Flashback Friday, tiden flyger och livet förändras.

Ännu en arbetsplats närmar sig sitt slut och efterhand som jag samlar på mig fler erfarenheter blir jag även mer trygg i min roll som lärare. Det har varit en bra termin och även om jag har hamnat i flera utmanande situationer så känner jag ändå att jag har blivit bortskämd, någonting jag kanske aldrig igen kommer att få uppleva igen i en heltidstjänst som lärare.
 
Det är även tio år sedan jag slutade högstadiet, en tid då jag var en helt annan människa och i detta inlägget tänkte jag lägga fokus på hur jag har förändrats genom åren och vad jag kan dra för slutsatser inför min framtid utifrån det.
 
2006 - Första steget till att bli vuxen och helandet av en trasig själ.
 
 
^ Sådär såg jag alltså ut när jag var 16, nu tio år sedan.
 
Jag hade precis skaffat mig en hatt och spelat live i ett kompisband.
 
Konventsvärlden var fortfarande ny men jag hade redan påbörjat införskaffandet av mängder av vänner som fortfarande är mig kära. Likaså konventsraggningen började det här året.
 
Jag spelade i en orkester som klarinettist. Vid den här tiden på året så hade jag fått kontakt med en annan från orkestern som jag fann fantastiskt fin. Vi smsade och tog fick och trots komplimanger och skickade hjärtan så insåg jag inte att intresset var ömsesidigt förrän flera år senare. Detta grämer mig än idag.
 
Jag läste manga, tittade på anime, hade spelkvällar där jag drog ihop vänner från olika håll för att träffas och äta pizza.
 
 
Jag hade precis börjat skriva på Akárna-trilogin. Jag skrev under sommaren, samtidigt som jag satt och sålde jordgubbar i solskenet. Jag skrev för hand, lät mina orienterarvänner läsa och bestämde mig för att inte sluta förrän jag var klar. Detta handlade främst om att jag var trött på att bli sedd som någon som aldrig avslutade sina projekt, och well, det är ett projekt som fortfarande pågår.
 
Jag flyttade hemifrån för att börja på ett orienteringsgymnasium, för att bo själv i en etta som låg i samma hus som en massa av mina vänner.
 
Samtidigt har jag svårt för att tänka tillbaka på den här tiden utan att laddas av ångest. En nio år lång period av mobbing var äntligen slut, allt som fanns kvar av mig var egentligen bara en trasig, traumatiserad hormonstinn tonåring. Skolan var dessutom långt ifrån det enda som plågade mig. Skuldkänslor drev mig och ångest och sömnlösa nätter höll i under längre perioder. Jag pratade knappt med någon om det, kanske främst för att jag inte fick den respons jag sökte när jag försökte visa en annan sida av mitt liv. Det var tydligt att jag skrämde människor när jag förklarade vad jag tänkte, hur jag kände. 
 
Jag kände mig otroligt liten och svag. Tv-spel och fiktion blev en värld att fly till och jag fantiserade om att vara den "manly manly man"-karaktär som representerades i många mangor, särskilt i Dragon Ball. Jag förstod inte att människor faktiskt kunde ha en positiv relation till mig och jag blev alltid helt tokigt glad av minsta lilla komplimang. Det var först när jag flyttade hemifrån och hamnade bland vänner som behandlade mig någorlunda respektfullt som jag började känna mig trygg igen.
 
Om jag redan då hade förstått att jag var icke-binär och polyamorös, då hade saker sett uppenbart annorlunda ut. Nåväl, jag överlevde igenom mina tonår.
 
2011 - En student som gled på bananskal.
 
 
^ Under våren reste jag tillsammans med vänner från orienteringsklubben på ett läger i Spanien. Då hade min satsning börjat tappa av något, men jag trodde nog inte att det skulle vara det sista orienteringslägret jag åkte på (up to date), med tanke på att jag sysslat med det så mycket under mitt liv fram tills dess. Det var en fantastisk resa i alla fall, och ett bra avslut på mitt liv som orienterare!
 
Detta är en tid som hamnar lite i skymundan i mitt minne. Jag kommer ihåg Spanien, jag kommer ihåg konventsraggning och sommarflirtar och jag kommer ihåg att jag fann de matematikkurser som jag läste på lärarutbildningen alldeles för lätta, vilket resluterade i Komvux-plugg, extrajobb och fanatiskt många timmar Heroes of Newerth.
 
Min allra första speldator var fortfarande färsk och jag bodde i den första av två lägenheter i Kristianstad. Jag hade inte särskilt många som jag umgicks med, någon enstaka vän från skolan och en vän utifrån som jag hade förfester och gick på pub med. Gänget från gymnasiet var en otroligt trygg punkt och jag var alldeles för trygg för att kunna lämna min comfort zone. Konventen hade blivit en tradition och var det bästa med livet.
 
Jag minns även att det var ett år fyllt med musik. Jag åkte runt på livekonserter och såg Foo Fighters i Köpenhamn, Linkin Park i Stockholm (äntligen!), Dropkick Murphys i Lund och min vän Klara spelade i Varberg. Jag minns att jag såg X-men på bio och att jag gjorde ett halvtaskigt försök till att sträck-se trilogin under kvällen efteråt.
 
Jag skrev fortfarande på Akárna-trilogin och hade "bara" ett år kvar av den första delen.
 
Det var det här året som jag först introducerades till öppna förhållanden och vegetarisk mat, till Smallworld och till mängder av tédrickande (som jag i och för sig hade påbörjat lite smått 2007). Politik började tränga sig in i mitt sinne och jag började forma åsikter och något av en identitet. Jag såg 2006 som en helt annan tid då jag var en helt annan människa. Jag kände mig vuxnare, klokare och mer erfaren. Alla mina problem, mitt mörker och mina issues började äntligen bli erkända och hanterade.
 
Jag hade starka och tydliga framtidsplaner, med fru och barn och lärarjobb och villa innan jag fyllde 27.
 
2016 - En stark identitet och en kamp för välbefinnande.
 
 
^ Samma hatt! 
 
Det var inte såhär jag såg att detta året skulle vara för fem år sedan, och absolut inte för tio år sedan. Jag har fortfarande inga planer på att skaffa barn, även om jag hemskt gärna vill. Jag har kämpat med en depression i flera år och även om jag haft en upplyftande vår så är jag inte fortfarande inte hela vägen framme, om det nu är någonting som är ett faktiskt ställe.
 
Ännu en gång upplever jag mig som en helt annan människa än den jag var fem år tidigare. För tio år sen betedde jag mig sexistiskt, homofobt och transfobt och jag känner att jag blir bättre för varje år som går. Jag gör såklart fortfarande misstag, men jag kan förstå dem om jag blir upplyst och även om det känns jobbigt för stunder så kan jag förändra mig och utveckla mitt beteende.
 
En underbar kattunge som purrar i mitt knä och nafsar mig i armen och gäspar mig i ansiktet med sin fruktansvärda andedräkt ifall jag inte gosar med honom när jag försöker skriva långa blogginlägg.
 
Jag har hittat de människor och begrepp som varit nödvändiga för att inse att jag är polyamorös och ickebinär och jag lever därutefter. Jag har inte pratat så mycket om mitt liv i flersamhet, vilket kanske beror på att det inte hänt så mycket på den fronten som jag trodde att det skulle göra. Jag lever utifrån dess livsstil och ångrar det inte för en dag, har otroligt svårt för att se hur jag skulle kunna gå tillbaka till att leva monogamt igen. Jag trodde att jag skulle leka runt mer än vad jag har gjort och få massor av amorösa erfarenheter och äventyr, någonting som känns som en törn i ögat under dystrare dagar. Det kanske beror på att jag främst går in för att skapa starka, nära och förstående relationer med de jag träffar och som jag tycker verkar awesome, snarare än att sätta förväntningar på amori. Sen tycker jag det är svårt att veta vilka signaler jag sänder ut, trots allt flirtande är det inte särskilt många som upplever sig flirtade med (vilket kanske är bra, om de nu inte är intresserade?) ^^
 
Jag bor i en fantastisk lägenhet tillsammans med en underbar flatmate som i tre år har varit min inspiration och min förebild och som har hjälpt mig med att hitta mig själv. Som jag har äventyrat tillsammans med och lärt mig att livet minsann har sina ljusa stunder. En Märklighet, med queera filmkvällar, berättarstunder och mängder av brädspel och pannkakor!
 
Massor med skrivande, en boktrilogi som är klar och håller på att skrivas om för att kunna publiceras på riktigt. En blogg som fortfarande hålls någorlunda aktiv och jag har till och med skrivit en artikel i Metro om ickebinäras rättigheter att rättkönas och respekteras! *stolt*
 
Äntligen har jag börjat kunna leva socialt igen och jag får massor av nya vänner, samtidigt som jag kämpar för att behålla kontakten med så många tidigare vänner som möjligt. Det blir fikor och te och diskussioner, bokcirklar och spelkonvent. Jag hittar potential i människor på Internet och lyckas samla mig mod till kontakt. Jag känner mig nästan lite utåtriktad ibland, någonting jag verkligen har saknat de senaste åren då depression och energibrist har tagit överhanden, det är awesome! :)
 
Jag kämpar för HBTQ-personers rättigheter genom att skaffa mig kunskaper och sprida dem till de som lyssnar och bryr sig, för många är liksom jag nyfikna och vill väl och behöver bara någon som visar dem vägen till kunskaper. Det är kanske det jag älskar allra mest med att vara lärare, att få se hur människor blir glada av den kunskap jag förmedlar och bekräftelsen med att själv ha de förmågor som behövs för att andra ska kunna lära sig av det jag vet.
 
Till hösten ska jag inte längre jobba utan återgå till att studera och utveckla mitt skrivande. Jag ska åka till Japan och jag ska fjällvandra under sommaren. Det kommer också bli konvent och Maffia, hälsa på vänner-resor och äventyr.
 
 
2021 - Ett liv fyllt med äventyr.
 
[?]
 
Det har alltid känts absurdt att faktiskt tro på ett liv om fem år i sig själv. Jag har levt majoriteten av mitt liv i tron om att jag aldrig skulle fylla 30, och även om det börjar närma sig så känns det fortfarande märkligt.
 
Om det är någonting som jag är säker på så är det att jag om fem år inte längre kommer att vara samma människa som jag är idag. Jag tror att människor sällan tänker på hur mycket som kommer hända inom fem år, trots att de kan se tillbaka och förstå hur mycket de har förändrats under livets fem-års-perioder.
 
Jag kanske har barn, kanske inte. Jag kanske jobbar som lärare eller författare, eller så sysselsätter jag mig med någonting helt annat. Jag kanske har fem partners, kanske fler, kanske ingen. Jag kanske bor kvar i Lund, eller på andra sidan planeten.
 
Jag har spenderat för mycket tid med att leva efter en spikad framtidsplan och nu när jag levt ett tag med depression och psykolog så har jag börjat få mer kläm på hur jag vill leva. Jag vill leva på ett sätt som gör mig lycklig, social och så spontan jag klarar av att vara. Det innebär att jag inte bryr mig om en framtid som sträcker sig längre än vad jag behöver bestämma om just nu. Ett steg, ett år i taget. Fyllt med äventyr och erfaranheter, en identitet som förändras men som inte slutar vara stolt över sig själv.
 
Love & Peace

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0