GothCon har passerat med shoggothar på taket och episka parti maffia, nu är våren här och vårkänslorna med den. Som att man vaknat upp ur ide och faktiskt lever igen. Mitt spelande har minskats brutalt och har ersatts av träning och skrivande och Battlestar Galactica och pianospelande och ofantliga mängder té tillsammans med underbart mysiga grannar.

Ändå har jag lyckats sätta mig i en något prekär situation. Som får mig till att åter lägga ner tankar och energi på polygami. Det har väl nästan gått ett halvår nu sedan jag avslutade mitt liv som monogam och tankar och känslor kring ämnet har förändrats med tiden. Det som däremot har fasthållits är övertygelsen om att det är såhär jag vill leva, det finns ingen tvekan om det. Så jag får försöka att hitta möjligheter och metoder som gör att jag känner mig friare istället för mer begränsad av min relationsstatus.

 

För jag är ju inte singel, men jag är tillgänglig. Nykär och villig, dessutom. Och jag kommer på mig själv med att verka ha glömt bort hur det var att vara monogam, hur jag själv resonerade när jag var bestämd monogam och dejtade andra polygamer. Känslan och frustrationen av att vilja säga att andras levnadsstilar är fel, när jag egentligen vet att jag måste respektera dem likväl som att jag vill bli respekterad.

 

Det är väl en rädsla som ligger till grunden för min ångest tänker jag, en rädsla över att bli förnekad av enbart faktumet att jag är polygam. Som att jag hade fått mer kärlek av att begränsa vem jag kan vara kär i, en paradox.

 

Så jag funderar, vad var det som jag var rädd för innan jag tog steget ut i det okända och blev polygam? Jag oroade mig för att jag inte skulle kunna fördela tid rättvist, prioritera rätt, att det skulle bli mer sårade känslor. Men tiden finns alltid där, likväl som energin till det. Kärlek är underbart och mångfaldig kärlek blir mångfaldig exaltering. Man behöver inte vara rädd för att den man är smygkär i kommer hitta någon som är bättre än en själv, en rädsla som förekommer och dessutom ibland förverkligas inom monogamin. Inte heller behöver man oroa sig för att längre distantiella relationer ska bli svåra att hantera. Det finns ingen anledning till att fundera över vad en relation kommer leda till, att sätta förväntningar och omotiverad stress. Det går att njuta av kärlek för det den har att erbjuda, varje dag, istället för att försöka pussla ihop en omöjlig bild om framtiden. Man kan alltid följa sitt hjärta och hoppas på det bästa, istället för att ta ett känslomässigt beslut och sedan fundera på vad som hade hänt om man hade valt en annan väg.

 

Jag har helt enkelt tappat argumenten om varför monogami är en bra grej. Att "vara någons och bara någons" är inte ett ideal som jag längre förstår. Varför är vi människor så envisa om att vi måste äga saker? Och ännu mer, varför måste vi äga människor? Jag är mig, jag är min, det är ingen som "lånar ut" mig för att jag är polygam. Det är ingen annan som förklarar för mig hur jag ska leva mitt liv. Det är jag själv som bestämmer mig för att min kropp vill ha mer kramar. Att ha en partner där känslorna ligger på samma nivå är som att ha en otroligt bra vän som man kan göra vad man vill tillsammans med och säga vad man vill till.

 

Varför är det så mycket ångest bakom kärlek? Varför är vi så försiktiga, vågar inte ta risker, vågar inte njuta av livet just nu för att vi är rädda för att framtiden ska bita oss. Varför sårar vi andra och varför sårar vi oss själva med argumentet att vi är rädda för att bli sårade i framtiden?

 

Som sagt, mitt liv är otroligt jäkla bra just nu :) Vinterdepressionen har släppts bakom sig och jag känner mig mer levande än på länge. Det är bara det att jag inte lyckas släppa dessa tankarna ur mitt huvud när jag är hemma för mig själv.

 

Thougts on this? ^^ (Om ni tycker att jag bloggar för lite så får ni gärna kommentera mera, jag blir mer motiverad av lite uppmärkamhet ^^)