Jag har tämligen god grundkondition, därför har jag en vilopuls som ligger strax över 40 slag i minuten (bpm). När jag styrketränar så brukar jag ligga runt 120 bpm och när jag springer distans så är 140 en vanlig siffra. Som allra högst kan mitt hjärta slå nånstans runt 203 slag i minuten (dvs när jag springer så snabbt jag orkar, så länge jag orkar och så mycket jag orkar).

Inatt, klockan 04.13, efter 1,5h sömn, vaknade jag med 120 bpm. Av ett ljud som lät som att en stor hand slog sönder allt jag hade i min lägenhet. Den allra första känslan jag vaknade med var att jag ville gråta, skrika och spy samtidigt. Gjorde inget av det. Efter några sekunder kom jag i alla fall snabbt fram till att det inte var någon i min lägenhet. Men det var fest i hela huset och någonting i lyan hade smällt som in i ****. Var helt övertygad om att inflyttningsmuggen som står på "saker jag älskar"-hyllan och fått av Zsolt och Nina hade sprängts i småbitar.

Rädd för vad som komma skall så tände jag ändå lampan och reste mig upp och gick till den nämnda hyllan.

Det som hade hänt var att väggklockan för första gången sen jag köpte den i våras hade "studsat ur" spiken som den satt på och landat rakt på den nämnda inflyttningsmuggen, därefter vidare på andra högt värdesatta grejer som stod på samma hylla. Grannarna hade alltså hoppat i golvet till musik så pass våldsamt att detta skedde.

Mirakulöst nog gick inget sönder, men jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Kanske med undantag av de två gånger som jag vaknat av att jag har en inbrottstjuv två meter framför mig i min egen lägenhet. Och några andra tillfällen i livet. Men när man inte längre känner sig trygg i sitt eget hem, då är det kört. Så nu sitter jag här, en timma senare, klarvaken och mår fortfarande illa. Och jag är så jäkla glad över vetskapen att mitt uppsägningspapper redan ligger i brevlådan.