Drömmar hos en drömmare

Detta blir antagligen det översta inlägget som de läsare som upptäcker min blogg via Facebook (tänker länka dit den för första gången sen jag startade den, lite läskigt med nya ögon, men det kan bli coolt om folk har lite nya tankar). Jag rekommenderar att bläddra runt lite bland inläggen, allt är inte lika långt och djupt som det jag skriver idag. Det är lite synd att de senare inläggen hamnar överst, då detta blir en form av fortsättning på föregående inläggs tankesätt fast kring ett annat tema. Soundtracket till Final Fantasy VI fungerar i övrigt otroligt bra att skriva till! Min skärm börjar dessutom bli gul, det betyder att det börjar bli mörkt utomhus (Fixade ett program som ser till att skärmbelysningen regleras efter hur ljust det utomhus, sjukt snällt mot mina ögon, tack för rekommendationen! <3)
 
Drömmar! En gång i tiden så fick jag ofta höra att jag var en drömmare. Jag tror det baserades på att jag ofta försvann mentalt och tänkte på en massa annat, jag såg och ser nog generellt ganska lost ut när jag gör det. Men det är inte vid dem tillfällena som jag drömmer om drömmar relaterade till framtiden. Mest analyserar jag en massa småsaker, eller så tänker jag på fiktionella karaktärer. Jag tänker väldigt ofta på saker som inte är väldigt relevant för stunden, och jag älskar det! Men visst drömmer jag om framtiden också! Och har alltid gjort!
 
Drömmar har alltid haft en stor roll i mitt liv. Det har varit en drivkraft och en liten fyr i dimman. Drömmar om saker som vore coolt, drömmar om saker som känns helt omöjligt, drömmar som jag skämts över att ens tänka på, drömmar om hur det känns att uppfylla en dröm.
 
När jag började skolan, då började jag också att drömma. Jag drömde om att bli en författare. Att formulera ord på ett sätt som kunde skapa känslor och lära folk saker, utan att jag ens var där. Det verkade fett coolt. Så jag skrev. Inget avancerat, och det var många projekt som aldrig blev klara. Men jag skrev och skrev.
 
Samtidigt som jag spelade otroliga mängder av tvspel. Samma tvspel, för när jag var liten så fanns det inte så mycket att välja på så jag valde att bli fullständigt förälskad i de världarna jag spelade i. Så jag skrev om tvspel. Och började drömma om att skapa egna tvspel, sätta färg på texten som kom ifrån mina tanker. Så det gjorde jag. RPGMaker 2000, i en massa år. Även där en massa små projekt som jag lade ner väldigt mycket tid till, jag ville så mycket men hade inte tålamodet att få ihop allting.
 
När jag väl började försöka lära mig att göra egna spel så upptäckte jag charmen i musik. Det var ju hur coolt som helst, att LJUD såväl som text kunde skapa känslor hos människor, hos mig. Jag blev fullständigt kär i ljud och musik och lyssnade på saker i MIDI-format som ingen i min omgivning stod ut med. Jag drömde om att jag skulle bli rockstjärna. Tills jag sökte till musikklass. När jag stod helt själv, liten och nervös och sjöng och spelade inför en jury som hade skeptiska blickar.
 
Att få ett "nej, du är inte antagen" var som att höra ett "fuck your dreams". Då slutade jag sträva om att uppnå mina drömmar, för det skulle inte hända. Istället var det bara något som jag tänkte på när jag lyssnade på musik, en fantasi där det vad jag som sjöng och jag hade lika bra sångröst som Chester i Linkin Park.
 
Istället började jag drömma om en ganska sorglig dröm. Jag drömde om att få känna mig bra på någonting. På riktigt. Liksom, att bara prestera. Att få vara helt övertygad om att det här, det är jag bra på. Så jag sökte till orienteringsgymnasium, för orienterat, det hade jag ju gjort sen jag var fem. Men jag kom inte in. Men PLOTTWIST! Sen gjorde jag visst det ändå! :D Men jag kände mig inte duktig. Alla var ju bättre än mig och mina resultat var långt ifrån något att skryta med.
 
Men i slutet av gymnasiet så insåg jag någonting som kom att helt vända på min attityd. Att orsaken till att jag inte uppnått någon dröm någonsin, var för att jag hade lyssnat på andra. Det är mycket lättare att hålla med någon som säger att man är dålig än någon som säger att man är bra.
 
Så jag bestämde mig för att ge fasen i andra. Jag började träna som jag själv ville, jag skippade helt att göra saker som var tråkiga, även om det behövdes för bra betyg eller något proffs påstod att det skulle vara bra för något. Och på väldigt kort tid så blev jag väldigt mycket bättre. Min motivation, fokus och framförallt mitt välmående blev avsevärt mycket bättre under loppet av en vinter. Och framåt våren så uppfyllde jag min första dröm: Jag kände mig bra på orientering. Som i riktigt bra, utan ett endaste "men". Under pressen av en nationell tävling så sprang jag i racerfart och gjorde inte en enda miss. När jag stämplade i mål var jag så glad att jag nästan ville börja gråta. Min omgivning förstod förstås inte det, de tyckte inte att jag var särskilt märkvärdig, de var för upptagna med att reflektera över sina egna prestationer.
 
Men så, jag uppfyllde en dröm och det var bland det bästa jag har upplevt i mitt liv. För det skedde helt på mitt initiativ och på mina villkor. Och jag kan fortfarande skryta om det. Veckan efter det loppet så sprang jag dessutom Göteborgsvarvet på 1.28, det är inte alla som gör det när de är 19 ^^
 
Sen dess har jag tryckt en bok, jag skriver fortfarande på den romanserien men jag skriver också lite noveller och texter med poetiska inslag. Jag har gjort ljud och musik till en app (Combo Defense) dessutom, check it up! Jag känner att jag är bra på en massa saker och mitt självförtroende är högt.
 
Idag drömmer jag om att fortsätta att påverka människor. Genom att vara lärare, genom att folk läser mina texter och genom att folk hör min musik. Jag drömmer om att få vara delaktig i spelskapande, både när det gäller story och musik. För jag vet att jag hade kommit med en massa bra idéer! Jag drömmer om ett spel som näst intill är lika postapokalyptiskt som Fallout men som samtidigt är ett pusselspel med samma tidsbaserade element som Zelda: Oracle of Seasons. Jag drömmer också om att bo i en villa där jag kan ha en massa husdjur som får leva fritt utan att riskera att bli påkörda. Jag drömmer samtidigt om att få bo granne med alla mina vänner, särskilt de som är mig närmst. Jag drömmer fortfarande om att bli rockstjärna. Men främst av allt så kan jag drömma tillbaka till den känslan om hur det är att uppfylla en dröm. Och den känslan får mig till att drivas framåt för att kunna uppnå nya drömmar.
 
Love & Peace

Kommentarer
Postat av: Annapanna

Never forget your dreams. Du borde fått höra fler gånger att du var bra på gymnasiet. Vet att du kämpade med mycket då och du var duktig, men sen finns det folk som tycker att det är roligare att trycka ner andra än att lyfta upp dem. Men dem ska man skita i ;) Du är bra,BÄST glöm aldrig det!! Hoppas det går bra med boken, ser fram emot att hela serien publiceras! Krampåre Svettis:)

Svar: Kul att du läser och kommenterar, svettis! :) Jo, visst fick jag stundtals höra att jag var bra, och stundtals trodde jag kanske till och med på det till en viss mängd, men det var inte förrän mot gymnasietidens slut som jag faktiskt kände mig bra på riktigt och enligt de krav som jag hade ställt på mig. Det var hursom fyra år sen nu, så min syn på det mesta har förändrats ganska hårt sen dess. Andra boken står för nuvarande stilla, men jag hoppas att jag återupptar den snart igen! Kramkram!
None None

2014-01-24 @ 17:21:39

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0