Känner att jag numera är inne i ett blogg-flow. Det är ganska härligt att koppla bort huvudet från sociologer och alla deras deprimerande insikter om hur samhället kontrollerar dess invånare genom normer och makt. Läste precis ett blogginlägg som fick mig att tänka en massa tankar och känna en massa känslor! Det skulle däremot bli en aning för stort för ett svar så jag känner att jag slänger in det här istället.

 

Som vissa av er vet så har jag de senaste åren haft olika nyårslöften gällande hur jag ska steg för steg börja leva lite nyttigare. För två år sen hade jag att inte dricka cola, förra året åt jag ingen pizza och i år ska jag vara halvt vegetarian. Det innebär att jag inte har ätit kött i minst fyra dagar i veckan, so far i år (kanske snarare har snittat på en icke-vegetarisk dag i veckan).

 

Jag tycker inte om stämplar, det får folk till att kategorisera en, vilket i sin tur leder till förenklingar i former av förutfattade meningar. Jag måste erkänna att jag är lite förvånad över att "halvt vegetarian" verkar ha stämplat mig mer än mitt val att leva polygamt. Det har varit sällan att någon har tagit upp och diskuterat min polygami, trots att det är en ganska stor normbrytande situation och samtidigt ett val som faktiskt har påverkat hur jag tänker och resonerar (mitt sätt att leva är ganska förändrat). Det kanske beror på att jag umgås i sociala sammanhang där det är socialt accepterat och därmed inget märkvärdigt, det kanske är så att folk inte kan sätta sig in i situationen och därför blir obekväma av att diskutera ämnet, det kanske rent av är så att de inte vill att jag ska sätta nya tankar i deras huvuden.

 

Hursomhelst så har jag under en kortare tid fått en betydligt större uppmärksamhet på grund av mitt val att leva halvt vegetariskt under ett års tid. Det är någonting som sprider sig och jag blir öppet ifrågasatt (detta är något jag inte är särskilt van vid) och folk ställer en massa frågor till mig. Och jag har fått höra en och annan kommentar som säkert är menade väl, men som jag uppfattar som problematiska, särskilt när jag redan har min personliga sköld uppe. Jag fick nyligen frågan "har du gått och blivit vegetarian?" och jag känner i efterhand att jag kanske reagerade lite starkt. Jag vet inte om jag förändrade tonläge eller om jag gav ett större svar än vad som var intressant, men min respons på frågan verkade inte vara alltför uppskattad. Det var inte min mening att överreagera, men när jag blivit ifrågasatt lite för många gånger på kort tid så är det så jag reagerar.

 

Det borde inte vara något svårt att vara halvt vegetariskt, det känns bara fånigt att påstå det för jag kan fortfarande bli bjuden på mat av folk och jag känner mig aldrig "i vägen". Det är lätt att komma på rätter att äta och det är lätt att se till så att jag inte får några brister i näringsämnen. Det finns ingenting jättegott som jag aldrig kommer kunna äta och maten är billigare och finns mestadels lättillgänglig i affärerna. Det i sig är betydligt lättare än att under ett helt år avstå från någonting jag verkligen tycker om (som cola och pizza). Men det blir svårt just eftersom man blir så mentalt petad och och kritiserad och stundtals hånad.

 

Och jag vet att jag har en väldans massa människor i min närhet som valt att leva vegetariskt och veganskt och jag beundrar deras styrka. Just nu känner jag främst att nyårslöftet var en dum idé och att jag istället bara skulle ha minskat min köttkonsumtion utan att göra en öppen grej av det. Å andra sidan har jag aldrig varit den som påverkats särskilt mycket av omgivningens syn på mig, så någon förändring kommer inte att ske. Främst är det kul att lära sig laga en massa nya maträtter ^_^ Har lärt mig laga fler maträtter denna månaden än vad jag lagat under de senaste åren innan dess.

 

Min poäng är: Jag ifrågasätter inte era sätt att leva på. Förstå mig när jag säger att det inte är kul att alltid vara på sin vakt att försvara sina moraliska grunder. Det känns ibland som att jag måste ha en konkret legitim anledning till att förändra mina matvanor. Att jag ibland måste förstärka mina egna åsikter till en nivå som jag inte ens själv vet om jag fortfarande håller med om, innan mitt svar blir accepterat. Jag ifrågasätter inte den som slutar äta chips på fredagar eller den som börjar handla mer ekologiskt. Så varför ska då jag hamna i någon form av riskzon när jag plötsligt äter vegetariskt på en vardag?

 

Och det är klart att jag kan tycka om att diskutera det, beroende på hur jag mår och vilket tillfälle det är. På samma sätt som att jag tycker om att diskutera mina synsätt rent generellt. Gärna över en kopp te och i en miljö som jag finner mig trygg i. Men jag har inte alltid den tid och energi som krävs för att försvara mig ordentligt, ligger någon på för hårt så tar jag illa upp till slut och jag är för långsynt för mitt eget bästa för att släppa det efter att konversationen är avklarad. Jag har inte heller samvete till att säga "fuck off, let me be, vi tar det här en annan gång" när jag inte känner att jag kan komma på en massa snabba svar som förväntas av mig.

 

Känner hur jag gnäller ganska hårt och kanske tillfälligt tar lite avstånd från folk. Jag tycker om att diskutera saker och jag är stolt över att vara halvprovokativ och normbrytare, så fortsätt gärna prata med mig om intressanta ämnen! Men gör det inte på ett sätt som gör det möjligt att uppfattas som att det är något fel på mig, för det är det inte, precis som att det inte är något fel på dig! Jag definieras inte av mina matvanor, lär känna mig istället ^^

 

De senaste dagarna har jag kommit i kontakt med lite olika artiklar på internet gällande det numera välkända begreppet "friendzoneing". Dessa texter har mer eller mindre förklarat varför det är fel att tänka förhållanden i termer som "friendzone". Friendzone är en relation som man har med en annan, då det är uppenbart att den andra inte vill vara något "mer" än vän (det vill säga är inte sexuellt intresserad av en).

 

Idag fick jag länkat till mig en ny artikel i samma ämne, där författaren introducerade mig till begreppet "girlfriendzone".

Detta blir antagligen det översta inlägget som de läsare som upptäcker min blogg via Facebook (tänker länka dit den för första gången sen jag startade den, lite läskigt med nya ögon, men det kan bli coolt om folk har lite nya tankar). Jag rekommenderar att bläddra runt lite bland inläggen, allt är inte lika långt och djupt som det jag skriver idag. Det är lite synd att de senare inläggen hamnar överst, då detta blir en form av fortsättning på föregående inläggs tankesätt fast kring ett annat tema. Soundtracket till Final Fantasy VI fungerar i övrigt otroligt bra att skriva till! Min skärm börjar dessutom bli gul, det betyder att det börjar bli mörkt utomhus (Fixade ett program som ser till att skärmbelysningen regleras efter hur ljust det utomhus, sjukt snällt mot mina ögon, tack för rekommendationen! <3)

 

Drömmar! En gång i tiden så fick jag ofta höra att jag var en drömmare. Jag tror det baserades på att jag ofta försvann mentalt och tänkte på en massa annat, jag såg och ser nog generellt ganska lost ut när jag gör det. Men det är inte vid dem tillfällena som jag drömmer om drömmar relaterade till framtiden. Mest analyserar jag en massa småsaker, eller så tänker jag på fiktionella karaktärer. Jag tänker väldigt ofta på saker som inte är väldigt relevant för stunden, och jag älskar det! Men visst drömmer jag om framtiden också! Och har alltid gjort!

 

Drömmar har alltid haft en stor roll i mitt liv. Det har varit en drivkraft och en liten fyr i dimman. Drömmar om saker som vore coolt, drömmar om saker som känns helt omöjligt, drömmar som jag skämts över att ens tänka på, drömmar om hur det känns att uppfylla en dröm.

 

När jag började skolan, då började jag också att drömma. Jag drömde om att bli en författare. Att formulera ord på ett sätt som kunde skapa känslor och lära folk saker, utan att jag ens var där. Det verkade fett coolt. Så jag skrev. Inget avancerat, och det var många projekt som aldrig blev klara. Men jag skrev och skrev.

 

Samtidigt som jag spelade otroliga mängder av tvspel. Samma tvspel, för när jag var liten så fanns det inte så mycket att välja på så jag valde att bli fullständigt förälskad i de världarna jag spelade i. Så jag skrev om tvspel. Och började drömma om att skapa egna tvspel, sätta färg på texten som kom ifrån mina tanker. Så det gjorde jag. RPGMaker 2000, i en massa år. Även där en massa små projekt som jag lade ner väldigt mycket tid till, jag ville så mycket men hade inte tålamodet att få ihop allting.

 

När jag väl började försöka lära mig att göra egna spel så upptäckte jag charmen i musik. Det var ju hur coolt som helst, att LJUD såväl som text kunde skapa känslor hos människor, hos mig. Jag blev fullständigt kär i ljud och musik och lyssnade på saker i MIDI-format som ingen i min omgivning stod ut med. Jag drömde om att jag skulle bli rockstjärna. Tills jag sökte till musikklass. När jag stod helt själv, liten och nervös och sjöng och spelade inför en jury som hade skeptiska blickar.

 

Att få ett "nej, du är inte antagen" var som att höra ett "fuck your dreams". Då slutade jag sträva om att uppnå mina drömmar, för det skulle inte hända. Istället var det bara något som jag tänkte på när jag lyssnade på musik, en fantasi där det vad jag som sjöng och jag hade lika bra sångröst som Chester i Linkin Park.

 

Istället började jag drömma om en ganska sorglig dröm. Jag drömde om att få känna mig bra på någonting. På riktigt. Liksom, att bara prestera. Att få vara helt övertygad om att det här, det är jag bra på. Så jag sökte till orienteringsgymnasium, för orienterat, det hade jag ju gjort sen jag var fem. Men jag kom inte in. Men PLOTTWIST! Sen gjorde jag visst det ändå! :D Men jag kände mig inte duktig. Alla var ju bättre än mig och mina resultat var långt ifrån något att skryta med.

 

Men i slutet av gymnasiet så insåg jag någonting som kom att helt vända på min attityd. Att orsaken till att jag inte uppnått någon dröm någonsin, var för att jag hade lyssnat på andra. Det är mycket lättare att hålla med någon som säger att man är dålig än någon som säger att man är bra.

 

Så jag bestämde mig för att ge fasen i andra. Jag började träna som jag själv ville, jag skippade helt att göra saker som var tråkiga, även om det behövdes för bra betyg eller något proffs påstod att det skulle vara bra för något. Och på väldigt kort tid så blev jag väldigt mycket bättre. Min motivation, fokus och framförallt mitt välmående blev avsevärt mycket bättre under loppet av en vinter. Och framåt våren så uppfyllde jag min första dröm: Jag kände mig bra på orientering. Som i riktigt bra, utan ett endaste "men". Under pressen av en nationell tävling så sprang jag i racerfart och gjorde inte en enda miss. När jag stämplade i mål var jag så glad att jag nästan ville börja gråta. Min omgivning förstod förstås inte det, de tyckte inte att jag var särskilt märkvärdig, de var för upptagna med att reflektera över sina egna prestationer.

 

Men så, jag uppfyllde en dröm och det var bland det bästa jag har upplevt i mitt liv. För det skedde helt på mitt initiativ och på mina villkor. Och jag kan fortfarande skryta om det. Veckan efter det loppet så sprang jag dessutom Göteborgsvarvet på 1.28, det är inte alla som gör det när de är 19 ^^

 

Sen dess har jag tryckt en bok, jag skriver fortfarande på den romanserien men jag skriver också lite noveller och texter med poetiska inslag. Jag har gjort ljud och musik till en app (Combo Defense) dessutom, check it up! Jag känner att jag är bra på en massa saker och mitt självförtroende är högt.

 

Idag drömmer jag om att fortsätta att påverka människor. Genom att vara lärare, genom att folk läser mina texter och genom att folk hör min musik. Jag drömmer om att få vara delaktig i spelskapande, både när det gäller story och musik. För jag vet att jag hade kommit med en massa bra idéer! Jag drömmer om ett spel som näst intill är lika postapokalyptiskt som Fallout men som samtidigt är ett pusselspel med samma tidsbaserade element som Zelda: Oracle of Seasons. Jag drömmer också om att bo i en villa där jag kan ha en massa husdjur som får leva fritt utan att riskera att bli påkörda. Jag drömmer samtidigt om att få bo granne med alla mina vänner, särskilt de som är mig närmst. Jag drömmer fortfarande om att bli rockstjärna. Men främst av allt så kan jag drömma tillbaka till den känslan om hur det är att uppfylla en dröm. Och den känslan får mig till att drivas framåt för att kunna uppnå nya drömmar.

 

Så, då är årets första fisk begravd och jag misslyckades med att "dagslåna" kurslitteraturen i tid idag, så nu blir det till att skriva ett inlägg. Eller två till och med, detta ska handla om monogami och nästa kommer sedan handla om drömmar. Två ämnen som är roliga att analysera och reflektera över.

 

Ni som följer min blogg var med när jag för några månader sen insåg att jag ville leva polygamt. Jag gör det fortfarande och det kan vara ett av mitt livs bästa beslut. Jag ska dra en liten fastforward förklaring till hur det blev så och lite hur jag har reflekterat fram tills idag, sen ska jag förklara på ett lagom oprovocerande sätt förklara hur jag resonerar numera :)

 

Jag blev kär för första gången när jag var typ tolv. Då hade jag redan varit "tillsammans" med några tjejer i skolan under grundskolans tidigare år, men det är inte riktigt relevant i sammanhanget. Jag var kär i tre tjejer i min klass. En som jag främst var väldigt kär i. Som jag drömde om att jag skulle bli tillsammans med när jag var 22 och gifta mig med när jag var 24 (detta står dessutom nedskrivet i någon dagbok någonstans, men jag minns dessa årtalen, som inte riktigt stämmer längre). Hon var helt klart min drömtjej och jag var övertygad långt efter att vi slutade gå i samma skola om att detta faktiskt skulle hända. Det är nog mest att vi så pass sällan ses nuförtiden som gör att jag har slutat tänka på det. Men jag var kär i de andra två tjejerna också, det var jag säker på. Om kvällarna bad jag till gud om att hen skulle se till så att en massa känslor och tankar om mig i deras kroppar och själar. Det blev inte av.

 

Jag har alltid haft väldigt lätt för att bli kär. Men när jag väl började dejta tjejer på riktigt så kände jag aldrig känslor för mer än en person samtidigt igen. Se det som en åldersgrej, eller att jag bara växte upp med normerna, jag vet inte. Under högstadiet och gymnasiet så bröt jag några hjärtan, och några bröt mitt. Jag investerar en stor del av mig själv när jag blir kär i någon, det har nämnts att jag helt stundtals har slängt min egen självbevarelsedrift. Jag lägger mycket tid på att tänka, drömma, fantisera, planera, lära känna och förstå.

 

Efter gymnasiet så kände jag mig ändå lite erfaren, även om jag inte hade haft ett längre förhållande såsom mina vänner hade (de har ju gift sig och skaffat barn och stuff idag). Men det var fortfarande så att jag bara hade känslor för en tjej i taget. Eller så trodde jag! Med några års reflektioner så har jag kommit fram till att det inte alls var så. Det tog och tar oerhört lång tid för mig att släppa de människor som jag en gång blivit kär i, trots att det sker så lätt. Så under mina förhållanden så skedde det att jag tidvis tänkte och fantiserade om de som jag förnekade att jag fortfarande hade känslor för. En förnekelse som startade ett inre kaos och som gjorde att någonting väldigt bra och fint på en sekund kunde förvandlas till något klaustrofobiskt. Nu i efterhand misstänker jag faktiskt att jag hade känslor för en annan (*poke*) medan jag var i ett förhållande. Men i brist på kunskap om hur jag själv fungerade så blev det mest kaos av det till slut.

 

Som jag har nämnt tidigare så hade jag inte heller något problem med att dejta någon som redan hade partner. Jag har själv fortfarande aldrig varit svartsjuk och ansåg att jag följde min egoistiska väg och vilja så fick andra parter lösa det på egen hand. Men sen jag började läsa i högskolan så har det hänt ett flertal gånger att jag har dejtat polygamer. Och det har varit fine för mig, jag ville själv helst leva monogamt och kunde inte tänka mig något annat, men jag tyckte om tjejerna i fråga och så var det med det ^^

 

 

Men steg för steg har nog dessa polygamska tjejer fått mig att inse hur jag vill leva. Att det faktiskt finns någonting som heter "ovillkorlig kärlek", i alla fall något som är betydligt närmare det än den stereotypa monogama relationen så som jag upplevde den. För jag menar, hur många bestämda och obestämda regler finns det inte i alla monogama relationer? Och då menar jag utöver de som ingår i vanlig vänskap, de som skapas när kärleken och relationen blir ett faktum. Det är inget fel med att vilja leva i monogami, även om jag tror att vi alla föds som polyamorösa och sedan formas av miljön runt omkring oss i vår uppväxt. Monogami är enklare, om inte annat, jag trodde själv aldrig att jag känslomässigt och energimässigt skulle klara av att leva polygamt. Men för mig är monogami någonting idag som jag förknippar med att låsa inne sin partner, svartsjuka ett bevis på att man inte litar på sin partner. Svartsjuka har alltid varit något som sårat mig, för det har bevisat att de jag älskar inte har litat på mig, även i de fall då känslomässiga relationer med andra inte fanns med på kartan.

 

Men vi lever i en värld med normer om att man ska gifta sig med endast en, att så fort en gör någonting med någon annan så är man otrogen och att det kan förstöra en annars bra relation. Folk påstår att man lättare blir sårad i en polygam relation än i en monogam, men jag är sjukt tveksam. Jag mår själv mycket bättre och de sår jag får skulle jag fått oavsett.

 

Jag vill leva i en värld där jag kan få allt som är bra med singellivet och allt som är bra med partnerlivet, på samma gång. Det är så jag lever nu. Jag vill också leva i en värld där jag inte ifrågasätts för detta, där folk inte tar avstånd till mig för att mitt flirtande plötsligt kan betyda något mer än vad det gjorde medan jag var bestämd monogam. I en värld, där inte människor begränsar varandra från att leva ett så lyckligt liv som de bara kan. Det är inte äkta kärlek, men jag vet och förstår att vissa människor föredrar att leva emellan ramar. Jag vill leva i en värld där ingen blir förvånad när jag pratar om "en av mina partners". Jag vill leva i en värld där jag kan älska precis så mycket som det bara är möjligt för mig, utan att världen runtomkring mig påverkas av det.

 

Sådär, nu har livet börjat lugna ner sig lite igen ^^ Jag har varit fullt upptagen med kärlek och ångest och stress och mys. Klarade ångesttentan, så nu har jag hoppat in på nästa spår så får vi se hur det går med det. Schemat känns hyfsat lugnt inför våren ändå, Vinterdraken har försvunnit till andra sidan jordklotet, dags att komma med lite nya projekt för att sysselsätta vintern och våren. Träna låter bra. Kanske försöka få igång ett och annat nyårslöfte. Läsa böcker, komma igång med skrivandet. Tåga runt och träffa vänner.

 

Hade en nostalgikväll med kära vänner i helgen. Eftersom jag var förlamad av ångest under min själva födelsedag så kändes den här kvällen som att jag fyllde år på riktigt, nu är jag ett år äldre och förhoppningsvis lite visare än för ett år sedan! Kvällen bestod av pannkakstårta, tvspel, nostalgi och mys. Och sjukt mycket godsaker. Och kära vänner som reste till mig från lite överallt :3 Särskilt glad är jag över att Toonis tog sig ner från storstan och spenderade två dagar med mig och sambon ^_^ Good times indeed.

 

Och året började bra med att Vinterdraken smet förbi och hälsade på. Ett par intensiva och händelselösa dagar för att minska på ångesten och få en oerhörd mängd nya erfarenheter som gör att jag kommer överleva det här halvåret :) Nu kan jag laga vegetarisk mat, så det nyårslöftet känns hållbart ^^ Och relationen känns så trygg så att istället för att må dåligt över ett sådant långt distansförhållande, så försöker jag se det som en möjlighet och ett projekt i sig. Jag har inte varit med om något liknande tidigare, därför så kommer jag antagligen hitta nya sätt att tänka och resonera, både gällande min kontakt med Vinterdraken men också hur jag vill leva mitt liv utan tågresorna till Lund och den otroliga mängd kroppskontakt. Dags att börja skicka brev som är brev på riktigt, dags att skapa nya rutiner och dags att komma på hur jag kan skicka så mycket kärlek som det bara är möjligt över den virtuella världen.

 

Det var ett tag sen jag spårade ur i överanalys angående något specifikt ämne, så det kanske är dags att försöka skriva ihop något snart. Hade en diskussion om bisexualitet och basinkomst förra veckan, det var intressant. Eller så skriver jag något poetiskt, det brukar vara lätt när en har många känslor och känslor har jag gott om på de flesta fronterna!