifrågasatt lite för många gånger på kort tid så är det så jag reagerar.
 
Det borde inte vara något svårt att vara halvt vegetariskt, det känns bara fånigt att påstå det för jag kan fortfarande bli bjuden på mat av folk och jag känner mig aldrig "i vägen". Det är lätt att komma på rätter att äta och det är lätt att se till så att jag inte får några brister i näringsämnen. Det finns ingenting jättegott som jag aldrig kommer kunna äta och maten är billigare och finns mestadels lättillgänglig i affärerna. Det i sig är betydligt lättare än att under ett helt år avstå från någonting jag verkligen tycker om (som cola och pizza). Men det blir svårt just eftersom man blir så mentalt petad och och kritiserad och stundtals hånad.
 
Och jag vet att jag har en väldans massa människor i min närhet som valt att leva vegetariskt och veganskt och jag beundrar deras styrka. Just nu känner jag främst att nyårslöftet var en dum idé och att jag istället bara skulle ha minskat min köttkonsumtion utan att göra en öppen grej av det. Å andra sidan har jag aldrig varit den som påverkats särskilt mycket av omgivningens syn på mig, så någon förändring kommer inte att ske. Främst är det kul att lära sig laga en massa nya maträtter ^_^ Har lärt mig laga fler maträtter denna månaden än vad jag lagat under de senaste åren innan dess.
 
Min poäng är: Jag ifrågasätter inte era sätt att leva på. Förstå mig när jag säger att det inte är kul att alltid vara på sin vakt att försvara sina moraliska grunder. Det känns ibland som att jag måste ha en konkret legitim anledning till att förändra mina matvanor. Att jag ibland måste förstärka mina egna åsikter till en nivå som jag inte ens själv vet om jag fortfarande håller med om, innan mitt svar blir accepterat. Jag ifrågasätter inte den som slutar äta chips på fredagar eller den som börjar handla mer ekologiskt. Så varför ska då jag hamna i någon form av riskzon när jag plötsligt äter vegetariskt på en vardag?
 
Och det är klart att jag kan tycka om att diskutera det, beroende på hur jag mår och vilket tillfälle det är. På samma sätt som att jag tycker om att diskutera mina synsätt rent generellt. Gärna över en kopp te och i en miljö som jag finner mig trygg i. Men jag har inte alltid den tid och energi som krävs för att försvara mig ordentligt, ligger någon på för hårt så tar jag illa upp till slut och jag är för långsynt för mitt eget bästa för att släppa det efter att konversationen är avklarad. Jag har inte heller samvete till att säga "fuck off, let me be, vi tar det här en annan gång" när jag inte känner att jag kan komma på en massa snabba svar som förväntas av mig.
 
Känner hur jag gnäller ganska hårt och kanske tillfälligt tar lite avstånd från folk. Jag tycker om att diskutera saker och jag är stolt över att vara halvprovokativ och normbrytare, så fortsätt gärna prata med mig om intressanta ämnen! Men gör det inte på ett sätt som gör det möjligt att uppfattas som att det är något fel på mig, för det är det inte, precis som att det inte är något fel på dig! Jag definieras inte av mina matvanor, lär känna mig istället ^^
 
Love & Peace

Kommentarer
Postat av: Anonym

Folk blir bara pressade för att de vet att det är en bra grej och de borde göra det själva. Så agerar de ut det åt andra hållet istället

Svar: Det låter sjukt logiskt, kan mycket väl tänka mig att det är så! :) Det gör det fortfarande jobbigt för mig, dock :P
None None

2014-01-29 @ 22:03:58

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0