Så i helgen skaffade jag Tinder, efter att principvägrat ganska länge men till slut ha fått ge vika.

 

Principvägrat för att jag inte tycker om ett system där människor godkänns eller avfärdas baserat på en bild. Något som påminner om Snyggast.se, en sida som fanns för iaf tio år sedan där en fick poäng baserat på hur bra den såg ut.

Principvägrat för att det kändes desperat, som att det inte finns någon annan utväg än att leta efter främlingar i cybervärlden som jag inte vet någonting som helst om.

Principvägrat för att det kändes som att jag annars erkände att jag saknade den sociala kompetens som behövdes för att hitta någon att romantisera mig med, vilket jag inte trodde på.

 

Vilket är lite knasigt, för ~10 år sedan byggdes hela relationer på chatt och Internet, vissa där det bara var en slump att vi hittade varandra. Där att vara ihop med någon i tre månader för att sedan träffas för första gången och bli dumpad, ändå kändes som en helt okej erfarenhet. En tid då jag nästan aldrig träffade människor som jag dejtade, i och med distans och svårigheter att resa någonstans. Idag har jag trots allt nära till folk, samtidigt som jag har lätt för att resa någonstans när det behövs.

 

Gav vika gjorde jag kanske helt enkelt för att jag erkände mig besegrad.

Gav vika gjorde jag för att jag sett så många fina människor hitta kärlek via nätdejting.

Gav vika gjorde jag för att jag kände mig gammalmodig som principvägrade något nytt och populärt.

Gav vika gjorde jag för att det börjar bli för länge sedan jag var nykär senast.

 

Det är dessutom lättare att kritisera någonting när jag vet hur det funkar och jisses vad jag vill kritisera både appen och kulturen. Med det sagt så tänker jag ändå försöka fortsätta att använda den, det går trots allt att hitta likasinnade även om det inte riktigt uppmuntras.

 

Jag är väldigt kräsen när det gäller främlingar, mycket mer än när det gäller folk på konvent, vänner, klasskamrater osv. I andra sammanhang brukar det alltid finnas någonting gemensamt, någonting att lära varandra igenom. Men här slängs jag ut i ett vimmel av människor.

 

Människor som för det allra mesta inte skriver någonting om sig själva. Kanske för att de är osäkra, kanske för att de tycker att de är ointressanta eller kanske att de tror/tycker att den första bilden jag ser på dem räcker för att jag ska bli intresserad. Kanske för något helt annat.

Om de väl skriver någonting verkar deras längd vara det första som prioriteras, vilket får mig att inse att våra absurda relationsnormer är ännu hårdare än vad jag trott. Ibland skrivs ingenting mer än en siffra, typ "175". Det får mig att fundera på ifall de anser det vara moraliskt fel att vilja dejta någon som är längre/kortare än så.

Ibland skriver de även vad de gillar/vad de inte gillar hos andra och har jag tur så skriver de faktiskt något om vilka de är.

Jag nojjar mig över att swipea förbi någon som kanske är otroligt intressant men som inte gett mig möjligheten att upptäcka det, såvida den inte superlikear mig.

 

Superlike är en av funktionerna jag gillar med appen. Den gör så att någon jag anser vara riktigt intressant får möjligheten att veta om det. Att det bara går att superlikea en om dagen gör dessutom att det känns lite mer personligt och genomtänkt. 

Däremot gillar jag inte att det inte går att ångra en swipe eller välja plats/land såvida jag inte betalar, men jag antar att de behöver något sätt att dra in pengar på. Däremot ogillar jag starkt att könen är helt binära, det finns ingen anledning till att ha det så.

 

Så ja, jag kanske lätt kan framstå som lite gnällig här, men det är trist att känna sig så hårt motarbetad och utanför i ett system som uppenbarligen funkar för det allra flesta.

 

Men tja, jag kommer fortsätta att använda Tinder och Internetdejta, men jag kommer också fortsätta att se ifall jag kan hitta spännande människor i fysiska sammanhang.