Så jag hade bestämt mig för att jag skulle åka till Berlin över nyår. Få lite tid utanför vardagen, bryta mot mina rutiner. Främst ville jag dit för att jag hade läst att det övergivna nöjesfältet, Spreepark, snart skulle rivas och jag hade inte hunnit besöka det än.

Jag borde ha förstått att någonting var på tok när, några veckor innan avfärd, den jag ämnade att resa tillsammans med sa upp kontakten med mig. Det gjorde mig inte jättemycket, för jag tänkte att jag kommer klara av en vecka på egen hand och om inte annat skulle där säkerligen finnas gott om queera klubbar att hänga på.

När jag sedan samma dag som bussen ska avgå får reda på att det är en storm på väg, börjar jag fundera på ifall det verkligen var menat att jag skulle genomföra den här resan. Bron till Danmark stängs av och jag tvingas spendera fem timmar på bussen innan den ens lämnar Malmö.

Själva resan gick helt okej. Jag växlade mellan att sova och att konstatera att jag sovit. Jag lyckades till och med återuppta kontakten med sagd resekamrat. Mitt humör blev nog nästan orimligt optimistiskt, för när jag hade tre timmar kvar av resan kom smällen som jag inte alls var beredd på.

Det visade sig att de som skulle ta hand om mina katter medan jag var borta hade fått fel nyckel och kunde inte komma in i lägenheten. Den jag bor med var uppe i fjällen och ingen av oss hade de pengar som behövdes för att låta en låssmed hjälpa vår kattvakt in. Det var svårt att kämpa mot panikångest samtidigt som jag försökte att reda ut situationen, trots brist på sömn och näring. Till slut fick jag infinna mig i att jag skulle bli tvungen att åka tillbaka till Sverige så fort jag bara kunde, för att rädda de stackars liven i mitt hem.

När vi väl kom fram till Berlin, fixade jag en ny biljett och kunde konstatera att jag ändå var fast i staden fram till midnatt. Det fick mig att hålla humöret uppe, för då skulle jag åtminstone hinna upptäcka Spreepark och på så vis någorlunda kunna rättfärdiga resan för mig själv.

Så jag tog mig till det vandrarhem som det från början var tänkt att spendera den närmsta veckan på, avbokade mina nätter och lämnade alla mina prylar förutom passet och mobilen. Jag funderade på ifall det skulle vara värt att ta med mig laptopen, men min slitna kropp sa mig att det fick vara bra som det var, utan någonting extra att bära på. Med lätta fötter satte jag mig alltså på S-Bahn och begav mig bort mot Plänterwald, vilket var den närmsta hållplatsen till nöjesfältet. Jag var helt ovetandes om att Carrie Fisher just då hade avlidit.

Väl i Plänterwald började jag gå genom en skog, med människor som sprang på stigar runt om mig. På vägen jag gick stod det en äldre man och stirrade på mig ända fram tills jag gått förbi honom och jag skakade av mig tanken om att transpersoner kanske inte borde gå ute i skogen på egen hand i främmande länder när mörkret snart skulle slå in.

Vägen tog slut och det var först då jag hörde skriket. Ljudet som kom ifrån ett stort Parishjul, som av någon anledning fortfarande snurrade runt, runt, runt. Det hade varit lätt att förklara det med att det var vinden, men jag upplevde det som helt vindstilla. Jag drog upp min mobiltelefon för att filma den övergivna attraktionen och föreviga det otroligt obehagliga ljudet som den avgav, men av någon anledning fastnade aldrig ljudet på mobilen. Jag ville ta mig närmare, men mellan mig och Parishjulet var det ett stängsel där det stod “Trespassers will be prosecuted” på tre olika språk. Det stod också att där skulle finnas hundar, men dumdristig som jag var, antog jag att det bara var ett tomt hot. Jag menar, de skulle ändå snart riva stället, så varför lägga ner energi på att hålla det strikt bevakat?

Snabbt och lätt klättrade jag över stängslet, för att nästan skrämmas ihjäl när jag hörde hur det börjar smälla. Jag hukade mig ner och insåg att det var ett gäng ungdomar som stod med smällare, till synes utan att ha lagt märke till mig. Det fick mig ändå till att röra mig försiktigare och till slut stod jag under karusellen som förde det skrikande oväsendet. Jag filmade det och gick en bit därifrån för att konstatera att det enda ljud som hördes var ett brusande oväsen, skriket hördes inte alls..

Innan jag hann göra någonting mer åt saken, såg jag i periferin hur två vakter och en hund patrullerade innanför parkens område. De verkade ha all sin uppmärksamhet på ungdomarna på andra sidan stängslet och jag antog att hunden inte var särskilt förtjust i att folk började fira nyår fyra dagar för tidigt.

Jag tog fart och rörde mig med tysta steg ifrån vakterna. Jag såg hur en lekplats börjat rosta, en raket börjat täckas av mossa och vad som en gång hade varit en bana för radiobilar var nu bara ett tak. Det var när jag såg den övergivna Virvelvinden som jag beslutade mig för att gömma mig där tills det kändes säkert nog att klättra över stängslet utan att bli sedd.

Till slut blev det helt tyst och jag andades lättat ut. Mörkret hade fallit och jag vågade titta upp för att se vakterna lämna området tillsammans med ungdomarna. Samtidigt som jag insåg att tystnaden även innebar att Parishjulet inte längre rörde på sig, kände jag hur karusellen som jag satt i började snurra. Koppen jag satt i snurrade runt sin egen axel och hela golvet runt omkring började snurra. Först frös jag till av rädsla, men reste mig snabbt upp och hoppade ut ur mitt gömställe. Livrädd ville jag ta mig därifrån, varesig jag upptäcktes av vakterna eller inte.

Då kom skriket tillbaka, men det var inte från någon karusell utan det var som att någonting stod bakom mig och vrålade som tusen barn, gnisslande dörrar och rostiga gängor samtidigt.

Ni vet den där känslan, som att en inte längre är en del av sin kropp? Det är det närmsta jag kan beskriva hur det fortgick. Jag såg helt enkelt min kropp på andra sidan stängslet. Den pratade med en turist ifrån Nya Zeeland och innan min kropp begav sig tillbaka i skogen för att hinna med en buss, lyckades den övertala turisten till att klättra över staketet. Jag försökte att skrika, att varna, men insåg att jag var fast i ett Parishjul och allt mina ljud gjorde var att dra till mig turisten ännu närmare.

Vad det var som så småningom kom med en buss till Malmö, har jag ingen aning om. Men vad det än var, så hade det tagit över min kropp och lämnat min själ kvar i en karusell på det övergivna Spreepark.

2016 börjar närma sig sitt slut, och likaså årets utmaningar. I år hade jag alltså 14 nyårslöften att jobba med, vilket kan anses vara mycket, särskilt eftersom att jag ganska sent förra året bestämde mig för att inte ha några nyårslöften. Jag känner mig nöjd med nivån jag körde på i år, även om jag inte lyckades uppfylla alla.

 

• Se 100 filmer - Avklarat (Genomtittade serier och kortfilmer räknades även in här, vilket blev en hel del)
• Träna 100 träningspass - Avklarat (Var tvungen att räkna 2,5h- och till sist även 5km promenader, samt träna styrketräning hemma varannan dag genom hela December, för att få ihop detI)
• Delta i 5 orienteringstävlingar - Inte avklarat (Sprungit två orienteringstävlingar och en löpartävling)
• Skaffa ett naturpass - Inte avklarat (Ren lathet, tror jag)
• Skaffa grönt kort i klättring - Inte avklarat (Datumen passade aldrig in med resten av livet, tyvärr)
• Skaffa kort på Friskis & Svettis - Avklarat (Rann lite ut i sanden efter sommaren, dock)
• Spela in 3 låtar - Avklarat (Battle Theme, Final Hours och They Battle in Limbo)
• Fjällvandra - Avklarat (Kebnekaise, yo!)
• Sticka en handske - Avklarat (Förra veckan, men den blev klar!)
• Snooza inte - Avklarat (Jag tycker egentligen aldrig om att snooza, men det blev några tillfällen då löftet faktiskt kändes lite surt)
• Skriv 50000 Akárna-relaterade ord - Avklarat (Tror det blev runt 80000 till slut, varav de sista 50k var i oktober/november)
• Skriv 10000 ord som inte är relaterade till Legenden om Akárna - Avklarat (En novell på både engelska och svenska, samt en massa poesi)
• Ät inget godis/snacks innan klockan 18 (med undantag av bestämda fikor och glass på sommaren) - Avklarat (helt klart det svåraste löftet)
• Skriv 20 blogginlägg - Avklarat (Detta blir mitt 21a)

Året börjar närma sig sitt slut. 2016. Rent globalt ett steg tillbaka, men rent privat har det gått framåt. Jag började året i en depression, som jag i mångt och mycket kan säga att jag har kommit ut ur nu. En stor del berodde antagligen på att ha dagliga sysselsättningar som jag uppskattade, skolan jag var på i våras var väldigt givande (även om det är krävande att jobba heltid) och att plugga skrivarlinje (som jag gjort i höst och fortsätter med i vår) kan ha varit det bästa beslutet jag har tagit. Aldrig har jag skrivit så mycket som jag har gjort i år!

 

Det har blivit mycket poesi och uppläsningar, men jag har också skrivit klart Legenden om Akárna - I jakten på en förlorad far (version 2, som är överlägset bättre) och en novell som jag blev riktigt nöjd med (What happens if they find out?), båda som självfallet den som vill får läsa, bara att höra av sig. Jag har också skrivit en artikel i Metro, rekordmånga blogginlägg, dagbok, kortfilmsmanus, reportage och dialog/monolog ämnad för scen.

 

Ändå är inte 2016 året för skrivande, trots att det mycket väl hade kunnat vara det. För det här året har för mig innehållit en massa kultur, där skrivandet bara är en del av det. Konsert, Irland, teater, opera, musikal, spex, bio, folkmusik, museum, Bokmässa, Japan, Kebnekaise, poetry slam, filmer i massor, brädspelskonvent, animekonvent, Pride, queera frukostar, orientering, Skam, Pokémon Go. Det är som att det har varit någonting varje vecka, så otroligt många nya upplevelser, det är precis så jag vill leva!

 

Det har också varit ett år med gott om insikter, och kanske kommer jag att ge mig tid till att skriva om dem här så småningom. Även nya vänner, ny musik, nya projekt, fortsatt kärlek. Stiga upp mitt i natten och äta pannkakor. Hitta klänningar och andra feminint kodade plagg som jag kommit till att älska. Sova på balkongen i sommarvärme och månljus. Dansa folkdans. Spela brädspel. Bidra till Maffiaspelande. Gosa med katter. Köpa vitrinskåp och fylla det med en jädra massa Amiibos. Spela in nya låtar. Sticka. Springa. Träna. Kramas. Sherlocked. Stå halvnaken i en monsun. Vandra. Serier.

 

Jag förstår att det är lätt att vara rädd i år. Vi har en kass flyktingpolitik i Sverige. I USA ska en skogstok bli president. Vi fortsätter att förstöra vår planet. Terrorattentat upplevs vara mer frekventa. Människor verkar vara mer faktaresistenta. Glöm inte bort att det är just rädsla som fått allt det här till att hända. Rädsla för förändring, rädsla för systemet, rädsla för andra människor. Jag vill bara att ni inte låter Internet kontrollera vilka ni är och vad ni känner. Gå ut och titta på världen med egna ögon och förstå att det inte är en så hemsk plats, att tiderna fortfarande bara blir bättre och bättre. Med det sagt så händer det fortfarande hemskheter och jag tror att det krävs mod för att kunna bekämpa dem, men vi har alla det mod som behövs, egentligen. Just nu är vi bara väldigt bortskämda och bekväma och det är någonting vi måste bryta oss loss ur. Kommande generationer ska inte minnas oss som de som slutade kämpa och gav upp för att låta makten, rädslan och bekvämligheten vinna. 

 

Nu ska jag bege mig för att fira jul med fina vänner! Jag kommer återkomma med årets och nästa års nyårslöften i ett annat inlägg. Happy holidays, friends <3