Jag saknar lite den där ambitionen som fanns i mig, som finns i mig med håller på att dö ut. Att sticka ut och springa vid midnatt, när gatorna är tomma och har bilar som tutar på en. Det var ett tag sedan. Har varit och sett Oz med Emma på bio nu, efter att ha sagt farväl på stationen så gav jag mig på att springa hem i mörkret. Utan musik i öronen eller känslor som var bortom all kontroll. Det gick vägen, hela vägen hem till och med. Detta är antagligen första steget mot lite kondis, jag hoppas bara på att den lilla ambition jag har kvar räcker till att träna upp mig till göteborg.

 

Man ska aldrig skämmas över sig själv, aldrig aldrig någonsin. Aldrig. Men ibland så tar ens issues tag i en trots all kamp. Min väg är redan inristad i sten sedan länge, det enda jag kan göra nu är att se till så jag slipper gå ensam.