För att lättare kunna hitta tillbaka till de här inläggen väljer jag att damma av den här bloggen (2021s lista verkar aldrig ha blivit ett inlägg, det var inte ett överdrivet spännande spelår, New Pokémon Snap vann). Det har varit ett bra spelår, med flera långdragare och ett gäng härliga indiespel. Samtidigt har det inte varit jättemycket multiplayer; lite FF14, lite Overwatch 2, lite LoL, men inget som stannat längre än en månad eller så. Så ännu i år blir fokuset på singleplayer spel. Kommer min svindyra PS5 ha använts? Vilka fantastiska spel har jag upptäckt i år? Read more to find out! (obs: Det är inte clickbait om du redan klickat)

5. Pokémon: Arceus (8/10)

Nu när den senaste Pokémon generationen har släppts (Scarlet/Violet, har inte hunnit spela dem än) är det lätt att glömma bort denna pärla som rockade Pokémon-båten med storm i början av året. Det fick mycket kritik för hur fult det var, och ja, det är extremt tråkiga miljöer (i synnerhet när en börjat vänja sig vid PS5-grafik), men sättet som spelet spelades på var otroligt charmigt. Gå runt i Pokémon-världens forntid där varelserna inte har blivit en del av vardagen än, se dem gå runt i naturen och om de upptäcker dig så kommer de högst troligt att försöka slå ihjäl dig!

Att försöka hitta alla Pokémons har aldrig tidigare varit så underhållande och det blev det första Pokémonspelet sen gameboy som jag faktiskt hittat allihop. Jag hoppas på en magnifik uppföljare, gärna i en liknande era men med en inte lika gräslig grafik.

4. AI: The Somnium Files (8/10)

Efter att ha blivit totalt förälskad i Danganronpa-universat 2020 blev jag snabbt törstig för att spela fler spel i genren. 2021 spelade jag igenom Zero Escape-trilogin, där det första spelet, 999, var en riktig pärla. Så det föll sig naturligt att följa upp med AI: Somnium files, ett visual novel mysterium-spel av samma skapare som Zero Escape-trilogin.

Det var något segstartat, efter att ha spelat demot tog det mig lite tid att sätta igång men när jag väl tagit mig förbi de inledande kapitlena var jag helt fast. Ett häftigt spel där alla karaktärer känns välgjorda och får stunder av fokus där de går från att kännas “lite som vem som helst” till ganska dystra varelser som en bryr sig om och sympatiserar med. Absolut det spel som jag gråtit mest till det här året!

Om det bara inte hade haft scener som var alldeles för sexistiska (ett problem som Zero Escape och Danganronpa tyvärr också stundtals har haft) hade jag varit villig att ge den en nia och sätta den högre upp på listan. Jag hoppas på att dess uppföljare, AI: The Somnium Files - nirvanA Initiative, sköter detta bättre. Men ändå, en stark rekommendation för den som gillar deckar/mysterie-spel!

3. Horizon: Forbidden West (8/10)

Efter att ha släppt Horizon: Zero Dawn under det magiska spelåret 2017 kom det till slut en uppföljare med nya robotdinosaurier! Behövdes den? Nej. Men med det sagt är det det absolut vackraste spel som jag har spelat. Skogarna känns friska och levande och karaktärerna har ansiktsuttryck som visar så mycket mer än jag någonsin sett i spel förut, sidequestsen är ovanligt välskrivna för den här typen av spel.

Den korta recensionen är “Som det första spelet fast mer”. Mer strider, mer vapen, större karta, 2x-3x speltid. Tyvärr medför det att pacingen är katastrof. Det är helt enkelt för långt och det finns för mycket att göra där saker efter ett tag börjar kännas repetitivt. Handlingen är dessutom spretig och när en närmar sig slutet blir det uppenbart att det här är ett mellan-spel, tänkt att bygga upp till nästa spel i serien.

Skulle jag rekommendera något av de två Horizon-spelen så rekommenderar jag ändå det första spelet, men vill en bara gå runt och förundras över hur vackert ett spel kan vara så är det här +++++

2. Tunic (9/10)

Vad får du om du lägger ihop FEZ, gamla Zelda-spel och Dark Souls? Jo, du får ett pussligt indie-spel där du springer runt i en mysig värld som söt en liten räv.

Det är ett sånt spel där ju mindre du vet innan du sätter igång, desto bättre blir upplevelsen. Men ett väldigt utmärkande och charmigt element av spelet är att hitta sidor till en manual i samma stil som gamla tv-spel och använda informationen som står på sidorna för att försöka ta sig vidare. Det är ett spel där du sitter och stirrar på skärmen, går igenom samma sak gång på gång tills du till slut får ett “Ah, såklart!”-moment. Väldigt charmigt! Inte perfekt, och stundtals svårare strider än vad som kanske behövs i den här typen av spel, men väldigt mysigt!

Spel som också förtjänar lite kärlek

Fire Emblem Warriors: Three Hopes (7/10) 

Som ett fan av både Hyrule Warriors och Fire Emblem Three Houses var det här en kul överraskning. Den bästa gameplayen i genren (vilket tyvärr gjorde det tråkigare att försöka 100%a Hyrule Warriors) med fokus på strategi som hör Fire Emblem till. Tyvärr tycker jag mycket faller på att alla karaktärerna känns likadana att spela och slutet var ett av de absolut sämsta slut jag någonsin varit med om i en berättelse. Men, cred when cred is due.

Triangle Strategy (7-8/10?) 

Första spelet på många år som känns som gamla Final Fantasy Tactics, med bra story, bra voice acting, kul fighter. Men det är någonting som saknas, och jag har svårt att sätta fingret på vad eller varför… Jag tror det har med pacing att göra. Ändå, ser fram att spela klart det de närmsta dagarna.

The Messenger (6/10) 

Typiskt modernt retro-plattformspel, en genre jag inte ger jättemycket för med en story som inte engagerade mig. Bra musik och jag förstår varför fans av genren älskar spelet. Jag tyckte om humorn iallafall!

Forbidden City (8/10)

Storyfokuserat pusselspel med lite känsla av Majora’s mask. Ett spel som jag egentligen kan rekommendera till vem som helst, gamer eller inte. Fick lära mig lite om romersk mytologi på köpet och det var ju en kul bonus!

1. Elden Ring (10/10)

 

Och här har vi den, besten som jag köpte PS5 för innan spelet ens hade släppts, spelet som vann Game of the year på The Game Awards: Elden Ring!

Jag har alltid varit ett stort fan av FromSoftwares spel, 2020 var Sekiro en av favoriterna och jag trodde att Dark Souls-formuläret hade gjort sitt. Men så fel jag hade!

Elden Ring är spelet som får Dark Souls, en av mina favorit-spelserier genom tiderna att se tamt och tråkigt ut. Det är första gången sen Zelda Breath of the Wild som jag ÄLSKAR att bara gå runt och upptäcka en gigantisk och öppen värld.