Tankar kring könslöshet
So it made me thinking. Eller egentligen inte, för tänka gör jag ganska frekvent och även inom det här området. Men jag summerade ihop lite tankar som jag har haft den senaste tiden och kom fram till lite saker. Under de senaste månaderna har jag kommit i kontakt med begrepp som "transsexuell" och "androgyn" och "genderqueer", begrepp som jag lite hängt upp mig på.
Dessa ord syftar till att man inte har samma "mentala kön" som ens biologiska, att man har blandningar av båda könen eller att man inte tycker att man tillhör något kön alls. Det finns säkert fler och bättre definitioner, jag har inte forskat supermycket om det.
Ska jag vara helt uppriktig så tror jag inte på dessa begreppen, och då hoppas jag inte att jag provocerar alltför mycket. Eller jag kanske snarare ska säga att de i min värld är en självklarhet och därför är begreppen onödiga. Främst så tror jag inte på att någonting såsom begreppet "mentalt kön" är någonting som existerar i verkligheten. Jag tror att människan föds med ett biologiskt kön och att man redan då börjar skapas av sin omgivning. Sen har man en personlighet som följer stereotyperna och normerna från samhället mer eller mindre.
Ja, jag tror alltså på att miljön har all inverkan i det här sammanhanget. Forskning visar på att föräldrarna håller i sina barn på olika sätt beroende på vilket kön de tillhör. Normer, kultur, uppväxt och historia är enligt mig det som skapar ett "mentalt kön". Att tillhöra ett mentalt kön innefattar att man ens sätt att tänka och agera motsvarar respektive köns normer och stereotyper. "Könsförväntningsmekanismer".
Jag tror på att när människan föds så är den bisexuell, polygam, multiamorös och mentalt neutral. Sedan kommer omgivningen och förväntningarna in och drar oss åt ett eller annat håll. System byggs upp inifrån oss som gör att vi tycker om vissa saker och inte tycker om andra, i jakten på att hitta en identitet så bildas även motpunkter, sådant som vi inte vi se oss själva i. Exempelvis homofobi.
När jag var liten så sa jag en gång till min mor att jag var "bög". Det fanns orsaker till detta och jag minns dem än idag. Min mor skrattade och skakade på huvudet och sa att det var jag inte alls det. När jag sedan började skolan så spred sig rykten om att jag var bög och det var ett ord som förknippades med mig under min låg- och mellanstadietid. På ett dåligt sätt, jag brukade få höra det i samband med fysisk kontakt i form av slag och knuffar och så vidare.
Poängen med det är att jag idag är heterosexuell, men att jag tror på att om min uppväxt hade varit annorlunda så hade nog även min sexualitet varit det. Men visst kan jag erkänna att min personlighet och mitt beteende inte i alla fall följer de manliga stereotyper och normer som finns i dagens svenska samhälle. Som sagt, "det är bögigt att blogga". När jag tänker om mig själv så ser inte jag min mentalitet som "manlig" eller "kvinnlig" så jag antar att även jag är någon form av genderqueer. Min poäng är att jag tror att alla är det, bara det att de omedvetet har osynliga spärrar som skapar tankemönster av olika slag, exempelvis den uppmärksammade homofobin. Rädsla för det okända, rädsla för någonting man inte vill se i sig själv.
Jag säger inte att jag har rätt med mina teorier. Det finns inte särskilt mycket underlag som kan bekräfta dem. Däremot så är det lätt att motbevisa de teorier som samhället är uppbyggt efter. I boken jag läser står det att det enbart är män har stor sexuell lust och ser på mängder av pornografi och det är bara män som är polygamer. Jag har en sexuell lust (oklart hur stor den egentligen är), ser inte på pornografi och är en multiamorös monogam (detta kom jag fram till ganska nyligen). Och den här boken är baserad på forskning och förklarar vad man föds med som man eller som kvinna. Om ens mentalitet inte liknar den som återspeglar ens kön så kommer man att leva ett liv i olycka. Jag håller inte med. Gör du?
Love & Peace
"Jag tror på att när människan föds så är den bisexuell, polygam, multiamorös och mentalt neutral." Jag har också haft liknande tankar, men det är nog tyvärr bara önsketänkande.
Vi kan ta transsexualitet som ett konkret exempel. Transsexuella upplever att deras _kropp_ är av fel kön. Inte bara att de mentalt inte känner sig hemma i den könsroll som hänger ihop med deras medfödda kön. Könsrollsbiten är helt orelaterad; det är fullt möjligt att vara transsexuell kvinna-till-man, bög, tycka om att baka cupcakes och köra sportbilar. Det är säkert svårt att föreställa sig hur det känns för en som inte är transsexuell, men att därför avfärda det som ett icke-existerande fenomen och inte tro på det mejkar lika mycket sens som att inte tro på homosexualitet bara för att en är heterosexuell. Det är ett väldigt vanligt tänkesätt, att utgå ifrån sig själv och sina erfarenheter och omedvetet dra slutsatsen att ingen kan fungera annorlunda, men icke desto mindre är det felaktigt.
Vad jag vill säga är att det är tämligen vedertaget att allting i hur vi är som varelser är inte en produkt av socialisering och vår omgivning, utan det finns högst reella biologiska faktorer också. Vilka som väger tyngst i slutändan (nature vs. nurture) och hur de påverkar varandra fram och tillbaka är dock en högst intrikat fråga som är ganska långt ifrån fullkomligt utredd.
Point made! :)
