Det senaste jag skrev var att jag kanske var polygam men att det återstod att se. Men nu har jag kommit fram till det: Polygam. Definitivt polygam! Och polyamorös. Jag leker inte med någon, jag undviker inte att ta upp något samtalsämne, jag har ingen baktanke med det hela. Det visade sig att min kärlek som smygit på mig under hela året var bekräftad. Jag är kär i två människor och jag har verkligen the time of my life. Min relation till Emma har börjat vakna upp efter en mindre dvala, jag är motiverad till att göra saker och lära mig saker. Jag sjunger, spelar, dansar, skuttar runt, joddlar. Jag är i fas med skolan, sågottsom förutom ångesttentan som jag har om en månad. Saker är helt enkelt UNDERBART.

 

Fick en rolig fråga idag när jag berättade läget för en vän. "Varför har du två tjejer?", frågade han lite skrattande. Men jag förstod att frågan var seriös och helt genuin. "För att jag är kär i båda och känslorna är besvarade". Det verkade vara svårt att ta in, jag antar att det är begripligt. Jag är bara van vid att ha polyamori och polygami runt om mig och blev för stunden lite chockad. 

 

Ligga uppe och prata hela natten och skratta åt att solen går upp. Somna i någons famn och bli livrädd när någon rycker till momentet innan sömnen inträffar. Mer skratt. Stoja, mysa, diskutera, pannkakor, te, filosofera, se på serier, gosa, döda zombies, gå på bio, skratta, kreativisera, kramar, skapa. Kyssas. Leva. Samtidigt så befinner sig den här lilla spända rädslan för att någonting inte är vad det ser ut som. Nervositeten över att korthuset kan rasa vilken sekund som helst. Denna känslan infinner sig bara när jag är själv och reflekterar över mitt liv. När jag ser ett magiskt leende, blir omfamnad och får ett huvud som gnider sig mot mitt, då känner jag mig odödlig. Trygg, en trygghet som inte går att uppleva på egen hand.

 

Det finns en liten flaw med att vara polyamorös, vilken jag insåg ungefär i samma tillfälle då jag faktiskt kom fram till att jag kunde vara kär i flera samtidigt: Olycklig kärlek är ett större faktum. Det finns en kvinna som inte finns i mitt liv som jag antingen blir väldigt sur på eller väldigt kär i genom att bara tänka på. Detta är en av de främre orsakerna till den stora vågen av ångest som jag hade i våras, innan mina känslor för Emma blev tillräckligt starka för att rekogniseras. Som tur är tänker jag inte på det så ofta, men när jag gör det så bildas fortfarande en liten klump av sorg.

 

Jag tror på mig själv nu. Jag tror på att allt kommer att fortsätta att vara såhär bra. Jag kan få mig själv till att fånle av alla minnen som har skapats de senaste veckorna. Jag är kär i Emma <3 Jag är kär i Vinterdraken <3 Känslorna är besvarade och jag älskar verkligen mitt liv :3 Bara att fixa ångesttentan och julen också och sen är mitt liv helt bekymmerslöst ^_^