2018 har varit ett bra märkligt år. Ett bra år. Men ett märkligt år. Och då pratar jag inte bara om den svenska politiken. Det brukar vara lätt för mig att sammanfatta de gågna åren med ett ord, men det enda jag kan se som är genomgående för det här året är mitt engagemang i spexet. Mer om det senare.

 

Om jag backar bandet till slutet på 2017 så gick min katt, Link, bort. Han blev sjuk, jag lade alla mina pengar på att försöka rädda honom. Det räckte inte, försäkringen täckte inte tillräckligt mycket och till slut gick han bort och kontot blev tomt.

 

Det är svårt att inte se ett samband mellan det och att jag kort därefter förlorade tre nära vänskaper inom loppet av en vecka. En av dem har börjat återbildats, men i stunden var det svårt. Svårt att veta hur mycket som låg på mig, hur mycket som låg på de andra, vad som var bra eller dåligt för mig. En av vänskaperna slog lite extra hårt, för den skapades snabbt och skoningslöst och försvann likadant. Jag går fortfarande omkring och ältar, vad var det egentligen som hände? Hur mycket handlade om mig som person? Hur mycket trodde jag mig förstå utan att egentligen göra det? Och såklart, en annan av vänskaperna handlade om förlorad långvarig kärlek, och det är aldrig lätt att hantera. Men som sagt, vi verkar hitta någonting nytt, det finns hopp.

 

Parallellt med detta stärktes en annan vänskap från förra året. Någon som jag kunde åka till när jag behövde komma bort. Som stod ut med att jag aldrig har energi till någonting längre och som inte ställde några krav eller förväntningar. Spela tvspel hos och titta på serier med. Komma bort. Gråta. Diskutera skrivande. En vän som alltid har gett ett stöd och som inte krävt någon energi att umgås med. En oas. Från att ses någon dag i veckan till att umgås nästan varje dag.

 

Jag har nog aldrig känt mig så o-ensam som nu. Och mycket av det ligger i den vänskapen. 

 

Jag flyttade. Från en stad som jag älskade till en stad som jag alltid sagt att jag aldrig kunnat tänka mig att bo i. Men det finns bra vänner här också. Kanske är det viktigare än känslan av att kunna identifiera sig med en stad.

 

Och jag är fortfarande i Lund, nästan varje vecka. För att jag skriver manus, för att jag träffar spexare. Jag bestämde mig för att lägga ner andra engagemang för någonting som folket kan få nöje av i fyra dagar, efter fem månaders arbete. Så jag backade ur Queer frulle (som tyvärr ändå lagt ner), hoppade av styrelsen i Maffia Sverige (arrangerat lite ändå) och skippade att volontera för Fantastisk Filmfestival. För att kunna göra någonting mer med mitt skrivande, och tillsammans med andra hitta ett sinne för humor som jag aldrig visste att jag hade inom mig. Jag ångrar inte en sekund av det.

 

Sommaren blev ganska lugn, bortsett från den ekonomiska stressen som uppstår när alla pengar är slut och en har sökt jobb i tre månader utan resultat (visst var det brist på mattelärare, eller?). Vande mig vid lägenheten, målade om mitt datorbord, spelade igenom några bra spel på min nyinköpta ps4, sommarspexade.

 

Det var mäktigt att kunna berätta för sommarspexare att jag äntligen fått tid i transutredningen, efter två års väntan, och direkt bemötas av kramar och gratulationer.

 

Så den är igång. Jag har inte pratat så mycket om den (kanske främst för att jag inte bloggat det senaste halvåret), men nog finns det saker att kritisera. Som att jag efter en månads besök hos kurator var tvungen att vänta minst ett halvår till för att få kontakt med läkare och/eller psykolog (still waiting...).

 

Men det finns hopp. Även om jag tröttnat lite på att vänta och bestämde mig för att köpa en epilator för att dra loss håret i ansiktet.

Fördel - Behöver inte raka mig varje dag och få dysfori av att inte göra det. Nackdel - Det gör förj***a ont. 

#SakerTranspersonerFårStåUtMed #KidsDon'tTryThisAtHome

 

Jag bytte namn juridiskt. Jag fick ett jobb där jag inte behövde "komma ut" utan var ute redan från början. Jag har blivit så pass van av att folk använder rätt namn och pronomen att jag kan glömma bort att jag är trans, och för er som inte är bekanta med det är det en vansinnigt härlig känsla. (Att få sin transidentitet förnekad har dock motsatt effekt). Så pass van att jag har tröttnat på att skriva poesi om hur det är att vara trans.

 

Poesin har i övrigt varit lyckad i år, lyckades vinna min första poetry slam-tävling och liksom många andra hobbies dog intresset där. Inte för att skriva poesi, kanske, men för att "bli bra" på att läsa poesi inför en publik. Jag känner mig bra nu. Så nu ligger poetry-slammandet på hyllan tillsammans med orienteringen och löpningen, pianospelandet och allt annat som jag vid något tillfälle har känt mig "bra nog" i. Kanske handlar det om ett behov av att hävda mig, men jag tror egentligen att det bara handlar om att jag vill få känna mig duktig på olika saker. Hitta flera anledningar till att vara stolt över mig själv.

 

Det har inte blivit så mycket poesi i år dock, och inte så mycket bloggande heller. Detta för att jag har gått in för att göra skrivandet till någonting mer än att vara "bra nog" och sedan lägga det på hyllan. Som att lägga ner massor av tid på spexmanus, men också att jobba med mina romaner. I våras skrev jag klart andra utkastet av Projekt Teara och även om ingen har valt att publicera den är det fortfarande en roman som jag känner mig riktigt nöjd med. Nog det bästa jag har skrivit än så länge.

 

Och nu under hösten har jag, fortfarande i samband med skrivarlinjen (numera skrivarskolan), skrivit på en ny roman: Att tiga är Silver. En roman om ångest och osäkerhet och vad en är villig att offra för att få en förälskelse bekräftad för en sekund. Det är antagligen det närmaste jag kommer att komma en självbiografi, även om det är några karaktärer och scener som är skapade ur intet. Den ligger mig varmt om hjärtat, och det ska bli kul att fortsätta skriva på den under nästa år. Jag bryr mig inte om den blir publicerad, det här är verkligen någonting jag skriver för min egen del. Kanske för att ge en förståelse för mig själv och mina vänner om varför jag fungerar som jag gör.

 

Hösten har annars bestått av att börja jobba igen, komma in i lärarrollen. Jag trodde att det skulle räcka med att jobba halvtid och så skulle jag vara odödlig och kunna göra vad jag vill med de andra delarna av mitt liv. Men det beror på hur en jobbar halvtid, har jag konstaterat. Att en genomsnittlig arbetsvecka innebär fler arbetstimmar än vad jag får betalt för och att jag bryter mot mina principer en efter en har gjort att jag brutit ner mig själv gradvis under terminen till den grad att ett lov snarare känns som ett överlevande än en frihet. Förhoppningsvis blir nästa termin bättre. Om inte annat så lär jag mig i alla fall om hur det kan se ut att hålla sig utanför sin comfort zone.

 

Men jag är taggad på 2019. Det känns som om jag kommer att skriva klart Att tiga är Silver, fortsätta hitta ett lugn i livet i allmänhet, komma vidare i transvården, ha bra vänner, skriva mer spexmanus. Och förhoppningsvis tågluffa! Så, tagga nytt år!