Gott nytt 2020! Snart har jag åkt 30 varv runt solen, snart. Så här kommer en sammanfattning av de senaste 15 åren.

Om mitt liv hade följt en dramaturgisk kurva fram till nu, skulle den ha sin mittpunkt när jag var 15 år gammal. The point of no return som den så fint kallas. Då någonting händer som förändrar huvudkaraktären permanent. I stunden trodde jag såklart att det var berättelsens klimax. 

Så låt mig börja där, i den mörka desperationen hos en förvirrad tonåring, och följ med mig på resan till den jag är idag. 

Tonårstiden

2005 - The point of no return

Setting: 15 år, högstadiet, bodde fortfarande hemma. Året innan hade jag för första gången förklarat för några vänner (på ett orienteringsläger) att jag inte mådde så bra (läs hade problem med suicidala tankar). Jag blev dagligen utsatt för kränkningar sedan åtta år tillbaka. Fann glädje i orkester och vänner. 

2005 började med ett löfte: Nu är jag byxmyndig och därför ska jag ligga. Så året började med att jag dejtade min bästa kompis kusin. Jag minns långa telefonsamtal och kramar och webcam och msn. Efter tre veckor uppstod en antydan av vad som kunde blivit en konflikt, och istället för att ta tag i det gjorde jag slut via sms (som löd: "Jag gör slut. Moha". Inte mitt stoltaste ögonblick). Som en rimlig konsekvens av detta förlorade jag mina två bästa kompisar. 

Men! Kärlekens år hade bara börjat! Snart därpå blev en orienterarvän alldeles kär i mig. Så jag gjorde det enda rimliga, dvs blev ihop med hennes bästa kompis (har inget minne av hur det här gick till). En rent cyberrymdsbaserad kärlek. Efter tre månaders gulligullande träffades vi. Jag minns hundpromenad och Spider Man, men framförallt minns jag mörkret i mitt sinne när vi båda hade gått och lagt oss. Jag ville röra henne. Tillräckligt för att ytterligare en människa skulle kunna skriva #metoo på sin Facebook tolv år senare. Jag gjorde det inte, men i mitt huvud var det anledningen till varför hon dagen efter gjorde slut via sms. Karma.

Detta uppbrott gjorde någon väldigt glad. Låt oss kalla henne… Aurum. 

Aurum var någon som kontaktat mig efter att jag skrev en dikt på orienterare.nu om tsunamins offer. Vi hade småpratat lite, men det var först nu när jag var singel som hon såg sin chans. 

Och jag minns den exploderande kärleken i smsen medan jag sålde jordgubbar den sommaren. Exalteringen över att vi skulle ses för första gången, och dessutom i en hel vecka, under O-Ringen.

Och det blev min starkaste tonårsförälskelse. Jag minns en första kyss utanför en bajamaja följt av timmar med hånglande. Jag minns hej knekt och hoppborg i ösregn. Jag minns hur jag darrade som ett asplöv när vi närmade oss sexuell kontakt (vilket avbröt situationen, idag känner jag att det var rimligt). Jag minns löftet om att vi skulle ta varandras oskulder veckan efter och telefonsexet vi hade när jag kom hem från tävlingsveckan.

Men jag minns också hur hon innan veckan började förklarade att hon hade pojkvän. Hur jag envisades med att de var tvungna att göra slut innan jag ville röra henne. Hur hon lyckades övertyga mig att hon skulle göra slut så fort hon kom hem igen. 

Och hur hon inte gjorde det. 

Jag minns smärtan i mitt bröst och ilskan som jag tog ut över henne och jag minns smsen där hon skrev att hon höll på att livet av sig och jag minns tystnaden.

En lång, hjärtskärande tystnad. 

Jag minns hur hon slutade svara och telefonen gick till telefonsvararen och förlamningen i min kropp och tankarna som ekade i mitt huvud och beslutet som jag tog.

Jag minns hur jag skickade ett sms till fyra utvalda vänner klockan fem på morgonen. 

"Min älskade är död och nu följer jag efter."

Om någon av er fyra läser detta så: Förlåt. Men också tack. För på något mirakulöst sätt fick jag ett svar som kan ha räddat mig.

Den natten var min dramaturgiska vändpunkt. Något som trasade sönder mig mer än allt annat och lämnade ärr och panikattacker i många år därefter. 

Men morgonen kom. Och hon hörde av sig. Levde. Men jag var redan en zombie.

Jag minns apatin och hur ingenting längre kändes äkta. Hur jag i skolan blev fasthållen på ett biljardbord och övergripen med en biljardkö och hur det enda jag brydde mig om var att jag skulle bli sen till lektionen och hur min mor inte trodde mig när jag berättade när jag kom hem och hur jag aldrig pratade om det igen. Hur det egentligen inte spelade någon roll. 

Jag minns hur jag träffade Aurum någon månad senare och att vi kysstes och att det kändes som att jag kysste ett spöke.

Men life goes on som en säger. Ett utmärkande och traumatiserande år. Men romaner och noveller har uppstått från detta så it ain't all bad. Och alla har en egen historia om hur hemskt det är att vara 15, det här var bara min.

Gymnasiet 

Fördelen med the point of no return är att det tenderar att bli bättre därifrån. 

Jag flyttade hemifrån och började satsa på orienteringen och hur trasig jag än var blev livet oändligt mycket bättre av:

• Klasskamrater som jag fortfarande träffar regelbundet och ett gäng som fortfarande är en viktig del av mitt liv.

• Självständighet och förmågan att kunna börja sätta gränser. 

• Konvent och ett sammanhang som inte har släppt taget sedan dess.

• En fysisk form utan dess like, med en topp 30-placering på två nationella orienteringstävlingar och en halvmara på under en och en halv timme. 

• Skolmotivation och tillräckligt bra betyg för att kunna bli i stort sätt vad jag ville. 

Sen grät jag på studenten för jag hade älskat gymnasietiden så innerligt och ingenting i hela livet skulle kunna slå spontana nattliga promenader med ens bästa vänner. (Spoiler, det visade sig inte vara sant)

20-talet

Nu kommer jag bara köra viktiga karaktärsdefinierande händelser från de senaste tio åren. 

Lumpen

Folk blir alltid så förvånade över att jag gjorde lumpen att jag känner att jag måste berätta det här också. Det var kul och stärkande och jag utsatte kropp och psyke för saker som jag inte visste att jag skulle klara av. Men jag trivdes med rutinerna, utmaningarna och tävlingarna. Att få vara så mycket i naturen. Att leka med pansarfordon.

Jag skulle nog vara en väldigt dålig militär idag, dock.

Det var också senaste gången jag slogs med någon, något som jag kanske gjort lite för mycket i min grundskoletid och det är jag glad över att ha lämnat bakom mig. 

25-årskris

Det hände mycket på en gång, det året jag var 25 (vad är grejen med år som slutar på 5?). Jag tog examen, skaffade jobb, flyttade till Lund, skaffade kattunge. Mina första vänner gick bort och känslan av att folk dog hej vilt omkring mig blev överväldigande. Och jag kraschade, djupare än vad jag någonsin hade gjort tidigare. Som om allt ohanterat från min ungdom allt kom ikapp på en och samma gång.

Jag jag gick till en ordentlig psykolog för första gången. Någonting jag borde ha gjort för längesen, men här mådde jag så dåligt att det bara inte gick längre. Enligt testerna jag gjorde (obs, med psykologen, inte på internet) var jag rätt ordentligt deprimerad. Hur länge hade jag varit det? Svårt att säga. Energilösheten hade alltid funnits där och ångesten var jag bekant med men hade mest ignorerat. Men apatin och de alldeles för regelbundna ångestattackerna var nya.

KBT var det egentligen, med en snart färdigutbildad psykolog. Men sättet hon hjälpte mig kändes inte som KBT utan det blev något mer personligt. Jag tror att hon insåg att vad både hon och jag behövde var lite kunskap och traditionell ångesthantering och en tydlig bild över vem jag ville vara. Det blev väldigt bra. Vi gjorde om depressionstestet när vi var klara och visst såg det ut som att jag fortfarande var deprimerad, men det var på en betydligt mer hanterbar nivå.

Sedan dess har jag på egen hand blivit av med självmordstankarna som jag bar på i tjugo år. Jag har nästintill aldrig ångest eller ångestattacker och det är lätt att se vad de beror på om de uppstår: Vätskebrist, stress/trötthet, dåliga matvanor eller rutiner. Att vara medveten om det gör det lättare att förebygga och hantera. Jag oroar mig i stort sett aldrig längre. Jag har också ett bra jobb som gör det lättare att inte oroa sig. Kanske för att jag har varit på fem arbetsplatser sedan examen och börjar bli lite varm i kläderna, men framförallt för att jag har väldigt tacksamma kollegor och elever.

Att byta namn och bryta sig loss från en obehaglig könsidentitet har också varit en mirakelkur för den psykiska hälsan.

Relationer

Jag hoppades väldigt länge på att jag skulle ha två barn och ett permanent hem och en partner så här dags. 

Så blev det inte, men jag har med åren varit med människor som hjälpt mig att hitta mig själv. Visat mig hur hälsosamt det kan vara när en bryter mot en relations normer. Fått mig intresserad för nya saker. Hjälpt mig att bryta mig loss från mycket trasiga bagage. Insett vikten och förmågan i att kunna kommunicera väl och hantera rimliga och orimliga förväntningar. 

Jag har lärt mig att dela upp kärlek i det emotionella, romantiska, sexuella och spirituella. Det har gjort det lättare för mig att förstå hur jag känner inför människor och varför jag kan känna på olika sätt ibland.

Och så har jag kunnat erkänna för mig själv att sex är kul och blivit tillräckligt bra för det för att inte ha ångest varje gång (ledsen för er som jag utsatt för sagd ångest). Är ändå nöjd över att ha samlat ihop över 100 erfarenhetspoäng enligt formeln: 

[Antal poäng = Antal sexpartners * Åldersskillnad på yngsta och äldsta sexpartner (I vilket år de är födda)]

Det är kanske inte vad krävs för att en ska bli bra på sex, men det har iallafall underlättat för mig, hihi ^^

Skrivandet

Under dessa femton år har jag skrivit fem romaner, ett tjugotal noveller och kanske femtio dikter. Samt varit med och skrivit två nya spexmanus och skrivit om två gamla, med ett tredje på gång. 

Jag har vunnit en tävling i poetryslam och jag har blivit publicerad med både kortroman och novell. Jag har fått en hel sida i Metro och jag har klarat av NaNoWriMo två gånger. 

Text och ord <3

Sammanhang

För mig liksom för många är det viktigt att ha ett sammanhang där en får vara sig själv utan att behöva kompromissa. Jag har haft lyxen att vara med i många genom åren och som jag fortfarande känner mig en del av.

Det har varit orienteringen som har runnit ut ur sanden men som alltid varit en stor del av min identitet och som nog aldrig kommer att försvinna. Jag hoppas att jag en dag kommer tillbaka till den världen och att några av människorna som jag minns från den är kvar då.

Det har varit spelkonventen i allmänhet och maffiacommunityt som jag hållit vid liv under dessa femton åren. Och människorna i och runt omkring den här världen som jag alltid blir lika glad över att träffa, trots att det gått ett år sen senast. Det var också en spännande upplevelse att vara på internationella mästerskap i brädspel och att jag generellt var aktiv i tävlingar.

Det har varit gymnasiegänget som har hållit i sig starkt och även om vi är lite mer spridda numera och inte ses lika ofta känns det som om det här gänget kommer hålla ihop ett bra tag till.

Det har varit spexet och manusgruppen och det är en egen kategori av kärlek att få skapa något stort under fyra veckors intimt umgänge (längre och intimare för manusskrivandet, heh). Jag har på känn att mitt förhållningssätt till spexandet kommer att förändras snart, som det så ofta gör när studentlivet övergår till arbetande och vänner går åt olika håll, men jag hoppas kunna ha foten kvar på något vänster ett tag till.

Det har också funnits bra sammanhang i mindre perioder. Klättring och Skrivarlinje och Bokcirkel och Queer Filmkväll och Queer Frulle är exempel på dessa. Ej att förringa, mycket kärlek till det här också även om det känns som en tid som är förbi nu,

Idag

Som tur är verkar den dramaturgiska kurvan ha gått sönder, för här någonstans borde klimaxet vara men det finns ingen ond förebrådning utan allt bara tyder på att det blir bättre och bättre. Jag har haft ett halvår med ett jobb som jag har genuint älskat, skrivit manus till spex och umgåtts med fantastiska vänner. Nu ska jag gå ner i tjänst för att läsa strökurser och hitta tillbaka till romanskrivandet. Börja gå till logoped och ta hormoner. Det här kommer bli fantastiskt! 

Love & Peace <3