Det är så mycket du skriver, skrev, har skrivit. Senast vi pratade sa du att vi skulle prata idag, jag såg fram emot det, men du har inte ens hört av dig. Din åsikt om mig, vem jag är, verkar pendla hela tiden. Om det är någon slutsats som jag har dragit av den senaste veckan så är det: Du förstår mig inte. Kanske inte ens vill det.

Jag trodde du förstod mig och att du var en bra lyssnare och att du brydde dig, men bortsett från det jag läst idag (som jag iofs uppskattade väldigt mycket :) så börjar jag undra. Nu säger du att vi inte har någonting alls gemensamt. Då sa du att vi hade en massa gemensamt, små och stora grejer. Nu påstår du att jag är oärlig, att jag förnekar mina känslor. Först var jag tokkär, sen var jag ledsen, sen var jag lugn, lycklig men hade fortfarande känslor kvar. De behövde inte besvaras, men jag förnekade aldrig att de fanns där. Nu finns de inte där. Då sa du att ärlighet förtjänade att besvaras med ärlighet.

Då sa du att du behövde mig. Nu ger jag dig panik för att jag behöver dig. Det är klart att jag är beroende av dig, jag är beroende av mina goda vänner, är inte du det? Men du kanske inte vill vara min vän (denna delen har vi redan pratat om, men med tanke på att du inte hört av dig idag så kanske det är det som står skrivet som gäller och inte det du sagt) Du säger att jag ljuger när jag sagt att jag varit lycklig, att du istället har gjort mig ledsen varje dag. Men från dess att jag grät i din famn (och alltid innan dess) tills att du började dissa mig (hela förra veckan och några dagar till) så var jag lycklig, för jag kände att jag var din vän. Förstår du inte det?

Förr, om du inte svarade, så oroade jag mig. Nu förutsätter jag bara att du struntar i mig, eller att du inte bryr dig, eller att jag bara är för jobbig för att ta tag i. Jag orkar inte lägga energi på att försöka se allt från din sida när du blir arg på mig så fort jag missuppfattar något eller säger emot. Jag säger ju sånt för att jag vill förstå dig bättre. Men det känns inte lönt då, om du inte gör motsvarande. Kan lika gärna skriva av mig i min blogg som något annat. Hoppas det inte gör dig arg. Detta är ju trots allt tankar och reaktioner från ett brev som skrevs för en vecka sen, många tankar har skett sen dess, men så är det.

Jag håller med dig av en del av det som du skrev, men i det stora hela så känner jag bara att du inte förstår mig. Och jag vet att du har fullt upp, att mycket är jobbigt, men det är ingen anledning till att behandla folk som skit. Tack för brevet iaf, det är det enda jag har som visar att du lagt ner lite tankar och energi för min skull :) Och du tänker säkert mer på mig än vad jag förstår. För jag vet att du innerst inne bara vill väl.

Jag hoppas du förstår hur gärna jag vill ha dig som min vän, att jag inte är ute efter ett förhållande längre, att jag tycker om dig trots ditt kaos. Du är en fin människa och jag har alltid kul när jag umgås med dig. Men nu är det din tur. Ge mig någonting. Du kan inte säga att du inte kan göra det, för det vet jag att du kan. Om du vill.

Är övertygad att ett enkelt samtal skulle stryka alla ovanstående känslor och tankar. För du bad om ursäkt för brevet, alltså hade du dåligt samvete över det (även om jag uppskattar det och tyckte om det du skrivit, tyckte inte en ursäkt behövdes). Du sa att vi skulle prata om det idag, när jag kom hem. Du sa det. Förlåt för att jag kanske inte har läst brevet med ögonen du gav mig senaste vi pratade :( Förlåt.

Love & Peace