Inte mycket kvar nu av studierna, av den här delen av livet, av förlängningen av vägran att bli vuxen och anpassa sig till arbetarsamhället. Hade precis min sista praktik nu och jag trivdes väl sådär, minst sagt. En arbetsplats (idrottslärare på gymnasiet) med medelålders stereotypa män i arbetsrummet, skiljt från resten av skolan, vars människosyn följer samma stereotyper. Där grabbig humor på varandras bekostnad är standarden och där ett uttalande om att det är fakta att killar är bättre än tjejer och att därför könssegregation bör ske för att det ska bli ett bra spel, backas upp av kollegor, istället för att alla ska kunna spela med alla och där det är en elevs förmågor som borde stå i fokus snarare än vad den har mellan benen och vilka muskulära förutsättningar den har (vilket inte borde vara ett dugg relevant på en idrottslektion, det är inte OS). Där tävlingsmoment är till för att "eleverna ska få ha lite kul" och därför bör närvara i undervisningen. En skola där det menas att killar och tjejer ska behandlas olika för att "det är så verkligheten ser ut", istället för att förstå att det är skolan som hjälper till med att skapa denna verklighet och dessa normer. Där jämställdhet och likvärdighet i undervisningen är någonting som är sekundärt som en får hoppas på att ens magkänsla tar hand om och som inte bör läggas någon fokus på.

 

Och jag fick stå ut med lite det ena och det andra jag också. Första timmen på första lektionsveckan blir jag ifrågasatt om varför jag har nagellack på mig. Jag förklarar med att det var för att jag var på fest under helgen. Då blir jag frågad vad det var som jag var utklädd till. ... ... ... Hur ska en ens reagera på den frågan? Hur svarar en att jag gärna har klänning och nagellack på fest för att jag tycker att det är fint och att jag inte ser kläder och accessoarer som manliga eller kvinnliga, utan bara är en produkt vars kropp den passar till inte avgörs av huruvida en bär en penis eller ej. Och visst nämndes min manlighet flera gånger under veckorna också. När jag vid något tillfälle förklarade att jag var polygam, kändes det som att jag blev driven med.

 

Det tar sån energi att kämpa emot en sån stämning. Att försöka förklara problematiken med deras värderingar, trots att de anser (och i vissa sammanhang säkert också gör) att de kämpar mot kränkningar och orättvisor i idrottshallen. Känslan av att känna sig ensam mot världen. Att bli så ifrågasatt för vem en är att en börjar ifrågasätta sig själv. Är det jag som är ute och cyklar fullständigt? Det gick till en sådan gräns att jag själv började använda mig av uttryck som "bra kämpat, grabbar!" och liknande könsrollsstärkande uttrycksmönster. Så att jag började bryta mot mycket av det som jag står för, bara för att klara av att orka med min sista praktik. Nej, jag blir less, på mig själv, på min framtid och på samhället. Om detta är min framtid, min livssysselsättning, hur länge kommer det inte ta innan jag bränner ut mig fullständigt? Samtidigt vet jag ju att det krävs att mitt synsätt behöver hamna i skolan för att det ska bli en förändring, för att elever ska sluta må dåligt över att ha känt sig dåliga under varje idrottslektion under hela sitt liv, för att skapa medvetande om hur samhället ser ut utanför dess normer. För nog finns det inte så många queernördar som är idrottslärare så vitt jag vet, vet inte hur många idrottslärare som ens vet vad queer är för något.

 

Så vi får se vart det tar vägen till våren. Främst vill jag vila. Skaffa katt. Ta det lugnt. Återhämta mig från en bra men krävande tid på högskolan. Men som det ser ut nu måste jag jobba, för att ha råd att leva. Läsa skrivarlinje till hösten. Först och främst måste jag orka ta mig i mål. Framtidsångest.