-

-

-

-

-

-

-

-

-

-

-

Mitt nyårslöfte säger att jag ska blogga runt varannan vecka och det känns som något bättre att göra än att döda tid i en stor men tom lägenhet och låta ångesten ta över, så vi kör och ser vad det blir av det! Jag fick väldigt mycket (uppskattad!) respons och uppmärksamhet efter mitt årsinlägg, så jag tänker försöka vidareutveckla någonting som är ett stort problem för min mentala hälsa, så lite varning för ett något tungt inlägg. Samtidigt hade jag fram till ganska nyligen en ångestfri månad (! Framsteg!), så jag ska skriva lite om saker som håller mig stark också.

 

Rädslan jag pratar om är rädslan över att bli bemött med transfobi. Att behöva känna mig inlåst i garderoben. För det mesta känner jag att jag inte är så mycket i en garderob, för jag har ändå gått ut som icke-man på några sociala medier. Detta gäller främst på jobbet och det var samma sak på mina senaste arbetsplatser. Jag går så hårt in i min "låtsas vara man"-roll att jag dagligen blir tvungen att ta del av en machokultur, både av kollegor och elever. Att bli kallad för 'bro' och 'mannen'. Jag hatar det utan dess like.

Det finns ju såklart en enkel lösning på ett så tyngande problem. Att gå ut ur garderoben. Men hade det varit riskfritt så hade det kanske redan hänt. Det worst case scenario som jag föreställer mig, som ekar i mitt huvud när rädslan gör sig påmind, är att mina elever kommer att tappa den respekt som min "låtsas vara man"- roll ändå är ganska duktig på att bygga upp. Att jag inte kommer kunna undervisa längre, att jag kommer bli uppsagd, att jag aldrig kommer att våga jobba som lärare igen, att steget ut ur garderoben kommer vara avslutet för min lärarkarriär.

Att någon kommer att kasta stenar genom mina fönster, ta sig in i min lägenhet, våldta mig, mörda mig.

 

Det är kanske inte så konstigt att jag gick in i väggen på min förra skola, med dessa tankarna som spökade för mig. En rädsla som tar mycket energi som gör mig sämre på att fokusera på mitt jobb och som i sin tur gör mig rädd för att bli kritiserad, avslöjad, värdelösförklarad.

Men för det mesta är det hanterbart, så länge jag känner mig pigg och stark så kan jag stå upp och fokusera på mitt jobb. Tröttheten slår dock ner som ett bombnedslag när jag väl kommer hem igen.

 

Att ha rutin på att ha ett jobb att arbeta på hjälper samtidigt psyket extremt mycket, jag tror att bara kunskapen om att få givande vardagar och fast inkomst igen var en av de största källorna till att jag lyckades boxa ångesten i ansiktet i en hel månad. :)

 

Så vad är det som gör mig så glad? Vänner, såklart! Att ha vänner som ställer upp och tar kampen åt mig när jag inte orkar, vänner som lånar en axel för mig att luta mitt huvud på och ett öra för mina ord att ventilera mot. Att se att någon tittar på mig och förstår att jag känner när någon annan uttrycker sig klumpigt. Att ha folk som kommer hit varje vecka för gott sällskap och queera filmer! Jag vet att jag är trött och att det ofta gör det svårt för mig att visa entusiasm, men var vän är guld värd, oavsett hur lite eller hur mycket kontakt vi har numera, hur ofta eller sällan vi ger oss tid för att träffas. Det är mina vänner som gör att jag kan sova om nätterna, att jag orkar kämpa mig igenom varje dipp. You're great! <3