Då var det dags att utvärdera spelåret 2023 och göra lite subjektiv ranking igen!

 

Jag visste redan när året började att det skulle bli ett bra år: Redan under första halvåret spelade jag igenom fyra spel som alla tog 100+ timmar att spela igenom. Vad jag INTE var redo för var hur hooked jag skulle bli på New Pokémon Snap (Bästa spelet 2021), mycket tack vare det fina community jag hittat via spelet. Men reglerna är som tidigare, det gäller bara spel som jag har spelat för första gången 2023, så Snap är ute ur bilden (Likaså Final Fantasy 14 och Animal Crossing som jag också dammat av).

 

Totalt har jag spelat 28 spel för första gången i år, och hela 17 av dem var så pass bra att jag troligen hade satt dem på topp fem ett tidigare år. Men, jag håller mig till topp 5 och vad jag anser har varit det vackraste ädelstenarna under ett skinande år!

5: Fire Emblem: Engage (9/10)

Detta var ett av de första spelen jag spelade i år och jag tänkte väldigt länge att det inte skulle platsa på topp 5, men det var framförallt för att det inte går att jämföra det med mästerverket Fire Emblem: Three Houses.

 

Fire Emblem: Engage saknar de gripande, älskvärda karaktärerna. De hjärtskärande scenerna där du måste döda dina vänner som du lärt känna under spelets gång. Den mastodonta musiken som fortfarande lever kvar. 

 

MEN vad spelet istället har är ett ordentligt finslipat gameplay som bara fortsätter och fortsätter att utmana, dialoger som är underhållande och inte känns lika cliché som den haft en tendens till att göra i serien, och förmågan att behålla min pepp hela spelet igenom (Medan många andra, även bra, spel har fått mig att tappa fokus ett tag).

 

Jag vet inte vad jag hoppas på att nästa Fire Emblem-spel ska vara, men jag litar på att jag kommer älska det och inspireras av det!

4: Venba (9/10)

2023 har varit ett år fyllt av korta spela-igenom-på-en-kväll indiespel och ingen story har slagit mig lika hårt som Venba.

 

Det handlar om ett indiskt par som emigrerat till Kanada och försöker stadga sig där och vi får se snuttar av tiden som går, hur de kämpar med att integrera sig samtidigt som de saknar sin indiska identitet. Mycket kärlek går till maten, när vi utslitna står där och försöker att laga mammas gamla recept men det går knappt att läsa vad det står längre.

 

Och det får mig såklart att tänka på Malmö. Ett kärleksfullt spel som tvingar en att reflektera, att förstå, vad är det som är viktigt för oss och hur hanterar vi när det tas ifrån oss.

 

Som sagt, kortare än en film, billigare än bio, rekommenderar starkt!

3: Case of the Golden Idol (9/10)

På tal om att jämföra spel med mästerverk är här ett spel som jag och Hanna spelade igenom (vi spelade även igenom Venba tillsammans) när vi törstade efter något som kändes som Return of the Obra Dinn. Hanna påstår att Golden Idol är bättre men riktigt så långt kan jag inte sträcka mig.

 

Däremot är det ännu ett briljant får-dig-att-känna-dig-smart spel som också går att spela igenom på en kväll. Det är, precis som i Obra Dinn, ett gäng mordmysterium där det gäller att titta på en bild och försöka förstå sammanhanget, vad var det egentligen som hände? Och varje pussel som löses ger en liten adrenalinkick och bara ett scenario till och whoops så var klockan 2 på natten och vi hade visst spelat igenom hela spelet + dlcn.

 

Väldigt pepp på uppföljaren som ska komma nu i år!

2: The Legend of Zelda - Tears of the Kingdom (10/10)

MEN JUNA HUR KAN DU INTE SÄTTA ZELDA HÖGST!?

Jag har extremt många komplexa känslor kring det här.

Till att börja med - Jag hade 0 hype för det här spelet, så fort de sa att det skulle bli en direkt uppföljare tappade jag peppen. När jag såg den första trailern gav jag nästan upp helt. Det såg ut som Breath of the Wild fast i himlen med lite nya förmågor. Och såhär långt har alla, ALLA, Zelda-spel känts nytt.

 

Det var mycket snack om att “Det skulle bli vad Majoras mask var för Ocarina of Time” men det stämmer inte alls för Majoras Mask hade ett helt annat fokus, en helt annan mekanik och var så onådigt mörkt på ett sätt som Tears of the Kingdom omöjligt kunde nå upp till med vad de visat såhär långt.

 

När spelet närmade sig hoppade jag helt över att se på de trailers som släpptes, för att inte sabba mina hopp ännu mer.

Men sen kom det och… 

Ja, alltså, det är ju onekligen ett 10/10 spel.

Mekanikerna är innovativa och finslipade.

Storyn är 1000 gånger bättre än i Breath of the Wild.

Templena är bättre.

Bossarna är bättre.

Fienderna i Hyrule är bättre.

Sidequestsen är bättre.

Shrinesen är bättre.

Det är kul att flyga runt i himlen och smyga försiktigt under jorden.

Zelda är potentiellt den bästa Zelda-karaktären någonsin.

Slutet är hårt och häftigt.

Spelet är onekligen så mycket bättre än Breath of the Wild.

Spelet är troligen den bästa uppföljare som utspelar sig i samma värld som första spelet som jag har sett.

 

Men… Det skaver ändå. Det skaver att jag inte brydde mig om att utforska i världen. Det skaver att jag brände ut mig innan jag kom till slutet. Det skaver att Zelda följer trenden “Bigger is better”-uppföljare som jag känner är trendigt nu. Det skaver att det tog 6 år för att få en uppföljare som skaver. Det skaver att “Att det släpptes ett Zelda-spel” inte var det bästa som hände 2023. Breath of the Wild tog verkligen luften ur mig, och jag älskade det, men hur mycket Tears of the Kingdom är ett bättre spel så fick jag inte fram den kärleken.

 

Jag hoppas att få känna den igen, och att nästa berättelse är komprimerad och investerande från början till slut.

1: Octopath Traveler 2 (10/10)

Jag måste erkänna att jag tyckte bättre om det första Octopath Traveler mer än vad de flesta verkade göra. Ja, karaktärerna var lite generiska och ja det var lite synd att deras berättelser inte gick ihop men det var iallafall det bästa fighting-systemet jag har varit med om i ett rollspel i modern tid och musiken var fan-fucking-tastic.

 

Så att det finns ett spel som gör exakt det som gjorde ettan så bra, men med mycket bättre karaktärer, mycket bättre story och att karaktärernas story vävs ihop till ett tillfredsställande slut… Det är underbart!

 

Och inte bara det, spelet är mörkt! Åh vad jag har kärlek för spel som inte är skräck men som fortfarande vågar vara mörka, vågar ta stora steg så att en får svallvågor med känslor, vågar vara både oförlåtande naivt och fruktansvärt morbidt på samma gång. Åh, Octopath Traveler 2 <3 

 

Det finns 0 skav i denna uppföljaren! Det var inte onödigt mycket längre/större, de lyckades behålla allt det bra och allt som var dåligt gjorde de amazing. Jag vågar inte säga att det är bättre än Final Fantasy 6 för mina nostalgiglasögon är väldigt tjocka, men det är iallafall det bästa rollspel jag har spelat på 20 år!

 

Tack, 2023, för att du var ett så bra spelår <3

 

Nu får vi se vad 2024 har att erbjuda :3