Okej, jag verkar börja vakna ur min dvala som förhindrar mig från att vara glad, motiverad, tycka om livet men kanske främst av allt: Tänka ordentligt. Men nu har jag lyckats formulera ett gäng filosofiska meningar som jag blivit nöjd med, funderat och omvärderat min moral och kommit fram till ett gäng saker så då är det nog dags för ännu ett inlägg. Notera att min mentala hälsa snarare är att jag mår bra ibland än att jag mår dåligt ibland, så se inte min topp som ett permanent tillstånd. Dessutom låter min dator på jobbet för en gångs skull mig komma in på bloggen, något den inte brukar göra under mina raster som annars tillbringas främst till att rulla tummarna.

 

Så. Det har gått lite mer än ett halvår sedan jag tog min lärarexamen och jag har både fått legitimation sedan dess och varit på två arbetsplatser: Ett kommunalt högstadium, där jag undervisade i matematik, och ett statligt fängelse, där jag undervisar i matematik men även i en massa andra ämnen som jag inte är utbildad i. Jag tänker backa några steg, till lärarutbildningen och hur jag ser på den.

 

Bristfällig. Jag behöver inte mer än ett ord för att beskriva och jag tror att många andra som har läst samma utbildning håller med mig. Bristfällig, precis som mycket annat i skolsystemet. Bristfällig, som i har mycket att önska, finns saker som kan förbättras och som i stort behov av förändring. Som examinerad lärare har jag haft noll lektioner i konfliktshantering, ytterst lite i pappersarbete och just för att jag hade turen och valde specifikt ämnet idrott så har jag fått några lektioner i betygssättning och psykologi. Det som berör mig mest är hur lite vi ha fått hantera normkritik. Notera här att jag aldrig undervisat i Idrott och hälsa men att det ändå är där jag fått flest nyttiga kunskaper. Vi har inte utbildats till lärare, däremot till matematiker, uppsatsskrivare, filosofhistoriker m.m. Vi förväntas bli bra lärare genom att slängas ut på praktik där de handledare som frivilligt valt att ta emot oss ska visa oss hur det går till. Men de är inte lärarutbildare, så en får hoppas på vinstlott så att man får en bra handledare och kan utvecklas på sin praktik. För som det ser ut nu är praktiken det absolut viktigaste och bästa som utbildningen har. Vilket gör det märkligt att man varje praktik fick sjukt mycket obligatoriska uppgifter från högskolan att stressa sönder sig med, istället för att kunna få utvecklas i klassrummet när en väl har fått chansen.

 

Bristfällig, men jag kan fortfarande göra mitt jobb. De som stannar nio terminer i lärarutbildningen blir lärare, mer för att de haft tålamodet och disciplinen till att traggla igenom kurser som känns omotiverade och göra långa uppgifter som känns brutalt felprioriterade. De som lyckas ta sig igenom lärarutbildningen är en tapper, spridd skara och oavsett vad man tyckt om dem som kurskamrater så är det bra att de följt med hela vägen. Till och med så här -> Oavsett hur opedagogiska vi är som lärare, så är det bra att vi har vår examen.

 

För lärarbristen är enorm och det gör sig så märkbart när det inte finns någon konkurrans om platserna på utbildningen eller sedan ute på skolorna. Långt fler skolor har kontaktat mig än vad jag själv har kontaktat. Det innebär såklart att det inte är någon skola som vill bli av med sina lärare, oavsett hur mycket klagomål de får från sina elever om att de inte lär sig något på lektionerna. Och där sitter jag, ganska lugnt för det mesta, och har prestationsångest upp till öronen för att jag vet vilka kunskaper mina elever kommer sakna när de gått ut nian. Jag sitter på helspänn och väntar på att någon ska skälla ut mig och lära mig hur en blir en bra lärare, hur jag ska ta tag i konflikter, skapa en bra arbetsmiljö. Men det är ingen som orkar göra det, för lärarkåren är liksom jag fullständigt utbränd. Ingen tar konflikter med sina kollegor, för att ge kritik skapar dålig stämning snarare än utvecklar. Istället dricker vi kaffe, skrattar åt humorn i våra gemensamma problem och räknar ner dagarna till pensionen. Jag vill ha en stark lärarkår där jag kan tycka att alla lärare är bättre än vad någonsin skulle kunna vara. Där jag kan inspireras och utvecklas och lära mig och arbeta tillsammans med mina lärare istället för att ensam planera lektion efter lektion efter lektion.

 

Jag verkar för det mesta vara tämligen populär som lärare. Jag tror den största faktorn beror på att jag kan min matte och jag blir uppriktigt glad när mina elever förstår saker. Jag har fått höra att jag är den bästa matteläraren de haft och jag tänker att stackars er som inte får den utbildning som ni förtjänar. För jag kan inte hantera konflikter, jag kan inte få elever att sitta still på sina stolar och inte gapa över hela klassrummet. Jag kan inte få folk att sluta kalla annat för "jävligt bögigt". Jag klarar inte av att säga till mina elever att jag är polyamorös, att jag inte identifierar mig som man och att jag lever ett relativt hälsosamt liv fast att jag är tokigt nörd. På sin höjd klarar jag bara av att se till så att eleverna kommer till mina lektioner och går därifrån med ett betyg i handen. Fast att jag vet att det hade kunnat rädda många elevers självbilder, förhindra mycket ångest, kanske till och med räddat liv. För att jag är rädd. Samhället skrämmer mig, och skolan är ett miniatyr-samhälle som återspeglar allt det som finns i vårt stora samhälle. Så istället resonerar jag att det inte har med matematik att göra, att det är någon annans jobb och att det är skolsystemets fel att de inte lär sig det som de borde. Sitter och tycker synd om mig själv för att jag är så feg som inte vågar visa vem jag är och som bara gömmer mig bakom en mask som är gjord av alla normer som jag hatar och bara får mig att må ännu sämre.

 

Kanske har jag potential till att utvecklas och se mig själv som en bra lärare. Men min självkritik knäcker sönder mig och gör mig utslagen, deprimerad och intryckt i den välbekanta väggen. Tillsammans med mina kollegor då, förstås. Samtidigt så är självkritiken och självmedveten viktig för att jag ska kunna se mina brister och få mig att utvecklas. Samtidigt så finns det lärare som klarar av så långt mycket mer än vad jag gör.

 

Nio terminer på lärarutbildningen, tio år sen jag bestämde mig för att bli lärare. Om jag ångrar mig? Nej. Jag tycker om att undervisa och att få människor att förstå. Att vara pedagogisk är som att lösa ett pussel och ni som känner mig vet att jag älskar pusslen och problemlösning. När någon förstår hamnar en pusselbit på plats och man vet att man är på rätt väg framåt.

 

Men det är ganska talande att jag trivs mycket bättre på ett fängelse än på en kommunal skola.