Så för några veckor sedan var jag med i tidningen (http://touch.metro.se/metro-debatt/darfor-ar-det-aldrig-okej-att-felkona/EVHpdy!IMWiMqXcSaORI/). Efter Metros artikel om ickebinära Freja (som jag skrev om i mitt senaste inlägg) blev jag ganska engagerad i artikelns kommentarsfält. Jag var nog ganska lugn och pedagogisk (förutom i ett fall där två uttalade antifeminister körde över mig fullständigt, där tappade jag till slut tålamodet), vilket resulterade i att Metros nyhetschef hörde av sig några dagar senare och ville att jag skrev en artikel om felköning och dess problematik.

 

Jag blev minst sagt förvånad! Det var något av ett drömläge och det fanns inte på kartan att tacka nej. Med det är det inte sagt att jag inte blev nervös, de påstår ju sig ha 1,2 miljoner läsare. Som tur var så hade jag lätt för att skriva ihop det, även om jag fick banta ner det en del innan Metro var nöjda. Jag såg också till att få göra redigeringen på egen hand för att kunna stå för den text som publicerades.

 

När väl dagen kom så var det första jag såg att Metro hade bytt min rubrik till "Därför gör det så ont att bli felkönad" i sin fysiska tidning. Jag kände lite att den rubriken gjorde mig mer till ett offer än vad jag var bekväm med, men kom fram till att den nog var bättre än min tänkta titel (Vikten av att rättköna, eller något i den stilen). Jag var hursomhelst väldigt nöjd och stolt över min artikel!

 

Under dagen var jag konstant på helspänn. Vad händer nu? Vilka vet? Pratar de om det bakom min rygg? Som tur var hade inte många av mina kollegor läst artikeln, och de som hade gjort det var diskreta och gav mig små mängder bekräftelse, vilket kändes som vad jag behövde. Jag lyckades samla mod till att själv ta initiativet och få mina kollegor att läsa, något jag i efterhand är väldigt nöjd med. Just där och då tog det steget en otrolig mängd energi och jag blev tvungen att sjukskriva mig dagen efter.

 

Någonting som jag reagerade på under dagen och funderat på ett tag sedan dess är att Metros virtuella artikel hade en annan rubrik, "därför är det aldrig okej att felköna". Jag är inte alls nöjd med den rubriken, den får mig att verka hänsynslös när jag går in för att försöka få förståelse. I kommentarsfältet var det, som det brukar, många som verkade bara ha läst den rubriken och inte resten av artikeln och då verkade de känna sig anklagade och blev väldigt defensiva. Någon skrev ett långt inlägg om att "sena 90-talister är så lättkränkta" och det var inte så jag ville bli tolkad, främst för att jag varken är kränkt eller sen 90-talist. Jag tror att Metros aggressiva val av rubrik skapade de reaktionerna, men det gjorde säkert även att fler läste och uttryckte sina åsikter, vilket media såklart bryr sig mer om än transpersoners rätt till trygghet.

 

För att poängtera - det är okej att göra misstag. Det är tusen gånger bättre att säga "han, förlåt, hen" än att bara felköna rakt av. Och ja, jag är väldigt medveten om vilka som vet vilket pronomen jag föredrar och vilka som är mindre troliga att veta det. Däremot, en blir inte mindre felkönad av att det är ett misstag, men ett misstag är lättare att förlåta.

 

Hur känns det nu då, när jag har fått smälta det?

Jo, främst är jag fortfarande otroligt imponerad över hur många som delade artikeln och hörde av sig till mig med kärlek, det var underbart! Jag tror också att vänner och deras vänner är lättare för mig att nå fram till än random folk på internet.

Något som jag (tyvärr) har tänkt på är att det är en del som spridit och lovordat min artikel som jag aldrig har hört rättköna mig, vilket får det att kännas lite som "titta vad häftig jag är som känner den här människan" än att faktiskt ha tagit till sig det jag skrivit. Det är kanske hårt, jag vet att det finns de som rättkönar mig när jag inte hör och det är såklart underbart. Ändå, det är jobbigt att bli felkönad (ännu jobbigare att känna sig som ett objekt som folk skryter över att de har tillgängligt). Men som sagt, jag är inte kränkt, även om jag är missnöjd. 

Sen är ju inte allting dåligt, absolut inte! Jag har fått mer bekräftelse och blivit mer rättkönad sen jag skrev artikeln och det är helt klart en seger <3

 

Love & Peace

 

Ps. Jag är glad, energisk, social, motiverad och har äntligen börjat kämpa mig ur den jäkla depressionen. All ny energi gör att jag stressar ganska mycket och jag är medveten om att jag närsomhelst kan falla ner i djupet igen och då får det vara så, men just nu njuter jag av livet till max <3