Omklädningsrum

För några inlägg sedan skrev jag om hur problematiskt det är att vara transperson, i synnerhet ickebinär, i många idrottssammanhang (i samma inlägg där jag var euforisk för att kodas kvinnligt av främlingar). Även om jag har tappat mina träningsrutiner av diverse anledningar, bestämde jag mig idag för att åka tåg till min favoritklätterhall. Främst för att träffa en god vän men också för att se ifall min förfallna kropp fortfarande klarade av de leder som den så smidigt (eller?) bemästrade för några år sedan (spoiler: det mesta gick bra).
 
Klättring är en väldigt könsneutral fysisk aktivitet i förhållande till mycket annat. Kromosomer och biologiska förutsättningar är liksom inte aktuellt när det handlar om smidighet och att bemästra balanserna i sin kropp. Rå fysisk styrka kan bara hjälpa dig så långt. Kanske är det en av anledningarna till varför jag trivs så bra med klättring.
 
Däremot, precis innan jag steg in i klätterhallen så var jag tvungen att ta ett beslut: Vilket omklädningsrum ska jag byta om i? På tågresan funderade jag på detta flera gånger, det är så sällan numera som jag sätter mig i situationer där jag tvingas placera mig i det binära köns-facket att jag blir förvirrad av hela grejen. Å ena sidan känns damernas "mer rätt", men jag har aldrig bytt om där (iallafall om jag inte känner de där inne sedan tidigare) och rädslan för blickar/tankar/kommentarer tar liksom över innan jag ens har hunnit fundera på om jag faktiskt ska ta tag i det. Å andra sidan känns herrarnas "mer fel", men jag är åtminstone van vid att passera som man och även om jag tvingas låtsas vara någonting jag inte är bekväm med, kan jag göra det för att inte göra andra obekväma.
 
Jag var dessutom tjugo minuter sen till klättringen och tänkte att rummen skulle vara tomma.
 
Det blev alltså herrarnas. Jag går in, får ögonkontakt med någon annan som är där inne och byter om, hälsar artigt (dvs nickar helt tyst) och går till ett hörn för att byta om så snabbt och osynligt som möjligt.
 
Först säger den enda andra personen att jag antagligen har hamnat i fel omklädningsrum. Jag säger "Yes, I know, it's a mess" och försöker att inte dra till mig uppmärksamhet, men jag känner hur blicken liksom bränner genom min rygg när jag klär av mig. Personen fortsätter och påpekar att det är fyra till snubbar som byter om i samma omklädningsrum. Jag minns inte vad jag svarade på det, om jag sa "sorry" eller om jag bara svor för mig själv över mitt val av dagens underkläder eller vad som hände. Den andra i omklädningsrummet var säkert välmenande och lät mest förvirrad, men det var tydligt att min närvaro gjorde någon obekväm. Jag tog alla mina saker och gick ut. Klättringen i övrigt gick som sagt bra.
 
En del av mig vill verkligen jubla över ännu en situation där jag inte kodas som man, ett bevis på att det faktiskt går att göra saker i väntan på de tre år det tar från ett inskickat papper till att faktiskt transvård påbörjas. Att jag har makt över min egen kropp på ett sätt som jag ofta känner att jag inte har. Det händer att folk kallar mig "lady" och "fröken" och "miss" på stan och det får alltid fjärilar att slå sina små söta vingar mot insidan av mitt bröst, som när en fick precis det kortet som en ville ha i Pokémon-boostern. Små saker som kan göra väldigt mycket (precis som att andra ord kan förvandla fjärilarna till tjära och trycka ner dem i fötterna så att de nästan klibbar fast i asfalten).
 
En annan del av mig inser att -fuck- jag är helt jävla lost nu. Jag vågar inte ta steget fram till ett omklädningsrum där ovan nämnda risker finns. Jag är inte välkommen tillbaka till det omklädningsrum som jag en gång till kunde få byta om ifred i. Åh, ljuvliga Flex-omklädningsrum där vem som helst får byta om, varför finns du inte överallt?
 
Och då kanske du undrar:
- Men Juna, är inte du ickebinär? Varför trivs du så bra med att bli feminint kodad? Du borde ju vara lika bra med båda sidorna.
 
Varav jag svarar:
- Vad som helst för att slippa dysfori.
 
Also, sa jag att jag träffade Sophie Labelle, skaparen av ovan web-comic? Cuz I totally did <3
 
Love & Peace

En sång i natten

Flickan från drömmen hon stod där så klart, med friheten upp i sitt hår.

Att detta var kärlek det var uppenbart, det kändes i topp och i tår.

Med vett och sans bortom all rim och reson, de låg där den mörkaste natt.

Då dansade de som en gemensam person, tills flickan blev alldeles matt.

 

När hon vaknade satt hon där själv.

Händerna dränkta i snö.

Kroppen var kall och hon undrade nu,

Om allt som var kvar var att dö.

 

Men minnet av flickan det höll henne varm.

När hon tills sig dragit den varmaste arm.

Det fick henne att stå.

Det fick henne att gå.

Så hon till slut skulle finna hennes barm.

 

Mannen med blicken han stod där så klart, med leendet syftande hit.

Att detta var kärlek det var uppenbart, så långsamt hon sträckte sig dit.

Med fnitter och skratt bortom stjärnor och sol, de levde tillsammans var dag.

Tills allt som var kvar var en slips och en kjol, och några sista andetag.

 

När hon vaknade satt hon där själv.

Fötterna begravda i sand.

Kroppen var varm och hon undrade nu.

När hon näst skulle hålla hans hand.

 

Men minnet av mannen det höll huvet svalt.

När hon svettades så det var helt fatalt.

Det fick henne att stå.

Det fick henne att gå.

Till de som hon älskade så radikalt

 
- Lyn Raste, Legenden om Akárna - I jakten på evigt liv
 
Love & Peace

Internetberoende

Detta inlägget kommer alltså tackla internet- och mobilberoende och hur det drabbar mig, alla andra och typ hela mänsklighetens framtid. Det är helt klart ett tungt ämne och även om jag känner att det rätta formatet för denna är på Facebook så tänker jag att det här är någonting som ska vara lättåtkomligt, varav bloggen.
 
Lite tillbakaspolning till i höstas. Jag kommer prata om Pokémon GO, men samma sak gäller för Facebook, Instagram, Snapchat och all annan social media. Pokémon GO var en fluga. Jag spelade Pokémon GO väldigt mycket och använde ursäkten att det fick mig att röra på mig mer (vilket stämde) till att spela spelet praktiskt taget varje sekund som jag spenderade utomhus, inkluderat i sällskap med andra, inkuderat andra som inte spelade Pokémon GO. Jag tänker mig att redan här känner många igen sig. Jag fick som tur var en tillsägning och jag insåg där att mitt internetanvändande hade gått till en överdrift där det inte längre var hälsosamt trots mina intressen och att det påverkade mina relationer negativt.
 
Så jag började internetbanta. Steg för steg. (Det gör jag fortfarande)
 
Det allra första som jag gjorde var att bestämma mig för att inte spela mer Pokémon GO i sällskap med andra och sluta spelet helt så fort jag hade alla Pokémons som jag kunde få. Detta höll jag och i november lyckades jag äntligen träna upp min Dragonite och hade därmed allt som jag behövde. Inte utan motstånd dock. Jag blev lätt irriterad på ingenting när jag visste att jag var i ett område som kunde innehålla Pokémons som jag behövde, men tillät mig inte att öppna appen i och med sällskap. Helt klart ett varningstecken på beroende, inser jag i efterhand.
 
Sen spelade jag inte förrän Gen 2 och därmed massor av fler Pokémons släpptes och jag tänkte att jag återigen skulle fånga alla och var tillbaka in i den fällan (fortfarande inte i sällskap, dock). Vid det här laget hade de infört en grej som gjorde att jag var tvungen att logga in varje dag för att kunna få en chans att få en ny Pokémon i slutet på veckan. 220 i Pokédexet senare och jag insåg vad jag höll på med och vad appen gjorde med min hälsa (främst sänkte den volymen på min musik i hörlurarna och sänkte därmed även min livskvalité), så jag bestämde mig för att sluta spela. Nu, i samband med det här inlägget, har jag avinstallerat Pokémon GO.
 
Men Pokémon GO är bara en liten del av vardagen och den påverkar inte särskilt många människor idag, tillbaka till den stora boven: Social media.
 
För ett gäng år sedan insåg jag att jag spenderade för mycket tid på Facebook. Jag började med att installera appen och det gick sådär. Nu, i vintras och i samband med Pokémon GO-bantandet, skapade jag två nyårslöften för mig själv: Använd aldrig Facebook på mobilen och stäng av Internet på mobilen på söndagar.
 
Båda två går ganska bra, med undantag av när det är väldigt opraktiskt att inte använda mig av det (som när folk behöver få tag på mig eller information uppdateras på event).
 
Jag har näst intill inga appar på min mobil som gör att jag kan slösurfa om jag inte är hemma/har wifi tillgängligt. (Quizkampen tho, när folk utmanar mig). För det är just det - slösurfandet - som är det farliga. Det och den konstanta uppkopplingen.
 
Vet du hur ofta du är uppkopplad? Vågar du ta reda på det? Jag har inte gjort det än, men om du har en bra app eller liknande som kan hålla koll på det så vore det kanon så att jag få ner mitt Internetanvändande ytterligare.
 
Ofta försöker jag att låta bli uppkopplingen och bara titta mig omkring, se hur många runt om mig som är uppkopplade. Förra veckan
 
Idag släppte min "insikter om livet"-människa en ny video om ämnet där han pratar om det farlig med att konstant vara uppkopplad och slösurfa. Check it out!
 
https://www.youtube.com/watch?v=czpyx0sUrUU
 
TLDR: Det finns ett test för att se hur beroende du är (Jag fick 38 av 100 vilket ändå är ett tecken på att jag rör mig på rätt håll men fortfarande har en bit kvar) och han förklarar lite forskning som har gjorts i ämnet.
 
Det viktigaste att veta är att DU MÅR DÅLIGT AV ATT PASSIVT SURFA. Alltså när du bara scrollar eller trycker på länkar utan att ha något direkt syfte med det. Det försämrar din psykiska hälsa och om du inte redan är deprimerad så kan det leda dig, om du är det så blir det svårare att ta dig ur.
 
Kära vänner. Tänk på vad ert konstanta Internetanvändande gör med ert psyke och era relationer. Jag vet själv att jag använder Internet i en alldeles för hög grad och jag kämpar med att ersätta det med saker som faktiskt får mig att må bra.
 
Jag har skrivit en novell på temat som kommer att publiceras under sommaren, mer om det senare. Det finns en karaktär där som kämpar för att avsluta människors beroende till Nätet, samtidigt som hen själv älskar spel och allting vad tekniken har att erbjuda. Trots att det inte är huvudkaraktären är det ofta den karaktären som jag ser mig själv som, och den jag strävar efter att vara.
 
Låt inte Internet göra er till zombies.
 
Love & Peace

Ventilationspoesi

Du gick förbi mig

Jag har inte sett dig på

Åtta år

 

Känner du ens igen mig

Jag vet att du inte har glömt mig

Förlåt

 

Allting brinner i mig

Att du så lätt kan dra upp

Gamla sår

 

Tiden sliter itu mig

Jag kan inte sluta tänka

Förlåt

 

Låt mig förklara

Låt mig inte förklara

Älska mig

Hata mig

 

Jag har aldrig behandlat någon så illa

Jag ville dig aldrig något illa

Förlåt

 

Du ville att jag skulle lova

Jag känner inte oss längre

Vi svider

 

Kanske vill jag ge oss en chans

Kanske vill jag bara säga

Förlåt

 

Love & Peace 

 


Skratta tills ansiktet brinner

Skratta tills ansiktet brinner


Av: Juna Henriksson


Ordspråksboken 6:18-19

Lik en galning som skickar i väg

bränder och pilar och död

är den som lurar sin vän

och sedan säger: Jag skämtade bara!


CW: Mobbing, fysiskt angripande.







Det finns en märklig grej som de gör på min skola.

“Lina!”, ropar någon bakom mig.

Jag vänder mig om och ser hur ett gäng börjar skratta.

“Äsch! Jag skämtade bara!”

Hela tiden händer detta. Någons slösade uppmärksamhet blir punchlinen i skoldagen. Det säger något om hur kul det är att gå i högstadiet.



bussen till skolan är det några killar som sitter runt om mig.

“Lina! En smart kille, en smart tjej och jultomten hittar ett mynt på marken. Vem plockar upp det?”

“Jag vet inte”, svarar jag ointresserat.

“Den smarta killen såklart! De andra finns ju inte!”

“Mhm.”

“Men kom igen, va! Har du ingen humor eller?”


När vi går i korridoren på skolan, ser jag hur en bild är uppsatt på alla anslagstavlor. Henrik, som går bredvid mig, skrattar när han ser dem. Det är en bild på mig i underkläder, med ett leende och en fånig pose. Den togs på ett scoutläger i vintras, jag har ingen aning om hur någon lyckats få tag på den. Den är dessutom prydd med en annons, som har mitt faktiska telefonnummer.

“HOMOSEXUELL LESBIAN SÖKER LIVSFRÄNDE. RING 0733-435782 FÖR ATT FÅ DIN LIVS CHANS MED LINA!”

Jag drar ner alla lappar jag ser, varpå Henrik irriterat går fram till mig.

“Men vad fan, Lina, har du sand mellan benen eller? Du måste släppa loss lite om du ska få någon att tycka om dig!”


Det är rast och jag är nere i skolans källare och spelar biljard tillsammans med min vän Lovisa. Två killar kommer in, Rasmus och Viktor. Två som jag har varit på gymmet med de senaste veckorna. Det händer att jag står och röker med dem ute i skogen också. Jag ser hur de självgott tittar på min mörkhyade vän och jag anar oråd.

“Tja! Jag tänkte att det är min tur att spela nu!”, säger Rasmus.

Han skrattar och det gör Viktor också, utan att säga någonting.

Jag räcker över min kö till honom och signalerar till Lovisa att hon måste dra. Hon tittar på mig i ögonen, sedan killarna, sedan mig igen. Därefter nickar hon, lägger sin biljardkö på bordet och lämnar rummet.

Rasmus ler nöjt, som om det var mig han ville vara ensam med hela tiden.

“Kom igen, Lina, ta det lugnt! Jag vill bara testa några nya grepp som jag har lärt mig!”

Jag backar defensivt när han går mot mig och till slut står jag intryckt i ett hörn. Jag gör inget motstånd och låter honom göra ett strypgrepp på mig samtidigt som hans fria hand trycker på mitt höftben. Jag säger ingenting och tänker att ju mer jag stretar emot, desto mer skulle det hetsa upp dem.

Rasmus knuffar mig till Viktor, som tar tag i mina axlar och drar mig baklänges ner i marken så att jag ligger över honom på biljardbordet. Hans ben låser sig fast runt min mage och hans armar håller om min bröstkorg.

Jag blir helt snurrig och de drar upp mig på borde och Viktor lägger sig återigen under mig för att att kunna hålla fast mig. Han trycker åt hårdare och det gör ont i både mage och bröstkorg nu.

Rasmus tar upp en biljardkö och kritar den med ett brett leende. Jag ger efter för paniken och även om jag inte skriker så försöker jag ta mig loss med alla mina krafter, utan att komma någonstans. Rasmus skrattar och slår med biljardkön på min mage, som för att få mig att lugna ner mig. Sedan kör han in biljardkön i mig, genom mina kläder. Jag håller emot tårar och ljud, jag tänker inte ge dem den njutningen.

Samtidigt som Rasmus till slut slutar, kliver skolans fritidsledare in i rummet.

“Vad gör ni här, egentligen? Har inte ni lektioner att gå till?”

Jag märker att jag är fri från Viktors grepp och springer ut ur rummet, utan att säga något eller se någon i ögonen. Jag springer till min lektion, blir utskälld för att jag är för sen och sätter mig sedan och pluggar.

När det är lunch möter Viktor och Rasmus upp mig i matsalen.

“Du tog väl inte illa upp innan, Lina?”, säger Rasmus och lägger armen om mig. “Vi skämtade ju bara!”

“Nädå”, säger jag. “Det är lugnt.”


När skolan är slut står jag och Lovisa och väntar på bussen. Jag rotar lite i min väska för att kontrollera att flaskan som jag lyckades få med mig från kemin fortfarande ligger där.

Henrik kommer fram och riktar sig mot Lovisa.

“Fan, Lovisa, jag hörde det bästa skämtet idag! En smart kille, en snygg neger och jultomten hittar ett mynt som ligger på marken. Vem-”

Jag avbryter honom genom att tömma flaskans innehåll över hans ansikte.

“Men vafan Lina?”, utbrister han.

“Det är lugnt, Henrik, jag bara skämtade!”, säger jag med ett brett leende.

Henrik tittar förvånat på mig, sen börjar han skratta.

“Fan, jag som trodde att du inte hade någon humor!”

Jag tar snabbt upp en tändsticka och tänder fyr.

 
Love & Peace

Lite av Eris bakgrundshistoria

Jag skrev en liten inofficiell flashback för Eri, karaktären som mitt förra inlägg handlade om. Mycket av mitt tänkande just nu går ut på att skapa världen som Projekt Teara ska utspela sig i och jag försöker att fördjupa mig i mina karaktärer. Det är skönt att äntligen ha en helt annan värld att fantisera om en den som trilogin utspelar sig i (Igår var det dessutom fem år sen jag blev klar med första versionen av första boken!), samtidigt som jag fortsätter att redigera andra boken. Troligen kommer jag att ta en paus från Akárna-trilogin när jag väl känner mig nöjd med första och andra boken och istället lägga min kreativitet på nya texter. Jag inser att jag måste ta tag i att skriva mer estradpoesi om jag ska kunna uppfylla det där nyårslöftet. Nåväl, Eris tillbakablick!

 

Kommer du ihåg hur vi träffades?


Jag hade precis fått se Monstret för första gången. Det var strax innan jag hittade dig som jag med mina egna ögon skulle få se någon dö. Ett litet barn, antagligen inte ens tillräckligt gammal för att förstå att en kvinna i en maskin skulle kunna vara någonting farligt. Visst hade jag sett dessa maskiner förut, men det var någonting som gjorde att jag direkt förstod att detta var i en helt annan liga, att detta var ett Monster medan de andra bara varit ondskefulla människor i maskiner. Antagligen var det Monstrets iskalla blick, som att det skulle kunna göra precis vad som helst utan att det spelade någon som helst roll.

Jag skrek på barnet. “Vad gör du? Spring därifrån!”

Jag försökte att hindra det trots att jag redan hade förstått att det var för sent.

Monstret hade med en av sina järnhänder lyft upp barnet, som då började skrika ett hjärtskärande skrik av desperation, det där skriket som barn gör ifrån sig när de vet att det finns någon som älskar dem i närheten och som kommer att rädda dem. Ett skrik som följdes av ben som krossades och sedan var allting så tyst att mina andetag lät som en orkan i mina öron.

Monstret vände sig om och tittade på mig med en likgiltlighet som fick mina ben att vika sig. Hade det inte varit för ett gallskrik, antagligen från någon som tagit hand om barnet, så hade jag aldrig tagit mig därifrån. Jag klarade inte ens av att titta på när Monstret valde att prioritera den skrikande människan framför mig, eftersom mina ben plötsligt fylldes med adrenalin och jag sprang därifrån för allt som mina lungor klarade. Jag sprang genom en skog som jag aldrig hade varit i förut. Törnar sårade upp mitt ansikte och blod blandades med mina tårar. Jag sprang utan att veta vart jag var påväg och till slut försvann skogen och jag tappade fotfästet i en sluttning. Rullande for jag ner för en backe och när världen slutade snurra såg jag dig.

Det var din hemliga träningsplats och just nu stod du och kämpade för att inte bli distraherad av mitt oväsen. Pilen missade tavlan som du siktat på och du fick ur dig en suck innan du vände dig mot mig.

“Du ser ut som skit”, var det enda du sa innan du vände dig om igen för att ge revansch på tavlan.

Jag tittade förstummat på dig. Det var inte som att du inte brydde dig, du var bara helt säker på att vi var gömda där, att ingen ondska i världen skulle hitta dit. En självsäkerhet så orubblig att en plötslig känsla av trygghet trängde sig in i mitt panikslagna hjärta. Jag började gråta okontrollerat, men det hindrade inte dig från att sätta nästa pil i tavlans mitt. Att se dig stå där med sådan målmedvetenhet fick mig att förstå att allt inte var förlorat än.

 Love & Peace

Projekt Teara

Jag har börjat finurla lite på en ny roman. Ifall det blir så att jag vill gå ett andra år på skrivarlinjen, behöver jag ett heltidsprojekt att arbeta med. Jag har skrivit lite karaktärer, några få scener och en övergripande plotline. Såhär ser skissen för en inledningsscen ut! Väcker det någon form av nyfikenhet och intresse? :-)
 

"Eri.

Ett steg framför det andra, tyst men snabbt. Jag ser Vio springa på andra sidan. Mellan oss rör sig Monstret genom staden. Monstret som sett till att de slavar vi har blivit inte kunnat bryta sig loss. I denna värld av mörker är det Monstret som släcker alla ljusen.

Monstret vaktas av två soldater, Trish och Cait. Jag vet vad just de heter för att det alltid har varit de som sett till att Monstret får assistans om någonting skulle gå fel. Monstret rör sig framåt med stora, tunga steg och efter vad jag har sett har det redan dräpt sex stadsbor. Ingen av dem verkar ha sett oss än, och om vi ska ha minsta chans att klara av det här så måste det förbli så.

Jag drar upp mitt armborst och  gör mig redo. Innan jag avfyrar slänger jag en snabb blick på Vio. Hon är fullt fokuserad på sin båge och jag hinner tänka på den första gången jag såg henne med den och hur hennes tankar då var på någonting helt annat än krig och sorg. Sen lossar jag strängen och pilen borrar sig in i halsen på Trish.

Cait lägger märke till det och försöker att varna Monstret, som går framför de två, men hinner inte ge någon order innan Vios pil borras in i hennes axel. Jag lyckas snabbt att rädda situationen genom att skjuta ytterligaren en pil som träffar hennes öga och gör att hon inte klarar av att skrika.

Inte utan att Monstret lägger märke till när Caits kropp dunsar i marken. Blod rinner ut i den vita snön. Dynamiten som Vio sedan kastar mot Monstret hinner inte komma långt innan Monstret skjuter en blixt som får den till att smälla av och allt jag ser i explosionen är hur Vios kropp flyger iväg och jag förstår att det är nu eller aldrig som det gäller. Jag fattar att vi inte kommer att kunna fira det här tillsammans och jag tänker verkligen inte fira det här utan dig. Om det ens kommer att finnas någonting att fira.

Jag tar upp en egen dynamitgubbe och tänder på den samtidigt som jag smyger mig närmare Monstret. Jag tänker inte ta några risker, så jag ser till att vara det sista offret i Monstrets fruktansvärda historia."
 
Love & Peace

Idrottsrörelsen och hur den aktivt är oinbjudande för transpersoner.

Som de flesta redan vet så är nästan all etablerad idrottrörelse i hela världen uppdelad efter binära kön i och med att olika kroppar har olika förutsättningar. Jag tycker inte nödvändigtvis det i sig är transfobt, men det uppmuntrar verkligen inte transpersoner att bli aktiva i den sortens idrotter. Det finns ju fysisk träning där kön är irrelevant, som jogging eller Friskis och Svettis, men så fort tävlingsmomentet sätts in så är det JÄKLIGT VIKTIGT att rätt person är på rätt plats baserat på vilka kromosomer den hade turen/oturen att födas med.
 
Till och med i skolan, på idrotten, delas eleverna upp efter vilka kromosomer de antas ha. Att denna skillnad egentligen spelar någon roll först på elitnivå, bryr sig folk sällan om. I högstadiet var nästan alla tjejerna i klassen starkare och bättre på nästan allting än mig, trots att våra antagna förutsättningar skulle ha gett mig ett övertag. Att det för det mesta inte ens är relevant att ha tävlingsmoment i skolan är också värt att tänka på. Är det verkligen så viktigt att elever placeras efter ett binärt system att det är värt att köra igång kroppsdysfori på köpet? Jag menar, de flesta kopplar redan skolidrott och omklädningsrum med kroppsdysfori som det är. Onödigt att göra det ännu värre.
 
Att ickebinära alltid hamnar mellan bänkarna är dessutom en diskussion för sig. Hela cis- och tvåkönsnormen är typ vad som gör att jag inte klarar av att vara idrottslärare i dagsläget.
 
Med det sagt.
Idag sprang jag orientering. En runda som den lokala orienteringsklubben anordnade mitt i stan, med tre olika längder. Jag har under de senaste sex åren valt att springa en öppen, könsneutral klass (hurra för dess existens!) när jag deltagit på tävlingar, så det var med förvåning som jag insåg att dagens pass (som egentligen var träning och inte tävling) var uppdelat efter binära kön. Varför, liksom? Om det nu är viktigt att ha ett system för vilka som är ute och springer och vilka som är tillbaka, så är väl deras kön fullständigt irrelevant?
Men! 
OCH HÄR KOMMER DET FANTASTISKA.
 
Jag sprang i damklass för första gången i mitt liv <3
Jag bad inte om det - Jag hade inte någon aning om att det var könade klasser.
Jag hade inget smink på mig.
Inget uppsatt hår.
Ingen BH.
Bara jag. Mitt naturliga vanliga jag.
Det gjorde absolut ingen skillnad i resultatslistan heller, jag hamnade bara en plats högre upp än vad jag hade gjort annars.
Det är kanske svårt att förstå varför jag blir så glad över det här, som är ickebinär snarare än kvinna.
Med ett första gången som jag i ett helt främmande sällskap inte tolkas som man! <3
SÅ FRIGÖRANDE!
JAG ÄLSKAR DET!
CAPS ÖVERALLT!
 
Love & Peace

Juna, vem är det?

Namn alltså. Det är en stor del av ens identitet, någonting som vi får tilldelat från födseln och därefter presenterar oss med fram tills det står på vår eventuella gravsten.
 
Nu är det ett nytt år. Nya förväntningar, nya förhoppningar, nytt namn.
 
Ni kommer alltså att få höra mig presentera mig som Juna härdanefter. Ni kommer att höra andra presentera mig som Juna. Ni kommer att höra andra prata om mig som Juna i min frånvaro. Det kommer att bli det tilltalsnamn som gäller nu. Jag kommer inte att hålla på med att rätta de som säger [Jon], åtminstone inte till en början. Jag kommer också att göra mitt absolut bästa för att inte ta illa upp om det blir fel av gammal vana, det är såklart förståerligt. Att vara medveten och inte ens försöka ser jag dock inte som okej, precis som med mitt pronomen. Jag vill inte höra ett utlägg på hur jobbigt det är att anpassa sig och hur dålig du känner dig för att du inte lär dig. Jag ger inte mycket för ursäkter i det här specifika fallet, du är såklart förlåten - Men jag kommer bli glad när rätt namn används, precis som med rätt pronomen.
 
Jag har inget intresse av att bli kritiserad i det här, eller att prata om varför jag gör det här. Jag har under mitt liv haft många smeknamn som andra har bestämt, och det är ingenting jag har intentioner på att ändra. Jag tycker om att folk hittar ett namn som de tycker passar och det gör vår relation mer personlig (Ex Jonax hos gymnasievänner, Jonnie från högstadiet och Wisdom/Min Far/Akarna/Jake Marshall hos maffiaspelare). Behåll gärna smeknamn, eller skapa nya, jag gillar smeknamn!
 
Det gäller alltså hur jag kommer att presentera mig och det jag vill med det här är att helt byta ut alla [Jon] mot Juna. Huruvida jag byter någonting juridiskt är irrelevant, i och med att [Jon] inte är och aldrig har varit mitt juridiska namn. Mitt juridiska namn är någonting som mina chefer läser när de ser min jobbansökan och som folk undrar ifall de ska tilltala mig med så att jag kan svara nej. Om jag byter juridiskt namn så kommer jag inte att göra en grej av det här, eftersom det är en privat detalj som inte har med mitt sociala liv att göra.
 
[Jon] är ett dött namn.
 
Juna är mitt namn.
 
Jag heter Juna, och jag vet saker nu. Jag vet att det här är genomtänkt och att jag redan har testat att presentera mig som Juna, fått signeringar dedikerade till Juna, läst sms där vänner kallar mig för Juna. Och jag älskar det. Juna är ett helt fantastiskt namn. Och nu är det jag. Det är det namn som jag har valt. Jag reserverar också rätten att få ändra mig och att det är i så fall upp till mig.
 
Jag skulle uppskatta ifall du likear länken som du tryckte på för att läsa den här texten, så att jag är med på hur långt ut i folks flöden jag når och också vet vilka som har koll på läget.
 
Kärlek till er, mina vänner! <3
 
Love & Peace

Spreepark

 

Så jag hade bestämt mig för att jag skulle åka till Berlin över nyår. Få lite tid utanför vardagen, bryta mot mina rutiner. Främst ville jag dit för att jag hade läst att det övergivna nöjesfältet, Spreepark, snart skulle rivas och jag hade inte hunnit besöka det än.

Jag borde ha förstått att någonting var på tok när, några veckor innan avfärd, den jag ämnade att resa tillsammans med sa upp kontakten med mig. Det gjorde mig inte jättemycket, för jag tänkte att jag kommer klara av en vecka på egen hand och om inte annat skulle där säkerligen finnas gott om queera klubbar att hänga på.

När jag sedan samma dag som bussen ska avgå får reda på att det är en storm på väg, börjar jag fundera på ifall det verkligen var menat att jag skulle genomföra den här resan. Bron till Danmark stängs av och jag tvingas spendera fem timmar på bussen innan den ens lämnar Malmö.

Själva resan gick helt okej. Jag växlade mellan att sova och att konstatera att jag sovit. Jag lyckades till och med återuppta kontakten med sagd resekamrat. Mitt humör blev nog nästan orimligt optimistiskt, för när jag hade tre timmar kvar av resan kom smällen som jag inte alls var beredd på.

Det visade sig att de som skulle ta hand om mina katter medan jag var borta hade fått fel nyckel och kunde inte komma in i lägenheten. Den jag bor med var uppe i fjällen och ingen av oss hade de pengar som behövdes för att låta en låssmed hjälpa vår kattvakt in. Det var svårt att kämpa mot panikångest samtidigt som jag försökte att reda ut situationen, trots brist på sömn och näring. Till slut fick jag infinna mig i att jag skulle bli tvungen att åka tillbaka till Sverige så fort jag bara kunde, för att rädda de stackars liven i mitt hem.

När vi väl kom fram till Berlin, fixade jag en ny biljett och kunde konstatera att jag ändå var fast i staden fram till midnatt. Det fick mig att hålla humöret uppe, för då skulle jag åtminstone hinna upptäcka Spreepark och på så vis någorlunda kunna rättfärdiga resan för mig själv.

Så jag tog mig till det vandrarhem som det från början var tänkt att spendera den närmsta veckan på, avbokade mina nätter och lämnade alla mina prylar förutom passet och mobilen. Jag funderade på ifall det skulle vara värt att ta med mig laptopen, men min slitna kropp sa mig att det fick vara bra som det var, utan någonting extra att bära på. Med lätta fötter satte jag mig alltså på S-Bahn och begav mig bort mot Plänterwald, vilket var den närmsta hållplatsen till nöjesfältet. Jag var helt ovetandes om att Carrie Fisher just då hade avlidit.

Väl i Plänterwald började jag gå genom en skog, med människor som sprang på stigar runt om mig. På vägen jag gick stod det en äldre man och stirrade på mig ända fram tills jag gått förbi honom och jag skakade av mig tanken om att transpersoner kanske inte borde gå ute i skogen på egen hand i främmande länder när mörkret snart skulle slå in.

Vägen tog slut och det var först då jag hörde skriket. Ljudet som kom ifrån ett stort Parishjul, som av någon anledning fortfarande snurrade runt, runt, runt. Det hade varit lätt att förklara det med att det var vinden, men jag upplevde det som helt vindstilla. Jag drog upp min mobiltelefon för att filma den övergivna attraktionen och föreviga det otroligt obehagliga ljudet som den avgav, men av någon anledning fastnade aldrig ljudet på mobilen. Jag ville ta mig närmare, men mellan mig och Parishjulet var det ett stängsel där det stod “Trespassers will be prosecuted” på tre olika språk. Det stod också att där skulle finnas hundar, men dumdristig som jag var, antog jag att det bara var ett tomt hot. Jag menar, de skulle ändå snart riva stället, så varför lägga ner energi på att hålla det strikt bevakat?

Snabbt och lätt klättrade jag över stängslet, för att nästan skrämmas ihjäl när jag hörde hur det börjar smälla. Jag hukade mig ner och insåg att det var ett gäng ungdomar som stod med smällare, till synes utan att ha lagt märke till mig. Det fick mig ändå till att röra mig försiktigare och till slut stod jag under karusellen som förde det skrikande oväsendet. Jag filmade det och gick en bit därifrån för att konstatera att det enda ljud som hördes var ett brusande oväsen, skriket hördes inte alls..

Innan jag hann göra någonting mer åt saken, såg jag i periferin hur två vakter och en hund patrullerade innanför parkens område. De verkade ha all sin uppmärksamhet på ungdomarna på andra sidan stängslet och jag antog att hunden inte var särskilt förtjust i att folk började fira nyår fyra dagar för tidigt.

Jag tog fart och rörde mig med tysta steg ifrån vakterna. Jag såg hur en lekplats börjat rosta, en raket börjat täckas av mossa och vad som en gång hade varit en bana för radiobilar var nu bara ett tak. Det var när jag såg den övergivna Virvelvinden som jag beslutade mig för att gömma mig där tills det kändes säkert nog att klättra över stängslet utan att bli sedd.

Till slut blev det helt tyst och jag andades lättat ut. Mörkret hade fallit och jag vågade titta upp för att se vakterna lämna området tillsammans med ungdomarna. Samtidigt som jag insåg att tystnaden även innebar att Parishjulet inte längre rörde på sig, kände jag hur karusellen som jag satt i började snurra. Koppen jag satt i snurrade runt sin egen axel och hela golvet runt omkring började snurra. Först frös jag till av rädsla, men reste mig snabbt upp och hoppade ut ur mitt gömställe. Livrädd ville jag ta mig därifrån, varesig jag upptäcktes av vakterna eller inte.

Då kom skriket tillbaka, men det var inte från någon karusell utan det var som att någonting stod bakom mig och vrålade som tusen barn, gnisslande dörrar och rostiga gängor samtidigt.


Ni vet den där känslan, som att en inte längre är en del av sin kropp? Det är det närmsta jag kan beskriva hur det fortgick. Jag såg helt enkelt min kropp på andra sidan stängslet. Den pratade med en turist ifrån Nya Zeeland och innan min kropp begav sig tillbaka i skogen för att hinna med en buss, lyckades den övertala turisten till att klättra över staketet. Jag försökte att skrika, att varna, men insåg att jag var fast i ett Parishjul och allt mina ljud gjorde var att dra till mig turisten ännu närmare.

Vad det var som så småningom kom med en buss till Malmö, har jag ingen aning om. Men vad det än var, så hade det tagit över min kropp och lämnat min själ kvar i en karusell på det övergivna Spreepark.

 
 Love & Peace

Nyårslöften, så här gick det 2016 och så här ser nästa år ut.

2016 börjar närma sig sitt slut, och likaså årets utmaningar. I år hade jag alltså 14 nyårslöften att jobba med, vilket kan anses vara mycket, särskilt eftersom att jag ganska sent förra året bestämde mig för att inte ha några nyårslöften. Jag känner mig nöjd med nivån jag körde på i år, även om jag inte lyckades uppfylla alla.
 
2016 - 14 nyårslöften - 11 avklarade
  • Se 100 filmer - Avklarat (Genomtittade serier och kortfilmer räknades även in här, vilket blev en hel del)
  • Träna 100 träningspass - Avklarat (Var tvungen att räkna 2,5h- och till sist även 5km promenader, samt träna styrketräning hemma varannan dag genom hela December, för att få ihop detI)
  • Delta i 5 orienteringstävlingar - Inte avklarat (Sprungit två orienteringstävlingar och en löpartävling)
  • Skaffa ett naturpass - Inte avklarat (Ren lathet, tror jag)
  • Skaffa grönt kort i klättring - Inte avklarat (Datumen passade aldrig in med resten av livet, tyvärr)
  • Skaffa kort på Friskis & Svettis - Avklarat (Rann lite ut i sanden efter sommaren, dock)
  • Spela in 3 låtar - Avklarat (Battle Theme, Final Hours och They Battle in Limbo)
  • Fjällvandra - Avklarat (Kebnekaise, yo!)
  • Sticka en handske - Avklarat (Förra veckan, men den blev klar!)
  • Snooza inte - Avklarat (Jag tycker egentligen aldrig om att snooza, men det blev några tillfällen då löftet faktiskt kändes lite surt)
  • Skriv 50000 Akárna-relaterade ord - Avklarat (Tror det blev runt 80000 till slut, varav de sista 50k var i oktober/november)
  • Skriv 10000 ord som inte är relaterade till Legenden om Akárna - Avklarat (En novell på både engelska och svenska, samt en massa poesi)
  • Ät inget godis/snacks innan klockan 18 (med undantag av bestämda fikor och glass på sommaren) - Avklarat (helt klart det svåraste löftet)
  • Skriv 20 blogginlägg - Avklarat (Detta blir mitt 21a)
 
Nytt år på gång! Denna gången är det inte riktigt samma fokus på fysisk aktivitet, även om jag inte släpper det helt. Nästa år kommer fortsätta att handla om träning, men också mobilbantning och att börja kolla upp saker jag borde ha gjort för många år sedan.
 
2017 - 17 Nyårslöften
  • Brodera och/eller sticka någonting (valfritt vad)
  • Använd inte Facebook på mobilen (med undantag om jag blir tillfrågad, att kolla upp events samt utomlands)
  • Mobilinternetfri söndag (kommer att stänga av Internet på mobilen varje söndag, undantag utomlands)
  • Två helveganska dagar varje vecka
  • Säg upp mitt kontrakt med Books on Demand
  • Skicka in Legenden om Akárna - I jakten på en förlorad far till förlag
  • Skriv klart Legenden om Akárna - I jakten på evigt liv, version 2
  • Få någonting publicerat/tryckt
  • Skaffa Naturpass och/eller Grönt kort för klättring (för att klara något av 2016 failade löften)
  • Klara att göra plankan i 5 minuter
  • Kolla upp ryggen
  • Gör en synundersökning
  • Gör en hörselundersökning
  • Defragmentera datorn
  • Rensa datorn på malware
  • Läs en massörskurs
  • Delta i estradpoesi
Så ser det ut, wish me luck!
 
För skojs skull kan jag även sammanfatta hur det har gått med nyårslöftena de senaste åren!
 
2016 - 11/14 avklarade
2015 - 9/10 avklarade
2014 - 8/9 avklarade
2013 - 5/5 avklarade
2012 - 4/5 avklarade (+1)
2011 - 3/6 avklarade
2010 - 2/4 avklarade
2009 - ??? avklarade (Jag hittar ATT jag hade nyårslöften, men inte vilka eller hur det gick)
 
Totalt 42 avklarade registrerade nyårslöften. Dags att ta nya tag! :-)
 
Love & Peace

2016 - Year of culture

Året börjar närma sig sitt slut. 2016. Rent globalt ett steg tillbaka, men rent privat har det gått framåt. Jag började året i en depression, som jag i mångt och mycket kan säga att jag har kommit ut ur nu. En stor del berodde antagligen på att ha dagliga sysselsättningar som jag uppskattade, skolan jag var på i våras var väldigt givande (även om det är krävande att jobba heltid) och att plugga skrivarlinje (som jag gjort i höst och fortsätter med i vår) kan ha varit det bästa beslutet jag har tagit. Aldrig har jag skrivit så mycket som jag har gjort i år!
 
Det har blivit mycket poesi och uppläsningar, men jag har också skrivit klart Legenden om Akárna - I jakten på en förlorad far (version 2, som är överlägset bättre) och en novell som jag blev riktigt nöjd med (What happens if they find out?), båda som självfallet den som vill får läsa, bara att höra av sig. Jag har också skrivit en artikel i Metro, rekordmånga blogginlägg, dagbok, kortfilmsmanus, reportage och dialog/monolog ämnad för scen.
 
Ändå är inte 2016 året för skrivande, trots att det mycket väl hade kunnat vara det. För det här året har för mig innehållit en massa kultur, där skrivandet bara är en del av det. Konsert, Irland, teater, opera, musikal, spex, bio, folkmusik, museum, Bokmässa, Japan, Kebnekaise, poetry slam, filmer i massor, brädspelskonvent, animekonvent, Pride, queera frukostar, orientering, Skam, Pokémon Go. Det är som att det har varit någonting varje vecka, så otroligt många nya upplevelser, det är precis så jag vill leva!
 
Det har också varit ett år med gott om insikter, och kanske kommer jag att ge mig tid till att skriva om dem här så småningom. Även nya vänner, ny musik, nya projekt, fortsatt kärlek. Stiga upp mitt i natten och äta pannkakor. Hitta klänningar och andra feminint kodade plagg som jag kommit till att älska. Sova på balkongen i sommarvärme och månljus. Dansa folkdans. Spela brädspel. Bidra till Maffiaspelande. Gosa med katter. Köpa vitrinskåp och fylla det med en jädra massa Amiibos. Spela in nya låtar. Sticka. Springa. Träna. Kramas. Sherlocked. Stå halvnaken i en monsun. Vandra. Serier.
 
Jag förstår att det är lätt att vara rädd i år. Vi har en kass flyktingpolitik i Sverige. I USA ska en skogstok bli president. Vi fortsätter att förstöra vår planet. Terrorattentat upplevs vara mer frekventa. Människor verkar vara mer faktaresistenta. Glöm inte bort att det är just rädsla som fått allt det här till att hända. Rädsla för förändring, rädsla för systemet, rädsla för andra människor. Jag vill bara att ni inte låter Internet kontrollera vilka ni är och vad ni känner. Gå ut och titta på världen med egna ögon och förstå att det inte är en så hemsk plats, att tiderna fortfarande bara blir bättre och bättre. Med det sagt så händer det fortfarande hemskheter och jag tror att det krävs mod för att kunna bekämpa dem, men vi har alla det mod som behövs, egentligen. Just nu är vi bara väldigt bortskämda och bekväma och det är någonting vi måste bryta oss loss ur. Kommande generationer ska inte minnas oss som de som slutade kämpa och gav upp för att låta makten, rädslan och bekvämligheten vinna. 
 
Nu ska jag bege mig för att fira jul med fina vänner! Jag kommer återkomma med årets och nästa års nyårslöften i ett annat inlägg. Happy holidays, friends <3
 
Årets mysterium - Hur kom denna vackra julgran till oss egentligen?
 
Love & Peace

Dig som aldrig blir

In… Ut… In… Ut…

Rygg som kröks utan klimax.

Andetag utan kontroll.

Kropp som faller i mörkret.

Om jag inte kan se den så är den inte min.

Saknad av något ännu ej upplevt.

Själens vakuum brinner av tomhet.

Inlåst i kött, bristfull perfektion.

Det nyfödda barnet valde fel.

Vi kommer aldrig att försonas.

 

***

 

Du lyfter upp mig och berättar att allting kommer att bli bra igen. Håller om mig och förklarar att även jag kan komma att älska mig själv.

“Nej! Du förstår inte och du kommer aldrig att kunna förstå. Mina händer är för stora, mina bröst är för små. Kläderna jag vill ha kommer aldrig att passa. Magen är för liten, höfterna för vassa.”

Och jag brister, tårar faller och jag låter mina muskler slappna av till den grad att jag inte längre kan röra mig. Om minsta lilla spänning sker så kommer varenda bord att vältas, stol att kastas och skåp att slås sönder. Så jag ligger här och jag andas utan att förstå varför det blev såhär.

 

Ni tittar på mig och ser allt som är trasigt. Det som jag inte längre klarar av att hålla instängt släpps ut och ni ser allt det fula vare sig ni vill det eller inte. Ni försöker att trösta, men samtidigt ser jag att ni är så glada över att det inte var ni. Ni försöker att respektera, men de oavsiktliga misstagen skjuts ut ur er som kulor från en kanon på mig. Ni ber om ursäkt när ni ser hur mycket det gör ont, men bara för att en käftsmäll är oavsiktlig så försvinner inte smärtan.

“Nej! Behandla mig som att jag var en av er! Behandla mig inte efter vad ni ser! Jag må vara sönder men ni är mitt lim! Trampa inte på glas, ge mig tjo och tjim!”

Men ni går därifrån för att det till slut blir för svårt för att hantera. Min smärta blir för svår, bränner för hårt i era ögon.

 

Till slut är jag ensam och inlåst igen. Jag låtsas som att jag är någon annan för att få nya vänner som ingenting vet. Mitt skal blir starkt och tar alla smällar som kommer inifrån, sparkar som inte är de sparkar jag vill att de ska vara. Pillrena som jag till slut får tilldelade blir en klen tröst och gör det möjligt för mig att se mig i spegeln igen.

 

Jag kommer aldrig kunna föda barn. Jag har aldrig kunnat föda barn. Jag föddes i fel kropp för att kunna göra det. Jag kommer aldrig att på riktigt kunna känna mig som en mamma. Världen kommer aldrig att kunna se vad som har hänt och förstå att det här är ett fysiskt problem, inte en psykisk sjukdom.

“Släpp ut mig, JAG FÖDDES I FEL KROPP. Fel kromosomer, fel könsorgan, fel hårväxt, ALLTING ÄR FEL OCH DET FINNS INGET HOPP.”

 
Mina händer ett hårt tag om lakanen. Min blick flyger omkring i rummet och ljuden som kommer ifrån mig liknar mer ett djurs. Jag hyperventilerar tills allting blir så svart att jag inte längre känner smärtan av ryggen som krökts av panikens spänningar. Jag njuter för en sekund av mörkret och den utomkroppsliga känslan, för så länge jag inte kan se eller känna min kropp så är den inte min. Om bara min själ hade kunnat välja rätt kött att placera sig i, om jag bara hade sluppits födas till det här. Vi är två skilda, tvingade till att för alltid sitta ihop tillsammans.
 
Love & Peace

Tinder och cyberdejting

På ett tåg på väg mot Zeldasymfoni i Stockholm.
 
Så i helgen skaffade jag Tinder, efter att principvägrat ganska länge men till slut ha fått ge vika.
 
Principvägrat för att jag inte tycker om ett system där människor godkänns eller avfärdas baserat på en bild. Något som påminner om Snyggast.se, en sida som fanns för iaf tio år sedan där en fick poäng baserat på hur bra den såg ut.
Principvägrat för att det kändes desperat, som att det inte finns någon annan utväg än att leta efter främlingar i cybervärlden som jag inte vet någonting som helst om.
Principvägrat för att det kändes som att jag annars erkände att jag saknade den sociala kompetens som behövdes för att hitta någon att romantisera mig med, vilket jag inte trodde på.
 
Vilket är lite knasigt, för ~10 år sedan byggdes hela relationer på chatt och Internet, vissa där det bara var en slump att vi hittade varandra. Där att vara ihop med någon i tre månader för att sedan träffas för första gången och bli dumpad, ändå kändes som en helt okej erfarenhet. En tid då jag nästan aldrig träffade människor som jag dejtade, i och med distans och svårigheter att resa någonstans. Idag har jag trots allt nära till folk, samtidigt som jag har lätt för att resa någonstans när det behövs.
 
Gav vika gjorde jag kanske helt enkelt för att jag erkände mig besegrad.
Gav vika gjorde jag för att jag sett så många fina människor hitta kärlek via nätdejting.
Gav vika gjorde jag för att jag kände mig gammalmodig som principvägrade något nytt och populärt.
Gav vika gjorde jag för att det börjar bli för länge sedan jag var nykär senast.
 
Det är dessutom lättare att kritisera någonting när jag vet hur det funkar och jisses vad jag vill kritisera både appen och kulturen. Med det sagt så tänker jag ändå försöka fortsätta att använda den, det går trots allt att hitta likasinnade även om det inte riktigt uppmuntras.
 
Jag är väldigt kräsen när det gäller främlingar, mycket mer än när det gäller folk på konvent, vänner, klasskamrater osv. I andra sammanhang brukar det alltid finnas någonting gemensamt, någonting att lära varandra igenom. Men här slängs jag ut i ett vimmel av människor.
 
Människor som för det allra mesta inte skriver någonting om sig själva. Kanske för att de är osäkra, kanske för att de tycker att de är ointressanta eller kanske att de tror/tycker att den första bilden jag ser på dem räcker för att jag ska bli intresserad. Kanske för något helt annat.
Om de väl skriver någonting verkar deras längd vara det första som prioriteras, vilket får mig att inse att våra absurda relationsnormer är ännu hårdare än vad jag trott. Ibland skrivs ingenting mer än en siffra, typ "175". Det får mig att fundera på ifall de anser det vara moraliskt fel att vilja dejta någon som är längre/kortare än så.
Ibland skriver de även vad de gillar/vad de inte gillar hos andra och har jag tur så skriver de faktiskt något om vilka de är.
Jag nojjar mig över att swipea förbi någon som kanske är otroligt intressant men som inte gett mig möjligheten att upptäcka det, såvida den inte superlikear mig.
 
Superlike är en av funktionerna jag gillar med appen. Den gör så att någon jag anser vara riktigt intressant får möjligheten att veta om det. Att det bara går att superlikea en om dagen gör dessutom att det känns lite mer personligt och genomtänkt. 
Däremot gillar jag inte att det inte går att ångra en swipe eller välja plats/land såvida jag inte betalar, men jag antar att de behöver något sätt att dra in pengar på. Däremot ogillar jag starkt att könen är helt binära, det finns ingen anledning till att ha det så.
 
Så ja, jag kanske lätt kan framstå som lite gnällig här, men det är trist att känna sig så hårt motarbetad och utanför i ett system som uppenbarligen funkar för det allra flesta.
 
Men tja, jag kommer fortsätta att använda Tinder och Internetdejta, men jag kommer också fortsätta att se ifall jag kan hitta spännande människor i fysiska sammanhang.
 
Love & Peace 
 

Glasögon

Min kropp har alltid varit rätt, men era ögon är trasiga.

Så jag förändrar den för att bli era glasögon.

Jag får öka i styrka

så att ni till slut

kan matcha det ni ser

med verkligheten.

Det är inte för min skull,

det är för er.

Det är inte mig det är fel på

det är dig.
 
Love & Peace 

RSS 2.0