Så Assigned Male, en webcomic jag med glädje följt på Facebook ett tag, la häromdagen upp en strip angående transfobi. Författaren fick mycket hat för den och valde därför att ta ner den. Det, i kombination med ett brev jag fick hemskickat häromdagen, fick mig att vilja skriva lite om transfobi (Någon gång hoppas jag på att kunna skriva mer om hur det är att vara poly, men den senaste tiden har det känts som att det är trans-delen av mig som fått möta mest motstånd och därför hamnar det lättare i fokus). Det finns ett gäng transfoba citat som transpersoner alltför ofta får höra och jag tänkte ta och skriva om mina tankar. Jag kommer inte kunna få med alla och om jag skulle spinna vidare på sexistiska uttalanden (vilket det finns drösar om) så skulle jag aldrig bli färdig (kanske ger mig på det någon gång ändå). Det är möjligt att jag själv kommer att uttrycka mig klantigt här, vilket kanske visar på hur inpräntad även jag som transperson är i vissa tankemönster.

 

Det är lite som att säga att invandrare inte kan vara rasister. Det är klart att det går att vara emot en viss kategori av människor, oavsett vilken etnicitet/sexuell läggning/könsidentitet/m.m. en själv tillhör. Även transpersoner kan uttrycka sig transfobt.

 

Märkligt nog någonting som feminister har uttryckt, vilket säger någonting om hur bred feminismen egentligen är. Jo, det är dem. Det går att ta bort "trans" från transkvinnor när det inte är relevant att ha med att de föddes i felkropp och har fått leva i förtryck och det innebär att de är lika mycket kvinna som en cis-kvinna. De kan inte hjälpa ifall de växte upp med ett könsuttryck och en könsroll som innebar att de behandlades på ett visst sätt gentemot ifall de hade fötts med rätt kropp.

Att vara ickebinär innebär att en inte identifierar sig helt med den kropp en fötts med. Det innebär per definition att vi är transpersoner, att vi platsar inom paraplybegreppet trans. Sen innebär det även, för att specificera, att vi inte identifierar oss som antingen 100% man eller 100% kvinna.

 

Detta är någonting som dyker upp här och var, från alla möjliga sorters människor. Det är inte samma sak som att säga att jag attraheras av människor med glasögon, vilket är en preferens. Att vara trans har ingenting med sitt utseende att göra och ingenting med sin personlighet att göra, det enda transpersoner har gemensamt är att de har fötts med fel kropp och det är ingenting som avgör huruvida någon kan attraheras av en eller inte. Många har säkerligen redan attraherats av transpersoner utan att veta om det.

 

Detta fick jag läsa i ett brev häromdagen. Vad som sägs och vad det betyder här är helt olika saker. Att inte vilja ha med transpersoner att göra är transfobt, hur okej du än tror att du är.

 

För då skulle alla behöva anpassa sin identitet efter hur en viss person väljer att identifiera sig. Folk är olika och föredrar därför olika sätt att bli bemötta och respekterade på. Alla ickebinära föredrar inte "hen" som pronomen, alla ickebinära är inte agender och alla ickebinära försöker inte ha ett könsneutralt könsuttryck. Vi bestämmer vilka kategorier vi känner att vi passar in i, precis som den som känner sig som "man" eller "kvinna" gör (även om de kanske aldrig har behövt tänka på det i och med att de inte mött något motstånd för det).

 

För att vi måste få leva på ett sätt som vi trivs med och som får oss att må bra. Det är en mänsklig rättighet att vi alla ska behandlas med respekt, oavsett hur vi ser ut eller vilka vi älskar eller vad vi identifierar oss med.

 

Jag får se ut precis hur jag vill. Kanske inte när jag är på platser som har klädkoder och jag kanske inte springer runt naken i den mån som jag hade föredragit, men utöver det finns det ingenting som säger att jag inte ska få klä mig på ett sätt som får mig att må bra. Om du har ett problem med att jag bär klänning och skägg på samma gång så är det du som behöver förändra dig sätt att kategorisera människor beroende på vilka kläder de har. Jag förtjänar respekt även när jag inte klär mig maskulint, sluta döm femininitet som någonting negativt. Vi ska inte behöva anpassa oss efter normen för att "godkännas" som transpersoner.

 

Visst för att vi är en del av samma regnbågsflagga, och det är såklart jättebra att homosexuella har kommit långt på vägen mot acceptans och respekt i samhället, men det gör inte vår kamp mindre viktig. Transpersoner osynliggörs ofta och det är väldigt problematiskt, även om människor med normbrytande sexualiteter syns. Det är skillnad på sexualitet och könsidentitet, det går inte att ha med den ena och tro att den andra automatiskt är med (det går såklart att vara både icke-hetero och icke-cis samtidigt, men det är inte så by default).

 

 

Vi kan inte låtsas om att vi trivs med att bli felkönade/dödnamnade m.m. Ingen människa ska någonsin behöva tvingas till att låtsas må bra för att få respekt!

 

ARGH. Sluta använda min identitet som bränsle för att få förtrycka, förlöjliga och förnedra.

 

Får du höra att du beter dig eller uttrycker dig transfobt så innebär det att minst en person tolkar det så. Istället för att direkt sätta dig i försvarsställning och försöka skjuta ifrån dig det du upplever som en anklagelse, fråga var problemet ligger och försök att ändra ditt beteende. Det är så du är en bra människa!

 

Har du fler exempel på transfoba (eller sexistiska för den delen) saker du har fått höra, så skriv gärna i någon kommentar. Det är viktigt att folk förstår när det blir fel och varför.

Så för några veckor sedan var jag med i tidningen (http://touch.metro.se/metro-debatt/darfor-ar-det-aldrig-okej-att-felkona/EVHpdy!IMWiMqXcSaORI/). Efter Metros artikel om ickebinära Freja (som jag skrev om i mitt senaste inlägg) blev jag ganska engagerad i artikelns kommentarsfält. Jag var nog ganska lugn och pedagogisk (förutom i ett fall där två uttalade antifeminister körde över mig fullständigt, där tappade jag till slut tålamodet), vilket resulterade i att Metros nyhetschef hörde av sig några dagar senare och ville att jag skrev en artikel om felköning och dess problematik.

 

Jag blev minst sagt förvånad! Det var något av ett drömläge och det fanns inte på kartan att tacka nej. Med det är det inte sagt att jag inte blev nervös, de påstår ju sig ha 1,2 miljoner läsare. Som tur var så hade jag lätt för att skriva ihop det, även om jag fick banta ner det en del innan Metro var nöjda. Jag såg också till att få göra redigeringen på egen hand för att kunna stå för den text som publicerades.

 

När väl dagen kom så var det första jag såg att Metro hade bytt min rubrik till "Därför gör det så ont att bli felkönad" i sin fysiska tidning. Jag kände lite att den rubriken gjorde mig mer till ett offer än vad jag var bekväm med, men kom fram till att den nog var bättre än min tänkta titel (Vikten av att rättköna, eller något i den stilen). Jag var hursomhelst väldigt nöjd och stolt över min artikel!

 

Under dagen var jag konstant på helspänn. Vad händer nu? Vilka vet? Pratar de om det bakom min rygg? Som tur var hade inte många av mina kollegor läst artikeln, och de som hade gjort det var diskreta och gav mig små mängder bekräftelse, vilket kändes som vad jag behövde. Jag lyckades samla mod till att själv ta initiativet och få mina kollegor att läsa, något jag i efterhand är väldigt nöjd med. Just där och då tog det steget en otrolig mängd energi och jag blev tvungen att sjukskriva mig dagen efter.

 

Någonting som jag reagerade på under dagen och funderat på ett tag sedan dess är att Metros virtuella artikel hade en annan rubrik, "därför är det aldrig okej att felköna". Jag är inte alls nöjd med den rubriken, den får mig att verka hänsynslös när jag går in för att försöka få förståelse. I kommentarsfältet var det, som det brukar, många som verkade bara ha läst den rubriken och inte resten av artikeln och då verkade de känna sig anklagade och blev väldigt defensiva. Någon skrev ett långt inlägg om att "sena 90-talister är så lättkränkta" och det var inte så jag ville bli tolkad, främst för att jag varken är kränkt eller sen 90-talist. Jag tror att Metros aggressiva val av rubrik skapade de reaktionerna, men det gjorde säkert även att fler läste och uttryckte sina åsikter, vilket media såklart bryr sig mer om än transpersoners rätt till trygghet.

 

För att poängtera - det är okej att göra misstag. Det är tusen gånger bättre att säga "han, förlåt, hen" än att bara felköna rakt av. Och ja, jag är väldigt medveten om vilka som vet vilket pronomen jag föredrar och vilka som är mindre troliga att veta det. Däremot, en blir inte mindre felkönad av att det är ett misstag, men ett misstag är lättare att förlåta.

 

Hur känns det nu då, när jag har fått smälta det?

Jo, främst är jag fortfarande otroligt imponerad över hur många som delade artikeln och hörde av sig till mig med kärlek, det var underbart! Jag tror också att vänner och deras vänner är lättare för mig att nå fram till än random folk på internet.

Något som jag (tyvärr) har tänkt på är att det är en del som spridit och lovordat min artikel som jag aldrig har hört rättköna mig, vilket får det att kännas lite som "titta vad häftig jag är som känner den här människan" än att faktiskt ha tagit till sig det jag skrivit. Det är kanske hårt, jag vet att det finns de som rättkönar mig när jag inte hör och det är såklart underbart. Ändå, det är jobbigt att bli felkönad (ännu jobbigare att känna sig som ett objekt som folk skryter över att de har tillgängligt). Men som sagt, jag är inte kränkt, även om jag är missnöjd. 

Sen är ju inte allting dåligt, absolut inte! Jag har fått mer bekräftelse och blivit mer rättkönad sen jag skrev artikeln och det är helt klart en seger <3

 

Love & Peace

 

Ps. Jag är glad, energisk, social, motiverad och har äntligen börjat kämpa mig ur den jäkla depressionen. All ny energi gör att jag stressar ganska mycket och jag är medveten om att jag närsomhelst kan falla ner i djupet igen och då får det vara så, men just nu njuter jag av livet till max <3